Jag fick en kommentar, som jag publicerat, som handlade om att personen "såg rött" över det jag skrev. Och med självrannsakan kan jag förstå, att mina filosofiska tankar, kan ibland tolkas som ett snabblim för själen. Men här och nu vill jag dementera detta. Att läka sina sår och försöka hela sin kropp är ett livstidsjobb. Det finns absolut ingenting som du får gratis, och hur hårt du än kämpar,  kommer det alltid att finnas surdegar som puttrar.

Och det är verkligen ett slitjobb att hitta sin balans när livet gett krokben. Min tankar är riktade lika mycket till mej själv, som till den/de som hittar en krok i mina ord att gå vidare på.

Jag lovar dej, med det röda seendet och alla andra, jag vet hur tufft det är att ta sig upp ur utmattningar, och det är ju en orsak till att jag bloggar, en draghjälp till mej själv, och till andra som behöver det. Men vis av min erfarenhet så vet jag att för mej iallafall, låg det största ansvaret hos mej själv, och i det ingår också att våga ta emot andras hjälp.

Men gör du inte grovjobbet själv kommer du alltid att vara beroende av dina medmänniskor för att må bra. Det är nittio procent vunnet att stå på egna ben! Därmed inte sagt att du ska stå helt ensam, nej. det är superviktigt att ha människor du litar på att prata med, och professionell hjälp om du behöver det.

Jag mår ganska bra idag, så pass att jag fungerar bra även de dagar, som min gamla packning gör sig påmind. Det gör jag för att jag lärt mej vilka "verktyg jag behöver för att stå på benen.

Återigen; jag skulle aldrig, aldrig någonsin "fördumma" någon. Det är oerhört svårt att vara människa och jag beundrar alla som trots svåra sjukdomar, psykiska besvär etc ändå orkar  med sin dag. Nej, snabblim är inget för kropp och själ, möjligtvis skolans forna björnklister, som du fick stryka på gång på gång för att det skulle fästa!