Alla inlägg under november 2011

Av ILOS - 29 november 2011 13:18

Jag läste i en bok nyligen att du skulle lägga ett band i den vänstra handleden, och varje gång du klagade över något skulle du flytta över bandet till den högra sidan. Och sedan tillbaka till den vänstra igen. Faktiskt ett fiffigt och effektivt sätt, att bli medveten om vilka ord och tankar som du släpper ut varje dag.Antingen omger du dej med ett hav av positiva läkande ord, eller så kravlar du omkring i en dynghög, dag efter dag.

Det finns så mycket att forska och upptäcka än om vår sinnrika hjärna, som inte är färdigutvecklad efter en viss ålder, som alla trodde förut. Och det är ju fantastiskt positivt att du faktiskt har en möjlighet att själv, helt gratis, smärtfritt försöka göra ditt välmående bättre, genom att agera och tänka vackert.

Det är verkligen dax att du börjar se ditt eget värde, och det som är bra i ditt liv, och ta till dej, att du själv kan ändra så mycket till det bättre.

Säkert har du varit med om att det händer saker i din kropp, om du får höra om någon som har det mycket värre än du. Du vill så klart inte att denna person, kanske en vän, ska må dåligt, men när du får någon annans "olycka" att relatera till, så kan din kropp reagera positivt, för att inte du är i samma sits. Det är tankens kraft i egen hög person! Du tar till dej att du mår ganska bra jämfört med din vän, och då sprider sig den positiva läkande kraften i din kropp som en spirande våreld! Konstigare än så är det inte.

Själv funderar jag på, om jag skulle lägga ett helt gäng med band på den vänstra handleden varje morgon, och på kvällen räkna in klagomålen på den högra!  Jag är säker på att banden med tiden skulle föredra att stanna kvar på den vänstra sidan.


ANNONS
Av ILOS - 26 november 2011 14:28

När du sitter i din båt o ror på livets väg kan du vara säker på, att du får uppleva dagar med strålande sol, spegelblank sjö, och känna att livet är bara så där fullkomligt underbart. Du kan också vara säker på att motvinden kommer, molnen tornar upp sig, det blir skyfall och armarna känns tunga och kalla, du får kämpa för att orka ro.

Du stärker dej de där dagarna när livet är som bäst, och samlar energi för att orka när de tunga dagarna kommer. Men ibland hjälper ingenting. Hur du än ror och kämpar kommer du ingenstans. Du kanske har fastnat i ett förhållande där din partner är din motpol och vill ro åt ett annat håll, eller så börjar ditt arbete kännas betungande, eller du kanske bara känner att livet har en gråskala.

Att förändra är både lätt och svårt. Om du tar dej i kragen och går på den där kursen du längtar till, då får ditt liv ett lyft på en gång, att bestämma sig för att söka ett nytt arbete kan också fylla dej med ny energi. Det svåraste är att sitta fast i en båt med en partner, som med starka armar ror åt sitt håll, till de mål där han/hon tycker att ni båda ska till. Du kanske har andra drömmar än han/hon? Vad gör du då? Dränker du dina drömmar i vågskvalpet efter hans/hennes målinriktade årtag?! Följer du bara med i båten och anpassar dej till hennes/hans godtycke om hur ert gemensamma liv ska vara?! Gör du det då är du illa ute. Ditt liv förblir antagligen grått, dina drömmar går upp i rök och du blir hennes/hans tjänare för resten av ditt liv.

Men jag älskar honom/henne, kanske du protesterar. Det är mycket möjligt att ni båda älskar varandra. Men då tål det faktiskt att synas. Sluta ro, kasta ut ankaret, lägg alla korten på bordet, och berätta hur du vill ha ditt liv, och låt din partner göra detsamma. Om ni verkligen vill fortsätta leva tillsammans, då hittar ni gemensamma lösningar där ni kan enas, och ger den andra/andre friheten att pröva sina vingar med andra intressen eller nya vänner. Våga befria varandra från de osynliga bojor som vi ofta omedvetet kedjar varandra i.

