Alla inlägg under februari 2012

Av ILOS - 29 februari 2012 09:49

Jag vandrade i mörker och hörde hur det knastrade under mina skor när foten trampade ner i den djupa snön. Ja, jag inte bara hörde knastrandet, utan själva ljudet väckte känslor till liv, och jag kände verkligen att jag var tillbaka i Norra Sverige, där snötäcket dominerar hela landskapet under den långa vintertiden.

Det sjöng i mitt hjärta av återvändelse glädje och trots det kompakta mörkret, kände jag mej trygg och lugn. Men det var inte glädjen som fört mej tillbaka. Det var nära och kära som behövde styrka och stöd. Mitt hjärta slog ett extra slag, skulle jag klara av det som förväntades av mej?

Jag ökade takten, måste hitta ljuset snart, det ljus som skulle bistå mej, göra mej stark för det som skulle komma. Men mörkret hotade att sluka mej, och stressen började ta lätta tuggor på min kropp. Du måste klara det här, du måste, försökte jag peppa mej, men stegen sjönk allt djupare ner i snön och norrlandsromantiken började blekna. Vad har jag gett mej in i, tänkte jag och började känna mej gråtfärdig.

När allting kändes mej övermäktigt och kylan och mörkret lagt sina kraftiga björnarmar omkring mej så hände det..

Ett ljus av tusende stjärnor och solar lyste upp min väg, och värmen av strålarna fick snön att smäta under mina fötter. Jag kände ljusets varma omfamning, mina ögon tårades av den snabba förändringen från mörker till ljus. Jag kisade och tittade försiktigt omkring. Vad är det som händer, ropade jag högt!? Då såg jag henne. En kvinna med en lång  lila klänning med huva stod framför mej. Hon var vacker och utstrålade en godhet som jag inte träffat på tidigare. Hon talade men inga ord kom över hennes läppar, det var som om hon kunde kommunicera direkt med min hjärna, en slags telepati.

Hon sa:  "Jag kommer med en gåva till dej som tack för att du hjälper mina nära och kära" och så la hon en gåva mellan oss. Tack, svarade jag och ville ge henne en kram. "Nej", svarade hon," jag kommer från en annan dimension och du kan se mej men inte röra på mej". "Denna gåva", fortsatte hon, "kommer du tids nog att förstå vad det innebär, och du ska ha nytta av den så länge du lever, det är mitt stora tack till dej".

Samtidigt som kvinnan hastigt försvann vaknade jag ur min dröm, eller hade hon verkligen besökt mej?! Under veckorna som följde bistod jag mina anhöriga med en större styrka än jag trodde var möjligt, och varje gång det kändes tungt tänkte jag på gåvan...


ANNONS
Av ILOS - 27 februari 2012 14:07

Inte många av oss lever med ett perspektiv i tillvaron, där man automatisk sorterar i huvudet vad som är viktigt o mindre viktigt. Det kanske är så att vi som blivit smekta av dödens frusna hand, kyssta på pannan av de kalla läpparna, som fått denna förmåga.  Kanske Döden inte ville ha oss, o skickade tillbaka oss till livet med en gåva? Eller var det en läxa vi fick för att bli bättre människor?

Hur det än var eller är, så lever jag än mer levande idag. Mina dagar och känslor är mer färgstarka, och min gråskala har bleknat och jag har blivit både vitare och svartare. Alla de tråkiga barndomupplevelser som en okunnig omgivning kastade på mej, har jag nu slängt av mej. Med stolthet bär jag nu den mantel som gav mej visdom, frihet och mycket kärlek. Min mantel är stark och beskyddande och det finns inga rädslor på mina axlar mer.

Allt som är viktigt här i livet, det har jag. Min familj och värdefulla vänner. Det är bara levande kontakter, med människor och djur, som ger den där äkta meningen i livet. Du kan ju försöka krama en vas o känna hur skönt det är!!

Visst älskar jag  vackra ting, det är en lisa för ögat att se, och fina, nya kläder att ta på sig, visst är det härligt! Men tänk dej om du levde ensam här på jorden, hur skulle du då klä dej, eller vilka saker skulle du vårda?

Jag tror ditt intresse för saker, kläder etc skulle svalna till obefintlighet. Du skulle verkligen förstå varför du klär upp dej, eller varför du smyckar ditt hem. Det är nog så, att om ingen levande såg dej, så skulle du kramas sönder av meningslöshet.

Nej, jag har stor distans till livet idag och ser mej verkligen som en tillfällig besökare.

 Jag äger inte Jorden, Jorden äger mej.Så varför bråka om skog och mark och allting som bara belastar dej här i detta livet?


ANNONS
Av ILOS - 18 februari 2012 13:11

Alla har vi hört talas om curlingföräldrar som sopar banan rent framför sina barn, men curlingbarn!?

Den tanken slog mej när jag inser att många jag känner, och jag kan absolut räkna in mej själv i den kretsen, gör nästan allt för sina föräldrar. Minsta vink eller tjänst som de ber om, så vips, fixar vi curlingbarn allt. Och gudarna ska veta att det inte alltid är tacksamhet som möter oss. Dessa bortskämda föräldrar reflekterar knappt över allting vi gör, eftersom det är en naturlig ingrediens i deras tillvaro. Och vi curlingbarn gör bara mer och mer, för att få njuta av sötman när vi ser föräldrarnas tillfredställelse eller kanske tacksamhet.

Men otack kan verkligen vara världens lön, och det händer att vi föräldraslavar jobbat häcken av oss, och blir bemötta ibland med både ilska och ifrågasättande av det vi gjort. Då kan i allafall jag känna det som om jag sprungit ett fem milalopp i snabb takt, och tror att jag går mot en säker seger men blir precis snuvad inför målet. Puh!

