Vi rusar på i livet, ofta med en fart som kunde göra det snabbaste tåget avundsjukt. Att reflektera över det som sker, och att verkligen möta blicken på vår medmänniska, eller på allvar lyssna och se på vad som händer i vår närmaste omgivning, det tar vi sällan tid till. Vi är uppslukade av oss själva och det som pågår i just vårt eget liv.

Men parallellt med dej själv lever dina närmaste, dina grannar, och även dina "grannar" i hela detta jordklot. Livet snurrar på för oss alla, och det kan hända att slentrianen kommer ifatt någonstans i medelåldern. Var det här allt?, blir kanske frågan du ställer dej, samma jobb, liknande semestrar, du gör samma saker år ut och år in. Men tänk till lite, det finns faktiskt ett slut på allting.

Tänk dej in hur det känns när du gör invanda saker den sista gången, när du för "femtioelfte" gången tagit fram dina julsaker t ex, du kanske suckar över dom eller känner dej glad, men faktum är att det kommer en jul när du för sista gången tar fram just dom tomtarna. En närstående sa till mej, att imorgon ska han bada bastu för sista gången i sin egen bastu. Så vemodigt.

Om du kunde räkna ut hur många gånger till just dina tomtar ska fram, din kaffebryggare ska användas, dina mattor ska skakas, du själv ska köra din bil etc då skulle du kanske känna mer vördnad för dessa vardagliga bestyr. Du skulle få ett större perspektiv på tillvaron, och kanske känna tacksamhet för varje gång du sitter i din egen bastu eller orkar dammsuga ditt hem, fara fram i skidspåret mm.

Den sista gången kommer för oss alla, och det blir väldigt  påtagligt när du får föräldrar som inte  längre orkar fixa sin vardag själv. Dessa vardagliga bestyr som är glacyren i våra liv, allt det här som du och jag med egen kraft gör själv, varje dag, allt det vardagliga som vi både älskar och suckar över.

Den sista gången är det inte miljoner i pengar och vackra saker vi suckar över, det är att inte längre få brygga sitt eget kaffe, taget från den utslitna kaffeburken, gå i sitt eget hem, köra sin egen bil, eller promenera på den välbekanta stigen, eller bara att få sitta i sin egen soffa med en stickning, och att få sova i sin egen säng.

Den sista gången är det de mest vardagliga, hemvanda rutinerna vi känner sorg över att mista, och den största sorgen av allt, är att mista sin egen kraft, och därmed inte längre kunna välja hur du vill leva ditt liv. Själv ska jag försöka älska min "glacyr" i livet ännu mer, och njuta innan den smälter ned.

I samma ögonblick som du föds till livet påbörjar du resan. Som nyfödd är du i händerna på, förhoppningsvis, kärleksfulla föräldrar, som ger dej förutsättningar för att just din resa ska bli så bra som möjligt. Din resa går från det nytända livet och avslutas med det sista andetaget.

När vi i vardagen talar om resor så är det oftast själv målet vi syftar på. Vi längtar någonstans och ser det framför oss, och känner riktigt hur vi ska njuta av ett uppbrott från vardagen. Men under livets resa kan vi ju inte längta efter slutet?! Slutet, döden, kan ju inte vara målet med vår resa eller?!

Jag tror vi behöver påminnas om denna resa som ständigt pågår. Vi behöver tänka till, och kanske göra själva resan behagligare för oss. Livets resa blir inte bättre än vad du själv gör det till. Allt offertänkande som vill klistra sig fast i din hjärna, fyller ingen annan funktion, än att göra just dina dagar sämre än de  kunde vara.

Det är så mycket oro du kan släppa om du kan "se" livet från ett yttre perspektiv. Dina ägodelar, dina pengar, ditt arbete, ditt hus, din skog, din mark är bara attribut under din resa. Vissa saker har du stor glädje av, vissa ger dej bara bekymmer, och inte minst pengar och ekonomi kan vara ett stort ok för den fattige, men också ett ok för den som  mycket har. Den med mindre pengar tänker ofta "om jag bara hade lite mer så skulle jag må bättre", den med mer kan vara rädd för att förlora sina pengar, eller känna sig besviken för att hon/han inte är lyckligare trots ett fett konto.