Blir olikheterna er emellan så stora att ni inte hittar några gemensamma punkter, då kan det vara dax att ta farväl, hoppa i varsin båt och ro mot nya, egna mål. Livet är för kort för att slösas bort.

ANNONS
Av ILOS - 22 november 2011 10:33

Jag reagerade starkt o blev mycket illa berörd av ett program på tv nyligen, som handlade om hur akutsjuka människor behandlas. Läkaren som vågade berättade om detta är värd all beundrad. Eftersom han själv gjorde precis som alla andra, men ändå ville berätta, tyder ju på att han är illa berörd av systemet.

Människor som kommer in med akuta hjärtbesvär, och som egentligen borde få en vårdplats på en hjärtavdelning får inte det med automatik. Kriterierna ska helst vara att du i grunden är en frisk person som plöstsligt drabbats av hjärtbesvär, att du är en behandlingsbar person, och att du inte är till större besvär.

Dvs människor som har psykiska besvär, dementa, eller multisjukdomar, och som får ont i hjärtat, sorteras bort från "fin" vården och får ligga på en avdelning med blandade sjukdomar. Dessa patienter kallas för "Svarte Petter".

Dessutom får alla med bra kontakter snabbare den bästa vården, eller den som har turen att hamna hos en bra läkare där kommunikationen klickar bra.

Jag säger bara Grattis till alla er som har en guldfil inom sjukvården, annars är det bara att ta på sig Svarte Petterkostymen!

Skamligt för den svenska sjukvården!

Vad håller egentligen på att hända i Sverige? Läser i dagens tidning att en gamling som ramlade och blödde kraftigt från huvudet, fick vänta i 2 timmar på ambulansen, är månne det också en Svarte Petter variant inom ambulansvården!!?

Vi i Sverige håller på att bli sämst i Europa med mänsklig omvårdnad speciellt mot de som behöver oss mest; de gamla och de sjuka.

Vem sitter bakom spakarna till utsorteringsmaskinen av oss medborgare?

Det börjar bli dax för dej och mej att tänka till! Hur vill vi att framtidens Svergie ska se ut? Vilken vård och omsorg vill du ha?

Av ILOS - 15 november 2011 10:16

Vi är ofta rädda för att visa våra känslor. Känslor kan skrämma, vara tabubelagda och fylla dej med skamkänslor om du inte får respons för dom. Att lägga alla kort på bordet, visa vem du är kräver sin kvinna/man. Du ska vara stark för att stå på någons sida där ingen annan vill stå. Du ska vara stark för att visa din vänskap öppet, även om din vän har problem av olika slag.

I nöden provas vännen, heter det ju. Men samtidigt får du inte vara alltför hård mot dej själv, du har dina mänskliga reaktioner precis som alla andra, och det är inte lätt att vara en stark person som strider för de svagare, i alla lägen.

Din största kamp för du alltid främst för din egen överlevnad. I en omedveten teknik som din kropp lärt sig behärska med åren, talar den om för dej vilka medmänskliga kontakter som är bra för dej. Det gäller att lita på den berömda magkänslan, men också ta in lite sunt förnuft. Magkänslan kan ju tala om att den här nya vännen inte är bra för dej bara  för att du inte kan hantera dom känslor som denna person väcker i din omgivning. För dej skulle hon/han kanske vara ett lyft!

Du kanske hör till dom lyckliga, starka människorna som hela tiden söker nya nivåer i livet, och då kommer du att behöva andra med samma kaliber. Vi människor behöver varandra för att gå vidare, för att utveckla våra medfödda talanger. Ensam gör ingen stark, ensam raserar en människa eller inkapslar henne/honom i ett tjockt pansar.

Våga visa lite mer för varje dag, våga sträcka ut en hand och visa att även du kan behöva någon.

Av ILOS - 14 november 2011 09:31

Jag fick en kommentar, som jag publicerat, som handlade om att personen "såg rött" över det jag skrev. Och med självrannsakan kan jag förstå, att mina filosofiska tankar, kan ibland tolkas som ett snabblim för själen. Men här och nu vill jag dementera detta. Att läka sina sår och försöka hela sin kropp är ett livstidsjobb. Det finns absolut ingenting som du får gratis, och hur hårt du än kämpar,  kommer det alltid att finnas surdegar som puttrar.

