Denna månad har det skrivits mycket om bröstcancer och det har fått mej att jämföra och reflektera över hur de båda sjukdomarna påverkat mej. På många sätt var utbrändheten minst lika svår, ibland svårare att uthärda. Den pågår också under så lång tid i kroppen, och du bli kanske aldrig riktigt fri ifrån den.

Hur ser jag på utbrändhet? ( utan att besitta kompetens i högskolepoäng, men sedd med mina egna ögon, min erfarenhet och alla böcker jag läst, som gett mej lite egen självkännedom och kunskap).

Att bli utslagen, utmattad, innebär att tappa stabilitet, styrka, energi, kraft,koncentration,rörlighet,smidighet,förmågan att tänka klart, få utökad känslighet, domningar, känna rädsla, ångest, tappa läsförmåga,huvudvärk, läsförståelse, få sämre hörsel, inte tåla höga ljud eller skarpa ljus,ingen stresstolerans,tål inte krav, bli vinglig, darrig, få hjärtklappning mm.Det jag precis skrivit räcker inte, men är några av alla saker jag upplevt, och allt detta påverkar dej både på den fysiska och den psykiska biten.

 Det är som om du skulle vara byggd som en tårta och så länge den är hel mår du bra, men när livet skär ut en bit så vacklar du, hur mycket beror på hur stor bit du blir av med, men en enda  bit påverkar dej i helhet (fysiskt o psykiskt).

Ju större bit du blir av med desto längre tid tar det för dej att bygga upp dej igen. Vägen tillbaka kan bli lång, och i mitt fall så försökte jag hitta sätt att ha ett drägligt liv, år från år. Idag tio år senare, trots cancer däremellan, är jag ganska stabil,men inte frisk på det sätt jag var innan.  Min kapacitet att orka är mindre, jag dras fortfarande med koncentrationsproblem, blir fortare utmattad, tål inte mycket stress, orkar inte belasta mej med för stora krav mm. Går jag emot kroppens kapacitet ger den mej en "dunk" i huvudet o jag hamnar i  en miniutbrändhet, som kan ta allt  ifrån några dagar till några veckor, eller i värsta fall månader att ta sig upp ur.

Jag måste helt enkelt sköta om mej på bästa sätt , att jämföra sig med en som fått diabetes eller annan kronisk sjukdom. Har du mist en stor tårtbit så blir du alltså aldrig helt frisk, men du lär dej att leva med det och får ett bra liv iallafall. Men för dej som bara mister en liten, liten bit, ta det på stort allvar så kan du mota "Olle i grind", stärka dej och slippa bli helt utbränd. Det är värt det, tro mej!

Äggstockscancern har lämnat fysiska spår efter den stora operationen som jag fyra år senare fortfarande känner av, den har gett mej biverkningar, som jag tror beror på de starka cellgifter jag fick. Men den lämnade större spår på den psykiska biten, till att börja med, trots att den fysiska biten var mer pockande efter operationen. Framför allt blev det en "smäll på käften" att jag plötsligt var dödlig. Ja, visst är det konstigt. Vi vet alla att vi ska dö, men vi är världsbäst på att förtränga döden, andra dör inte jag. Men mitt sätt att hantera döden blev att möta den, se döden i vitögat, våga tänka att jag ska dö, kanske inte av cancer, utmattning, men med all säkerhet när min tid på jorden är slut.

Idag bemästrar jag det psykiska, jag är mer rädd för att behöva genomlida cellgiftsbehandlingar igen, eller andra vårdande behandlingar som tär på kroppen, än själva döden. Döden lindrar i slutet, den ger vila, dödsskräcken är bara kroppens sätt att mana oss att fortsätta vilja leva till varje pris. Kasta bort skräcken, du lever ändå den tid du har fått och har ingen aning om på vilket sätt just du ska dö.

Summeringen blir att utbrändheten har tärt mer, lämnat kroniska spår, men gav mej redskap för att hantera den psykiska biten under cancertiden, en period i mitt liv som med tiden bleknar men aldrig försvinner ur minnet.