Livet får nya dimensioner när du säkert vet, att du inom en snar framtid ska ta farväl av en nära anhörig. Vi vet alla att den dagen kommer för eller senare, för den som överlever sina nära och kära, men ändå kan det vara svårt att ta till sig och förstå att orden "aldrig mer" faktiskt existerar.

Du kan pendla mellan chock, tårar, ilska, uppgivenhet och tom känna dej ångerfylld, av att du kanske inte besökt dina gamla föräldrar tillräckligt ofta, eller att du inte visat hur mycket du håller av dom. Du kan besöka dom eller andra närstående på sjukhuset, och få dåligt samvete för att du tycker att det känns så jobbigt.

Men du är ju bara en människa och som en sådan är du inte bara en fungerande kropp, utan nu får du verkligen uppleva hur det känns, när dina känslor tar övertaget. Som sprängfyllda ballonger huserar dom inom dej, och du försöker ta kontrollen genom att överarbeta och skapa rutiner och listor för allt som behöver göras. Men egentligen borde du lägga den mesta tiden på att prata och bara finnas i närheten.

Att acceptera det som håller på att ske är första steget till att lugna ner sig .Att inse att det finns inga listor, inga rutiner, inga böner som pumpar in nytt liv i en åldrande far/mor. Det är livets gång, som likt alla starka naturkrafter, som har kommandot.  För oss anhöriga finns inget annat val än att orka med det ibland plågsamma slutet, och hoppas och tro att vi får den styrka vi behöver.

Men jag som redan mist en förälder vet att han finns kvar för mej. Jag känner närheten när jag behöver styrka, och han kommer till mej i mina drömmar med budskap. Innan han dog, min käre far, så lovade vi varandra att träffas i mina inre rum, och han håller sitt löfte.

Vi människor formas och ändras av tiden, den anda som vi lever i, och själva hela tiden skapar och förnyar. Förr stod tiden stilla, inte med liv och död, men med det vardagliga livet, som generation efter generation levdes likadant.  Tom möblerna hängde med, starka och stabila, möbler som idag betingar stora summor på auktioner. Kan det bero på att vår kropp har en längtan efter det trygga lugna tempot?!

Idag är det överflöd i vår del av världen. Det flödar av mat, saker, information, val, sociala medier, bloggar mm  Helt enkelt vill mycket ha mera, och ekorrhjulet snurrar allt fortare. Men är vi lyckligare idag? Eller är vi helt enkelt inte skapade för att leva i "sus och dus" ?!

Vi har kapat av den långa kedjan av information som gick från mun till mun mellan generationerna. Vi har slutat lyssna på berättelserna om vår familj. Vi låter den jordnära kunskapen om vår kropp förmultna och litar mer på teknologi och detta ständiga pillerätande.

Jag är inte förvånad över att så många går omkring och känner sig ihåliga. Våra insidor är urholkade, tömda på den riktiga, äkta människan, ersatt med dagens "viktiga" kunnande som "att vara social", "nätverka", "facebooka","twittra"mm. Konstigt och skrämmande nog är dessa "meriter" viktigare än att ge tid och omsorg till våra barn och gamla. För de är dom som har kommit i kläm!

Nej, jag är inte emot sociala medier, men jag ser att de har tagit över i många familjer, som en drog som betyder mer för alla familjemedlemmar än att verkligen umgås med varandra.