Livet får nya dimensioner när du säkert vet, att du inom en snar framtid ska ta farväl av en nära anhörig. Vi vet alla att den dagen kommer för eller senare, för den som överlever sina nära och kära, men ändå kan det vara svårt att ta till sig och förstå att orden "aldrig mer" faktiskt existerar.

Du kan pendla mellan chock, tårar, ilska, uppgivenhet och tom känna dej ångerfylld, av att du kanske inte besökt dina gamla föräldrar tillräckligt ofta, eller att du inte visat hur mycket du håller av dom. Du kan besöka dom eller andra närstående på sjukhuset, och få dåligt samvete för att du tycker att det känns så jobbigt.

Men du är ju bara en människa och som en sådan är du inte bara en fungerande kropp, utan nu får du verkligen uppleva hur det känns, när dina känslor tar övertaget. Som sprängfyllda ballonger huserar dom inom dej, och du försöker ta kontrollen genom att överarbeta och skapa rutiner och listor för allt som behöver göras. Men egentligen borde du lägga den mesta tiden på att prata och bara finnas i närheten.

Att acceptera det som håller på att ske är första steget till att lugna ner sig .Att inse att det finns inga listor, inga rutiner, inga böner som pumpar in nytt liv i en åldrande far/mor. Det är livets gång, som likt alla starka naturkrafter, som har kommandot.  För oss anhöriga finns inget annat val än att orka med det ibland plågsamma slutet, och hoppas och tro att vi får den styrka vi behöver.

Men jag som redan mist en förälder vet att han finns kvar för mej. Jag känner närheten när jag behöver styrka, och han kommer till mej i mina drömmar med budskap. Innan han dog, min käre far, så lovade vi varandra att träffas i mina inre rum, och han håller sitt löfte.