I samma ögonblick som du föds till livet påbörjar du resan. Som nyfödd är du i händerna på, förhoppningsvis, kärleksfulla föräldrar, som ger dej förutsättningar för att just din resa ska bli så bra som möjligt. Din resa går från det nytända livet och avslutas med det sista andetaget.

När vi i vardagen talar om resor så är det oftast själv målet vi syftar på. Vi längtar någonstans och ser det framför oss, och känner riktigt hur vi ska njuta av ett uppbrott från vardagen. Men under livets resa kan vi ju inte längta efter slutet?! Slutet, döden, kan ju inte vara målet med vår resa eller?!

Jag tror vi behöver påminnas om denna resa som ständigt pågår. Vi behöver tänka till, och kanske göra själva resan behagligare för oss. Livets resa blir inte bättre än vad du själv gör det till. Allt offertänkande som vill klistra sig fast i din hjärna, fyller ingen annan funktion, än att göra just dina dagar sämre än de  kunde vara.

Det är så mycket oro du kan släppa om du kan "se" livet från ett yttre perspektiv. Dina ägodelar, dina pengar, ditt arbete, ditt hus, din skog, din mark är bara attribut under din resa. Vissa saker har du stor glädje av, vissa ger dej bara bekymmer, och inte minst pengar och ekonomi kan vara ett stort ok för den fattige, men också ett ok för den som  mycket har. Den med mindre pengar tänker ofta "om jag bara hade lite mer så skulle jag må bättre", den med mer kan vara rädd för att förlora sina pengar, eller känna sig besviken för att hon/han inte är lyckligare trots ett fett konto.

Pengar och ägodelar är roten till mycket ont, avundsjuka, hat, svält, girighet, oro etc. Ja, pengar kan t om slå en kil mellan syskon och goda vänner. Som en röta kan den infektera människan, och få oss att helt tappa "förståndet", hur kan man annars köpa handväskor och skor för ofantliga belopp (då tänker jag på väskor som kostar flera hundratusen), istället för att nöja sig med billigare varor och kämpa för en bättre värld att leva i?!

Ja, jag vet, välgörenhet är också en innegrej, kanske ett sätt att kunna må bättre och ändå unna sig en girig lyx?!

Vi reser på olika sätt, och jag tror bestämt, att det inte finns en given mall för vem som är den lyckligaste. Du behöver faktiskt inte vara lagom fattig eller lagom rik, eller ofantligt rik eller bottenlöst fattig, för att höra till den lyckligt lottade. Det är vad du gör av just din resa, din dag, din stund på jorden som är avgörande. Om du går igenom en sjukdom är också det en del av din resa, och samma sak gäller där, det är hur du tar det som avgör ditt psykiska mående.

Du reser ensam, oavsett om du har familj. Just din resa här i livet är unik för dej. Din familj kan ge dej stöd, när det blåser hårt, precis som du ger stöd, men det är dina egna val som avgör hur din resa blir. Det är ALLTID valen som avgör. Väljer inte du så väljer någon annan åt dej.

Du kommer till världen utan packning. Hur stor eller liten ryggsäck, både fysiskt och mentalt, du vill släpa på bestämmer du själv. Vid resmålet checkas ändå din packning in, och du får lämna allting till nästa generation. Då spelar det ingen roll om du är fattig eller rik, levt ett bra eller dåligt liv, bråkat om arvegods etc, du lämnar all packning, all din jordiska glädje och alla dina bekymmer bakom dej.

Här vid slutdestination råder fullkomlig jämlikhet.