Pengar och ägodelar är roten till mycket ont, avundsjuka, hat, svält, girighet, oro etc. Ja, pengar kan t om slå en kil mellan syskon och goda vänner. Som en röta kan den infektera människan, och få oss att helt tappa "förståndet", hur kan man annars köpa handväskor och skor för ofantliga belopp (då tänker jag på väskor som kostar flera hundratusen), istället för att nöja sig med billigare varor och kämpa för en bättre värld att leva i?!

Ja, jag vet, välgörenhet är också en innegrej, kanske ett sätt att kunna må bättre och ändå unna sig en girig lyx?!

Vi reser på olika sätt, och jag tror bestämt, att det inte finns en given mall för vem som är den lyckligaste. Du behöver faktiskt inte vara lagom fattig eller lagom rik, eller ofantligt rik eller bottenlöst fattig, för att höra till den lyckligt lottade. Det är vad du gör av just din resa, din dag, din stund på jorden som är avgörande. Om du går igenom en sjukdom är också det en del av din resa, och samma sak gäller där, det är hur du tar det som avgör ditt psykiska mående.

Du reser ensam, oavsett om du har familj. Just din resa här i livet är unik för dej. Din familj kan ge dej stöd, när det blåser hårt, precis som du ger stöd, men det är dina egna val som avgör hur din resa blir. Det är ALLTID valen som avgör. Väljer inte du så väljer någon annan åt dej.

Du kommer till världen utan packning. Hur stor eller liten ryggsäck, både fysiskt och mentalt, du vill släpa på bestämmer du själv. Vid resmålet checkas ändå din packning in, och du får lämna allting till nästa generation. Då spelar det ingen roll om du är fattig eller rik, levt ett bra eller dåligt liv, bråkat om arvegods etc, du lämnar all packning, all din jordiska glädje och alla dina bekymmer bakom dej.

Här vid slutdestination råder fullkomlig jämlikhet.

När livet visar sig från sin bästa sida finns inget utrymme för missförstånd, men känslorna mellan oss människor kan lätt få sig törnar.  Du kan nästan inte ta död på riktiga känslor du har för någon, partner, föräldrar, syskon, vänner etc men du kan känna dej så sårad att känslorna darrar och vibrerar, hårdnar och du börjar bygga på en känslomur. Denna mur som ska skydda dej från att känna, hålla din kärlek, dina känslor på avstånd. Den kan bli oerhört stark med åren och slutligen, i takt med att ditt hjärta fryser till is, kan inte ens du själv klättra över denna mur.

Finns det något värde i det? Ska du gå omkring och gödsla ditt sårade hjärta resten av livet, genom att älta, om och om igen, händelserna som gjorde dej så ledsen? Det finns ingen som säger att du har fel. Känslor har alltid en sida som talar sanning. Men det är inte en rättegång som ska ske där du måste erkänna att du har fel, du kanske bara behöver förstå och ta till dej att även de som sårat dej har sina känslor och sina sanningar.

Kärleken övervinner allting. Är det så? Ja, jag tror att det kan vara så, och jag tror, att om du har svårt för att riva ner din känslomur så behöver du jobba med dej själv, hitta en äkta självkänsla och finna ditt eget värde. Du är ju inte värdesatt efter hur dina kära behandlar dej, eller hur du upplever att de behandlat dej. Du är älskad och du är efterlängtad.

Jag känner en äldre farmor som bekände för mej hur djupt hon saknar kontakten med sin sonson. Denna farmor har alltid fått gräva djupt i sitt hjärta för att kunna uttrycka sina känslor, en dålig känslokall barndom har skadat henne, men trots det kunde hon för mej beskriva hur fantastisk denna sonson varit genom åren genom att ringa och hälsa på.

Olyckliga missförstånd hade skadat deras relation, och en känslomur ligger nu stadigt mellan dem. Hon grät olyckligt hos mej, och trodde att hon skulle få dö utan att relationen mellan henne och denne älskade sonson skulle förbättras.

Mitt hjärta blöder för henne men även för hennes sonson och för alla som bygger dessa murar. Hoppfullt är att känslomurar de första åren är ganska spröda, och lätta att överbrygga. Gör din värld till en av de bättre, våga hoppa över din mur, och känn hur mycket du växer som människa och hur gott det gör dej och den du åter vågar ge kärlek!

