Du går omkring och förringar dej själv. Jag förstår nästan hur du tänker, och jag kan sätta mej in i hur du känner dej, fast aldrig fullt ut förståss. Känslan av att stå utanför, att tro att alla andra har det mycket bättre finns starkt hos dej. Varje gång den tanken, om andras välmående som inte du har, plågar dej blir ditt självförakt allt större. Du har omringat dej med dina egna destruktiva tankar, och känner att livet behandlar dej orättvisst. Jag står utanför och ser hur du agerar och jag lider med dej.

Men du är inte ensam. Se dej omkring, varenda medmänniska kämpar med samma problem, i större eller mindre omfattning. Vi har alla dagar, stunder när vi känner oss otillräckliga. Vi kan alla känna avundsjuka och missunsamhet, och t om känna oss utanför riktig gemenskap. Facebook är ett bra exempel på hur vi blir beroende av att få vänners bekräftelse med den där gillaknappen. Tiden före facebook var det vänners gillande nick, en kram, telefonsamtal eller ett mail, som bekräftade att du hade vänner. Nu håller vi på att lära oss nya osynliga regler, facebookskoder, för hur vi ska "uppträda".

En del vänner berättar och delar med sig av valda delar från sin tillvaro, andra bara finns där, en del skickar mail, men de allra flesta trycker bara på gillaknappen. och ger kommentarer på andras tyckanden. Om ingen tycker något eller inte ens trycker på gillaknappen, tror jag att du, som alla andra känner dej ensam och nästan övergiven, speciellt om du gjort flera inlägg utan gensvar. Då stärks dina negativa tankar om dej själv. Att via facebook kunna känna sig stärkt, får aldrig bli det största alternativet. Din trygghet och självkänsla ska vila på andra grunder. Dina riktiga vänner hade du förut, och dom har du fortfarande kvar.

 I facebook gäller den osynliga regeln att inte bli "för mycket" och helst inte "för litet". Du ska utföra en censurering på dej själv för att bli lagom omtyckt, då väcker du inte för starka känslor. Det är ju så att människor som inte känner dej så väl, lägger sina egna omdömen om dej baserat på det du skriver. Du kan ju faktiskt skriva glada saker fast du kanske känner dej ledsen!

Jag tycker att du, jag och alla andra ska trycka på vår egen gillaknapp. Vi duger faktiskt som vi är, utan andras bekräftelse!

 

Tuula

15 november 2011 11:46

Hur ska man kunna bli "kär" i sig själv & känna att man duger? Jag tycker personligen att det är en lång väg att gå från ogillande till att älska sig själv. Jag har kommit en bra bit på väg i och med min GBP, men det är ändå en bra bit kvar att resa..

Hur ska man kunna ignorera vad folk tycker om en när man får det kastat rakt i ansiktet så ofta som det går?

http://carismatic.bloggplatsen.se

ILOS

15 november 2011 12:55

Hej igen!
Precis som du skriver är vägen lång till att älska sig själv, speciellt om du varit med om jobbiga saker. Är du en kännande människa med känslor, gör det alltid ont när du blir kränkt. Men det betyder inte att du ska hålla med dom som kränker dej.Vänd på det så gott det går, och övertala dej själv hur värde full du faktiskt är. Du är ditt eget facit på hur just du får lov att vara eller se ut. Ingen annan har med det att göra. Med tiden lär du dej att låta hårda ord studsa tillbaka till avsändaren genom att nonchalera eller säga ifrån, då kan hon/han inte längre använda sig av dej för att försöka förhöja sitt eget värde!
Och du, jag är ingen expert eller utbildad inom terapi eller liknande, jag är bara en medmänniska med många erfarenheter i min ryggsäck!
Kram från ILO

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är min hemsida uppstartad och jag kommer att ha mycket pyssel med att lägga in foton, bilder på mina tavlor och så blogga förståss!   Välkomna och besök mej på  www.livsandas.se ...

Jag kommer att fortsätta blogga, visa mina tavlor o bilder via min hemsida som snart är klar. Den kommer att få stor betydelse för mej i min vardag, då jag återigen fått släppa mina utåtriktade intressen pga infektionsrisken o orken. Min nya hems...

      Qiyoröyo gör jag varje morgon! Mycket bra för att hålla musklerna smidiga och värkfria, speciellt dessa tider när cellgifterna gör sina anfall i kroppen. Som Regina Lund sa så bra, de dödar inkräktare men även civilbefolkningen faller på ...

Den här gången känner jag mej förståss lite stukad, men mest har en ilska vuxit fram när det slutgiltiga beskedet kom, att det finns en tumördjävul i min kropp. Mina tankar går till alla barn som drabbas av denna hemska jävel, som vill invadera kropp...

Floder av tårar har under förra vintern bildat en hel sjö. Nu har mina steg tagit mej till en vägkorsning igen. En kort tid gick jag på den livsbejakande vägen. Sakta men säkert byggde jag upp eller återtog det som ger mitt liv glädje. Förutom familj...