Att vara tillräckligt tjurig för att orka genomföra och uppfylla sina mål och åtaganden, till den nivån att kroppen hänger med, är tjurighetens mest positiva sida. Att inte ge upp, att vilja någonting så mycket att det hänger just på din tjurighet om du ska lyckas, är ju en väl använd tjurighet. Men när börjar din tjurighet vicka över på skalan där den blir negativ för dej? Är du ens medveten om det?

Du kanske inte ens lyssnar på din kropp, utan använder den till bristningsgränsen eller mer, och går nu omkring med en förstörd rygg, onda muskler mm. Men kroppsliga besvär lyssnar alla på förr eller senare. Jag tror det är den mentala tjurigheten som ställer till mest trassel när den överanvänds.

Vanlig hederlig envishet måste vara det som är tjurighet när du låter saker och ting gå för långt. Jag tänker ofta på det där, då jag själv är väldigt envis, att när går min envishet över till tjurighet!? Och är jag kvinna nog att erkänna när jag har en berättigad envishet eller när jag låtit allting hamna i Tjurträsket.

Innerst inne vet du när du vandrar i det mentala Tjurträsket. Du känner dej arg, besviken, oförrättad,"ingen förstår dej",och du ska minsann inte ge dej. Känns det där igen? Hör du till dom som jag möter i Tjurträsket? Är du där på tillfälligt besök eller har du "ve och fasa" fastnat där? Har du t om bäddat in dej där, och bestämt att här hör du hemma, för de som din tjurighet är riktad mot ska minsann inte få se dej ge vika!!?? Bor du hellre i Tjurträsket än försöker reda ut saker och ting?

Usch, jag avundas dej inte. Då jag själv ibland besöker detta träsk så vet jag hur olidligt jobbigt det kan vara. Tack och lov har jag lyckats bygga upp strategier för att slippa bosätta mej där. Det första jag gör är att lägga mej på min spikmatta, eller göra yoga, eller Qigong. Jag lugnar min kropp. Nummer två är att påminna mej om det ansvar jag själv bär över mina val i livet. Det går aldrig att belasta någon annan för det jag gör, t ex det föräldraansvar jag tar kan jag inte begära att mina syskon ska göra. Det jag tycker är viktigt för mej är inte lika viktigt för någon annan.

Jag ställer mej frågan "vad är jag arg över?". Är det för något min partner/vänner/syskon/föräldrar/ inte ställt upp på eller är det egentligen för att jag söker bekräftelse på deras kärlek? Att hitta den egentliga orsaken till sin egen ilska eller sorg eller besvikelse gör att du kan ta det första steget ut ur tjurträsket.

Men det förlösande är förlåtelse. Att kunna förlåta sig själv och andra, att kunna förstå sin egen och andras svagheter som människa, att kunna ta till sig att du själv och andra bär på mänskliga svagheter och inte alltid räcker till, att vi gör varandra besvikna ibland, att kunna se saken på lite avstånd och verkligen förlåta, det öppnar din dörr tillbaka till ett värdigt liv med dina nära och kära.

Du vet, riktig äkta kärlek slutar inte älska, även om just den har orsakat ditt nuvarande boende i Tjurträsket, den välkomnar dej tillbaka! Våga bara söka förlåtelse!