Att leva mitt i en turbulens som skakar om hela ditt liv, din kropp, dina gamla rutiner, kanske t om ditt boende, ditt umgänge, att din partner lämnat dej etc är oerhört påfrestande. Det känns som att försöka stå på en balansplatta och desperat försöka hitta den där balansen, det som lugnar.

Det som ofta håller dej uppe på banan är, när du har ett jobb eller studier att hålla fast vid, som en livboj. Du hänger den om halsen och fokuserar framåt, och segdrar dej ur den värsta krisen. Och det går! Är du frisk och stark så kommer glädjen i livet tillbaka till dej! Du ska bara acceptera att det är som det är, tillåta din gråt att rensa ut obehaget inom dej, umgås med dina vänner och veta att du är tryggt förankrad i din livboj.

Din absolut största källa till harmoni i livet är din friska kropp, kärlek, familjen, barn, djur, goda vänner, intressen och ett arbete. Men jag sätter en frisk kropp som nummer ett, för utan det blir allting så mycket plågsammare. Du får tröst av familj och vänner, men alla har sina liv att leva och du sitter snart ensam i ditt hem. Du har inget arbete du orkar gå till, du kanske inte har ork över till dina intressen. Du bara är i tiden som plötsligt saknar förmågan att ge dej kraft och inspiration. Du kan lätt hamna i situationen där du tänker "om inte om hade varit...."

Hälsan, familjen, arbetet och intressen är ju byggstenar i ditt liv. När hälsan faller, då kommer lätt dominoeffekten och du mister mer än så. Om du blir arbetslös, men har hälsan kvar, så har du faktiskt förmågan att bygga upp ett nytt liv, livet har alltid nya stigar att gå på!  Du måste bara hitta din egen väg.

Jag älskade mitt arbete, och det har tagit lång tid för mej att hitta lite harmoni i min nya vardag. Det har tagit flera år för mej att lära mej att behärska min balansplatta. Mina förutsättningar ändrades dramatiskt, allting slogs i spillror av det som var min vardag; jobba heltid, sköta hem, intressen etc. Jag som aldrig hade kunnat tänka mej att ens jobba deltid, fick finna mej i nya spelregler. Hälsan är chef commander!

Jag tänker aldring "om inte..", för då skulle jag älta ihjäl mej. Jag orienterar mej i det läget som är nu, och försöker varje dag göra saker som får mej att känna mej betydelsefull. Det är ingen lätt match att leva för någon människa, men om du nu fått ett liv att leva varför inte då leva det på bästa sätt!? Min livboj är inte längre mitt arbete. Min familj och mina vänner ger stadga, trygghet och stimulans. Men min livboj i vardagen är mina intressen; körsång o musik, måla, blogga, fotografering, stickamm.  Min livboj är som en värmande yllehalsduk runt min hals, när kylan tränger sig på gör den sig  påmind och jag vet vad jag ska göra av min dag!

Ibland är jag orolig över att själen håller på att lämna oss människor, att det äkta hjärtat inte längre klappar för varandra.  Det som fått mej fundersam är det moderna ordet "nätverka". Att företag sinsemellan nätverkar och skapar ett bra företagsklimat kan jag förstå, det blir en vinna-vinna situation för alla parter.

Men det jag reagerar på, är att "nätverka"  smugit sig  in i den privata sfären! Vi människor har alltid gjort tjänster och gentjänster till varandra, men i tanken har vi inte haft, undantag finns, att det vi gör ska automatiskt  generera en tjänst tillbaka. Vi har gett och gjort av hjärtat, av äkta värme och kärlek!

Nu känner jag att en osäkerhet i mina tankar börjar infinna sig.  Tänk dej att du får en blombukett av en vän och blir jätteglad! Det värmer ditt hjärta och din själ, att den här vännen faktiskt tycker om dej! Men vad händer inom dej när du förstår att buketten är prestationsinriktad, dvs du får buketten för att du hjälper till att öka tillväxten för något/någon annan. Plötsligt känns världen lite kallare och blombuketten mister sin glans.

