Sanning är äkta vara. I den hemliga ryggsäcken du bär på, kan du välja att visa ditt innehåll, för alla, eller bara för vissa.Alla du umgås med varken vill eller behöva få veta så mycket om dej. Det är alltid du själv som bestämmer. Din hemlighet är din. Men ibland kan ryggsäcken börja skava och kännas tung att bära. Om du känner att du öppnat inre dörrar för någon speciell vän, men ändå inte berättat allt, då känner du hur din hemlighet gör sig påmind. Du börjar fundera på den, och du vill helst berätta din historia för din vän. Innan du tar beslutet att göra det kan många känslor komma upp i dagsljus, känslor som du gått igenom pga din hemlighet, men också rädslan att förlora denna nya vän. Du vet ju hur det är att förlora vänner, trots att du ingen skuld bär.

Det är då det blir komplicerat för dej. Ska du berätta och riskera att förlora en vänskap du lärt dej uppskatta? Eller ska du trycka ner hemligheten ännu längre in i ryggsäcken? Jag tror det blir ohållbart att inte berätta. Förtroenden kräver förtroende. Om du vill behålla och fördjupa en riktig vänskap, då kan du inte ha hemligheter som påverkat dej hela livet emellan er. Då är du ingen sann vän. Din nya vän måste själv få bestämma, om hon/han fortfarande är din vän när du berättat det du bär på. Du måste våga ta den risken att bli avvisad.

Riktig vänskap, på en djup nivå, bygger på sanning, att känna att du duger precis som du är, oavsett vilken bakgrund du har, vilken politisk inriktning du har, vilken religion du tillhör etc. Den ytliga vänskapen kräver inte lika mycket, då behöver du bara vara social och trevlig, så duger du. Och inget ont om den vänskapen, den är också bra att ha och räcker långt. Men den sanna vänskapen är värd allt guld i världen och mer därtill, men den får du aldrig uppleva om du inte levererar äkta sanning.

Det den sanna vänskapen inte tål att höra finns inte.