Och det är verkligen ett slitjobb att hitta sin balans när livet gett krokben. Min tankar är riktade lika mycket till mej själv, som till den/de som hittar en krok i mina ord att gå vidare på.

Jag lovar dej, med det röda seendet och alla andra, jag vet hur tufft det är att ta sig upp ur utmattningar, och det är ju en orsak till att jag bloggar, en draghjälp till mej själv, och till andra som behöver det. Men vis av min erfarenhet så vet jag att för mej iallafall, låg det största ansvaret hos mej själv, och i det ingår också att våga ta emot andras hjälp.

Men gör du inte grovjobbet själv kommer du alltid att vara beroende av dina medmänniskor för att må bra. Det är nittio procent vunnet att stå på egna ben! Därmed inte sagt att du ska stå helt ensam, nej. det är superviktigt att ha människor du litar på att prata med, och professionell hjälp om du behöver det.

Jag mår ganska bra idag, så pass att jag fungerar bra även de dagar, som min gamla packning gör sig påmind. Det gör jag för att jag lärt mej vilka "verktyg jag behöver för att stå på benen.

Återigen; jag skulle aldrig, aldrig någonsin "fördumma" någon. Det är oerhört svårt att vara människa och jag beundrar alla som trots svåra sjukdomar, psykiska besvär etc ändå orkar  med sin dag. Nej, snabblim är inget för kropp och själ, möjligtvis skolans forna björnklister, som du fick stryka på gång på gång för att det skulle fästa!


Av ILOS - 10 november 2011 16:40

Det skrivs många artiklar om olika alternativa behandlingar där åsikterna går isär, huruvida det verkligen har någon inverkan på oss. Många är vi som prövat andra behandlingar som komplement till den traditionella läkarvetenskapen, och vi är också många som känt att vissa behandlingar har hjälpt. Ja, ett sockerpiller kan också hjälpa, om du inte vet vad ditt piller innehåller, precis som en fiskallergiker kan bli sjuk bara av att se en bild på en fisk.

Jag önskar att det skulle forskas mer om den omtalade placeboeffekten. Det kanske är den som är det stora beviset för hur en stark tro på en behandling/ett piller sätter igång kroppens egen läkningssystem. Tankens kraft! Vilka besparingar vi skulle göra i mänskligt lidande, som medicinens biverkningar kan ge, och även rent ekonomiskt. Det är nästan en svindlande tanke att vi någonstans i vår egen kropp besitter en kraft som kan läka, det gäller bara att trycka på rätt "knapp". I dessa tider har det blivit modernt med positivt tänkande, nästan alla känner till teorierna om tankens kraft och inte många vågar tänka för negativt mer. 

Jag är övertygad om att vi har oerhört mycket att lära oss om "finesserna" som finns i vår egen kropp. Det kanske är kunskap som fanns långt tillbaka i människans historia, men som blivit "bortspolad" med den moderna människans tekniska och vetenskapliga teorier. I denna tidsålder ska du ju helst bara tro på det som går att bevisa. Men det kommer nya tider, och jag tror vi är i början på en ny tidsera, där människan kommer att stå i centrum. Vetenskapen kommer att utgå från människan och hitta rätt botemedel för varje individ/sjukdom, inte slentrianmässigt ge lika mycket piller till varje person med samma problem.

Placeboeffekten är grymt bra, inga biverkningar,små kostnader, konstigt att inte fler forskar kring detta!?


Av ILOS - 9 november 2011 09:51

Du går omkring och förringar dej själv. Jag förstår nästan hur du tänker, och jag kan sätta mej in i hur du känner dej, fast aldrig fullt ut förståss. Känslan av att stå utanför, att tro att alla andra har det mycket bättre finns starkt hos dej. Varje gång den tanken, om andras välmående som inte du har, plågar dej blir ditt självförakt allt större. Du har omringat dej med dina egna destruktiva tankar, och känner att livet behandlar dej orättvisst. Jag står utanför och ser hur du agerar och jag lider med dej.


