Vi rusar på i livet, ofta med en fart som kunde göra det snabbaste tåget avundsjukt. Att reflektera över det som sker, och att verkligen möta blicken på vår medmänniska, eller på allvar lyssna och se på vad som händer i vår närmaste omgivning, det tar vi sällan tid till. Vi är uppslukade av oss själva och det som pågår i just vårt eget liv.

Men parallellt med dej själv lever dina närmaste, dina grannar, och även dina "grannar" i hela detta jordklot. Livet snurrar på för oss alla, och det kan hända att slentrianen kommer ifatt någonstans i medelåldern. Var det här allt?, blir kanske frågan du ställer dej, samma jobb, liknande semestrar, du gör samma saker år ut och år in. Men tänk till lite, det finns faktiskt ett slut på allting.

Tänk dej in hur det känns när du gör invanda saker den sista gången, när du för "femtioelfte" gången tagit fram dina julsaker t ex, du kanske suckar över dom eller känner dej glad, men faktum är att det kommer en jul när du för sista gången tar fram just dom tomtarna. En närstående sa till mej, att imorgon ska han bada bastu för sista gången i sin egen bastu. Så vemodigt.

Om du kunde räkna ut hur många gånger till just dina tomtar ska fram, din kaffebryggare ska användas, dina mattor ska skakas, du själv ska köra din bil etc då skulle du kanske känna mer vördnad för dessa vardagliga bestyr. Du skulle få ett större perspektiv på tillvaron, och kanske känna tacksamhet för varje gång du sitter i din egen bastu eller orkar dammsuga ditt hem, fara fram i skidspåret mm.

Den sista gången kommer för oss alla, och det blir väldigt  påtagligt när du får föräldrar som inte  längre orkar fixa sin vardag själv. Dessa vardagliga bestyr som är glacyren i våra liv, allt det här som du och jag med egen kraft gör själv, varje dag, allt det vardagliga som vi både älskar och suckar över.

Den sista gången är det inte miljoner i pengar och vackra saker vi suckar över, det är att inte längre få brygga sitt eget kaffe, taget från den utslitna kaffeburken, gå i sitt eget hem, köra sin egen bil, eller promenera på den välbekanta stigen, eller bara att få sitta i sin egen soffa med en stickning, och att få sova i sin egen säng.

Den sista gången är det de mest vardagliga, hemvanda rutinerna vi känner sorg över att mista, och den största sorgen av allt, är att mista sin egen kraft, och därmed inte längre kunna välja hur du vill leva ditt liv. Själv ska jag försöka älska min "glacyr" i livet ännu mer, och njuta innan den smälter ned.