Inte många av oss lever med ett perspektiv i tillvaron, där man automatisk sorterar i huvudet vad som är viktigt o mindre viktigt. Det kanske är så att vi som blivit smekta av dödens frusna hand, kyssta på pannan av de kalla läpparna, som fått denna förmåga.  Kanske Döden inte ville ha oss, o skickade tillbaka oss till livet med en gåva? Eller var det en läxa vi fick för att bli bättre människor?

Hur det än var eller är, så lever jag än mer levande idag. Mina dagar och känslor är mer färgstarka, och min gråskala har bleknat och jag har blivit både vitare och svartare. Alla de tråkiga barndomupplevelser som en okunnig omgivning kastade på mej, har jag nu slängt av mej. Med stolthet bär jag nu den mantel som gav mej visdom, frihet och mycket kärlek. Min mantel är stark och beskyddande och det finns inga rädslor på mina axlar mer.

Allt som är viktigt här i livet, det har jag. Min familj och värdefulla vänner. Det är bara levande kontakter, med människor och djur, som ger den där äkta meningen i livet. Du kan ju försöka krama en vas o känna hur skönt det är!!

Visst älskar jag  vackra ting, det är en lisa för ögat att se, och fina, nya kläder att ta på sig, visst är det härligt! Men tänk dej om du levde ensam här på jorden, hur skulle du då klä dej, eller vilka saker skulle du vårda?

Jag tror ditt intresse för saker, kläder etc skulle svalna till obefintlighet. Du skulle verkligen förstå varför du klär upp dej, eller varför du smyckar ditt hem. Det är nog så, att om ingen levande såg dej, så skulle du kramas sönder av meningslöshet.

Nej, jag har stor distans till livet idag och ser mej verkligen som en tillfällig besökare.

 Jag äger inte Jorden, Jorden äger mej.Så varför bråka om skog och mark och allting som bara belastar dej här i detta livet?