Frågan jag brukar ställa mej är hur kunde det bli så här? Varför gör jag självmant så mycket när jag vet att föräldrarna har även andra barn, annan hjälp eller t om klarar sig själv. Svaret kan ju finnas i en barndom där kärleken blev kopplad till det jag gjorde, och jag tolkade med barna känslor att för att få njuta av föräldrarnas godkännande blickar, så skulle du helt enkelt göra det de bad om.

Det är klart att vi ska hjälpa varandra i familjerna, speciellt när föräldrarna blir gamla, men det skulle inte sitta fel med en kurs i de gamlas beteende, för att öka sin egen förståelse för deras reaktioner. Åttiplussare verkar sakta men säkert behöva bli mer och mer egoistiska för att överleva, antagligen en nedärvd förmåga.Min respekt för de som jobbar inom åldringsvården har definitivt ökat markant!

Nej, att curla sina åldrande föräldrar ska man kanske göra, men vi är många som gjort det hela deras liv och allteftersom jag själv blir äldre, så slår mej tanken varför de i min ålder inte kunde göra vissa saker själva!? Jag är definitiv en självgående person och vill även att min dotter ska få vara det. Jag vill inte bli curlad men jag vill känna en trygghet i att en vacker dag kunna få lite bistånd, om det behövs.

Faran i detta curlande är att du glömmer leva ditt eget liv till fullo, eller att dina egna behov blir mindre viktiga än föräldrarnas och därmed även din familjs behdov. En annan fara är att du gör dina egna föräldrar beroende av dej och gör dem mindre handlingskraftiga.

Nej, lev era egna liv först, ge hjälp när det verkligen behövs och sluta med detta övercurlandet, en uppmaning jag absolut riktar även till mej själv!



Av ILOS - 7 februari 2012 10:20

 Stränginstrument kan låta rent och vackert, men ostämda strängar ger ifrån sig ojud och gnissel, precis som våra relationer. När det är som vackrast så känner du det. Samtalet med din vän flyter på som en stilla älv i solsken, era åsikter är samstämda och vänskapen flöder mellan er. Ni är på samma sida. En sådan relation är som en oas i öknen och vi skulle alla behöva få uppleva det. Den fyller på med energi och när ni skiljs åt går du med lätta steg.

Den ostämda relationen, vad gör den med dej? Jag tror den upprör dej. Dina känslor åker berg och dalbana och du känner ofta att du är "fel". Du får inte fram dina åsikter och t om din egen bild av dej själv kan förvanskas, du känner dej ful och elak. Allt det du inte vill vara det bli du, bara för att du hamnar i en försvarsställning och t om försvarar åsikter som inte alls är viktiga, du kanske inte ens tycker det du säger. Allt bli fel.

Är det bara negativt med dessa osynkade relationer?! Nej, det tror inte jag. Du kan faktiskt växa som människa av att synas i sömmarna lite. Du får höra saker om dej själv som kan vara nyttiga att bearbeta, och då får du en chans att förstärka/ försvaga olika sidor hos dej. Trots att det här relationerna tär på krafterna vid mötena så är även de en del av ditt liv som människa. Ingen kan leva med bara chokladpraliner i munnen, då skulle vi till slut kräkas. Vi behöver lite motstånd, en matsked fiskolja då och då för att överleva.

Men utan den goda chokladpralinen skulle vi inte orka med vår tillvaro. Du behöver känna dej älskad för den du är och tanka trygghet för att möta ditt motstånd i livet. Dessutom är de flesta relationer sammansatta med olika procent av synkat och osynkat, och det fungerar det också. Själv är jag glad för mina samstämda strängar i livet och den lilla procenten där allting inte vill stämma, ser jag som en utmaning.

Trots allt är ändå chokladpraliner att föredra framför fiskolja!
















Av ILOS - 5 februari 2012 11:17

Pengar gör människan förblindad. Ägodelar berusar det mänskliga sinnet. Du vill bara ha mer och mer. Ändå kan du ju inte köpa det allra viktigaste av dina behov. Du kan köpa plastkärlek och plastvänskap  men den äkta varan kan aldrig köpas med pengar! Visst är ju det rättvist på något sätt?! Fattig som rik, ung som gammal, vi har alla samma förutsättningar för den äkta kärleken eller vänskapen.

Varför är du då så blind så du kan offra syskonkärlek för arvegods, eller välja "vänner" efter status? Vad är det för funktioner i oss som triggas igång av att få äga så mycket saker och pengar som möjligt?! Jag har ofta grunnat på det där, och kommit fram till att tillgångar på banken  kanske ersätter vårt gamla bondehjärta, som belåtet såg ut över sina marker, som på den tiden betydde skillnaden mellan liv och död. Frodiga grödor var en förutsättning för att kunna försörja sin familj.

Men nu har vi ju försörjningen tryggad, iallafall de flesta av oss. Ändå ska vi samla på hög, och ska vi titta på hur samhället är uppbyggt, så verkar det inte finnas något stopp för hur stora högarna får bli. Det är ingen större skillnad på någon av oss. Även den mest fattige idag skulle bete sig likadant om han/hon fick chansen. Därför är det med stor sorg jag konstaterar att vi inte sätter kärleken främst. Kärleken som är den enda medicinen som har förmågan att bota ensamhet. Att ha någon som bryr sig på riktigt det kan du inte köpa.

Var rädda om varandra och dom ni i hjärtat vet bär äkta kärlek till er!

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se