Men du är inte ensam. Se dej omkring, varenda medmänniska kämpar med samma problem, i större eller mindre omfattning. Vi har alla dagar, stunder när vi känner oss otillräckliga. Vi kan alla känna avundsjuka och missunsamhet, och t om känna oss utanför riktig gemenskap. Facebook är ett bra exempel på hur vi blir beroende av att få vänners bekräftelse med den där gillaknappen. Tiden före facebook var det vänners gillande nick, en kram, telefonsamtal eller ett mail, som bekräftade att du hade vänner. Nu håller vi på att lära oss nya osynliga regler, facebookskoder, för hur vi ska "uppträda".

En del vänner berättar och delar med sig av valda delar från sin tillvaro, andra bara finns där, en del skickar mail, men de allra flesta trycker bara på gillaknappen. och ger kommentarer på andras tyckanden. Om ingen tycker något eller inte ens trycker på gillaknappen, tror jag att du, som alla andra känner dej ensam och nästan övergiven, speciellt om du gjort flera inlägg utan gensvar. Då stärks dina negativa tankar om dej själv. Att via facebook kunna känna sig stärkt, får aldrig bli det största alternativet. Din trygghet och självkänsla ska vila på andra grunder. Dina riktiga vänner hade du förut, och dom har du fortfarande kvar.

 I facebook gäller den osynliga regeln att inte bli "för mycket" och helst inte "för litet". Du ska utföra en censurering på dej själv för att bli lagom omtyckt, då väcker du inte för starka känslor. Det är ju så att människor som inte känner dej så väl, lägger sina egna omdömen om dej baserat på det du skriver. Du kan ju faktiskt skriva glada saker fast du kanske känner dej ledsen!

Jag tycker att du, jag och alla andra ska trycka på vår egen gillaknapp. Vi duger faktiskt som vi är, utan andras bekräftelse!








Av ILOS - 8 november 2011 15:08

Sanning är äkta vara. I den hemliga ryggsäcken du bär på, kan du välja att visa ditt innehåll, för alla, eller bara för vissa.Alla du umgås med varken vill eller behöva få veta så mycket om dej. Det är alltid du själv som bestämmer. Din hemlighet är din. Men ibland kan ryggsäcken börja skava och kännas tung att bära. Om du känner att du öppnat inre dörrar för någon speciell vän, men ändå inte berättat allt, då känner du hur din hemlighet gör sig påmind. Du börjar fundera på den, och du vill helst berätta din historia för din vän. Innan du tar beslutet att göra det kan många känslor komma upp i dagsljus, känslor som du gått igenom pga din hemlighet, men också rädslan att förlora denna nya vän. Du vet ju hur det är att förlora vänner, trots att du ingen skuld bär.

Det är då det blir komplicerat för dej. Ska du berätta och riskera att förlora en vänskap du lärt dej uppskatta? Eller ska du trycka ner hemligheten ännu längre in i ryggsäcken? Jag tror det blir ohållbart att inte berätta. Förtroenden kräver förtroende. Om du vill behålla och fördjupa en riktig vänskap, då kan du inte ha hemligheter som påverkat dej hela livet emellan er. Då är du ingen sann vän. Din nya vän måste själv få bestämma, om hon/han fortfarande är din vän när du berättat det du bär på. Du måste våga ta den risken att bli avvisad.


Riktig vänskap, på en djup nivå, bygger på sanning, att känna att du duger precis som du är, oavsett vilken bakgrund du har, vilken politisk inriktning du har, vilken religion du tillhör etc. Den ytliga vänskapen kräver inte lika mycket, då behöver du bara vara social och trevlig, så duger du. Och inget ont om den vänskapen, den är också bra att ha och räcker långt. Men den sanna vänskapen är värd allt guld i världen och mer därtill, men den får du aldrig uppleva om du inte levererar äkta sanning.


Det den sanna vänskapen inte tål att höra finns inte.



Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se