Om det viktigaste för oss, blir att uppmärksamma och bry oss  om ( med det kalla hjärtat,) bara de människor som kan ge oss något tillbaka med en prestationsbaserad tjänst, vad händer med oss då?!! Våra hjärtan kommer att frysa till is om givandet och tjänsterna är förhandsberäknade att gå i "vinst". Vid våra middagsbord kommer endast de gäster att sitta som vi har nytta av. Den världen kommer säkert att fungera för många, så länge deras förmåga att ge eftersökta "tjänster" finns, men vad händer sedan?

Det håller på att bli en kall värld för alla de, som i den här nätverks världen, inte orkar och kan ge det som behövs. Vem ids "slösa" tid på en gammal eller sjuk man/kvinna som presterat färdigt, deras tid att få något kommer för alltid att vara förbi. Vi ser den tendensen med all vanvård som börjar komma i dagsljuset pga av just det här kalla, beräknande tankesättet.

I mitt nya år tänker jag nätverka genom att ge, både av min tid och med en gåva, till de människor som betyder mycket för mej, oavsett om de är sjuka, gamla, barn, unga eller friska. De ska få för att jag tycker om dom. I mina tankar ska det inte finnas någon tanke om motprestation/vinst i huvudet.

Att ge en gåva som tack är vackert men att ge av kärlek till någon är gudomligt!

Jag har besökt en anhörig de senaste veckorna som varit inlagd på sjukhus, och jag har själv varit inlagd i samband med canceroperationen. För många år sedan jobbade jag som vårdbiträde, en kort men intensiv period i mitt liv, som lärde mej mycket om den svenska vården.

Vård och omsorg betydde verkligen något under mina år inom sjukvården. Varje morgon delades vi i olika lag, och fick ansvar för några rum. Rutinen då var att se till att alla patienter fick tvätta sig, kamma sig, klä på sig och gå till badrummet. De som inte klarade av detta själv fick hjälp av oss. Under tiden småpratade vi med patienten. Vi öppnade fönster och släppt in frisk luft innan vi serverade frukost. De som inte kunde äta själv fick hjälp. Efter frukosten tog vi hand om patienternas blommor ( ja, då fick du skicka blommor till sjukhus), och sedan städade vi rummen.

Det var verkligen omsorg som vi med hjärtat gav till de sjuka! Det ingick helt enkelt i den vårdande delen för oss att bry oss, fånga upp hur patienten mådde och vbf detta till de som bar huvudansvar för den medicinska delen. Vi tog hand om själen! Vi såg människan där andra "bara" såg patienten "3:2". (Rum 3 säng 2).

Med sorg i hjärtat ser jag nu förfallet inom vården! Den medicinska vården är sig lik, där läkare avlöser varandra som vildhästar i galopp, vilket medför att patienter och anhöriga efter den 7:e läkaren knappt orkar dra sin/den anhöriges historia än en gång.

Läkare kommer och går, så var det även förr, men det som får mej att frysa till is är omsorgen som inte längre får ta någon plats! Ingen frågar längre om du behöver hjälp med att tvätta dej, få ta en dusch, inte dagligen i allafall. I mitt fall var det ingen som pratade med mej om annat, än om jag behövde mer smärtstillande eller prognoser när ronden gick. Hade jag inte fått hjälp av min man så hade jag känt mej vanvårdad!

De här sista veckorna när jag besökte en anhörig, då fick han inte, trots magsjuka och hög ålder, hjälp med daglig tvätt, han rum och toalett blev inte städade under helgen, trots att det behövde både för hans skull, och för en ev smittospridning. Att ligga och känna sig smutsig är inte människovärdigt, jag trodde inte att dagens sjukvård hamnat så långt ner.

Jag är inte förvånad över att de resistenta bakterierna ökar, grogrunden finns i våra sjukhus. Hur kan politiker som bestämmer om vår sjukvård dragit in på renligheten?!  Vi som varit med ett tag vet att renlighet är A o O! Jag lägger ingen skuld på läkare och annan sjukvårdspersonal, det är girigheten inom toppskiktet i det här landet, som tycks behöva de slantar som förut gick till omsorgen om patienten.

Vi håller defenitivt på att få en nedrustad vård och omsorg för de som inte har fyllda plånböcker.

Jag blir mörkrädd.