Den naturliga människan är snart ett avslutat kapitel. Naturlig skönhet kommer att vara en bristvara, likaså naturligt sneda tänder, stor näsa, utåtstående öron, små bröst, tunna läppar mm.

Jag tänker att vår strävan (eller politikernas) mot ett alltmer individualistiskt samhälle, där vi alla helst ska hävda oss, göra karriär, hitta sin egen stil etc har triggat igång vårt genetiska behov av att tillhöra flocken.

Vi vill se likadana ut. Varför skulle annars alla som opererar sig, förstora brösten, läpparna, fixa mera hår etc .  Det är ju inte lika vanligt att förminska attributen. Det måste finnas någon bakom allting, en hjärna som förstår att tjäna pengar på vår stora dragningskraft att få tillhöra en flock. En hjärna som förstår att belöningen ökad självsäkerhet betyder så oerhört mycket för oss. Det är den som "bevisar" för dej själv och andra att du har rätt att ta din plats i en viss flock.

Vi sitter alla i samma båt. Från den som "bara" använder mascara, tonar håret till den som opererar sig. Grundanledningen är densamma, vi ökar på våra må bra känslor, till att börja med iaf.. Enda skillnaden är att den som bara använder mascara kan tvätta bort sin förändring varje kväll.

 Vi känner säkert alla någon som går emot strömmen, den som t ex nöjer sig med att gå till en frisör men inte gör något annat med sitt yttre. Och om du känner en sådan person som dessutom verkar vara helnöjd med sig själv och med sin tillvaro, då kan du vara säker på att denna person har dragit en vinstlott! Tänk att födas till detta livet med en så stor medfödd självkänsla! Underbart! Det negativa med den personen, om det kan kallas negativt, är att hon/han saknar kanske en riktig känsla för flocktillhörighet, kanske en ensamvarg som inte känner behov att spegla sig i andras blickar. Men det behöver inte vara så.

Mina tankar kring detta går också till att det finns ett mått av självförakt i att demolera/förstärka/förbättra delar av sin egen kropp. Du skärmar av dej från din egen kropp för att din själ kanske inte längre känner sig hemma i den här världen, som måste vara mänsklighetens topp tio vad gäller grymhet, att skärma av sig från världens lidande blir lättare med ett annat yttre. Genom att förändra sitt utseende slipper du se din egen spegelbild, den du är född att se ut som, din egen skam kan du gömma bakom den opererade/sminkade fasaden.

När jag hade cancer och mitt tjocka hår föll av kände jag skam över mej själv. Jag kände mej ful både med och utan peruk. Men jag besegrade den känslan genom att stärka min egen självkänsla.  "Nu har du chansen!, sa jag till mej själv, att jobba med mina tankar och hitta tillbaka till känslan att jag var värdeful, trots mitt utseende. Utöver mina tankar var det mitt lilla barnbarn som hjälpte mej mest. På barns vis noterade han mitt utseende, men det var en bisak. Det var hurdan jag var, och vad jag visade honom av mej som person som var det viktigaste.

En sak vet jag säkert,  de som verkligen håller av mej stannar hos mej, fortsätter umgås med mej, oavsett om jag är sminkad eller inte, oavsett hur många rynkor jag får, oavsett om jag är ful eller vacker. Det söta ansiktet kan vara en sköld som döljer vem du är, oavsett om du är naturligt söt eller om ditt ansikte är förstärkt med mjuka reserver.

Kanske operationerna är västvärldens svar på Burkan??  Att dölja dej.

Står du och din vän på varsin ända om knuten och drar i repet för brinnande livet? Vad händer, ja, så klart knuten blir hårdare och hårdare.

Du och din partner/din vän, din chef och du, en arbetskompis och du, två länder, arbetsgivare/arbetstagare, fackförening/näringsliv....listan kan göras lång......och alla bara drar och drar....

Då kommer medlaren in i bilden och ibland blir det ett lyckat resultat, dvs ingen är helnöjd men det går att ta i hand iaf. Barnen vet att det kommer en vuxen och medlar, och kan dra så fingrarna vitnar, de behöver egentligen inte ge sig, "skulden" för att de får släppa sitt grepp kan läggas på de vuxna.

Men vi då, vi som är vuxna och håller så kramaktigt kvar i repet, hur ska vi våga ta steget och släppa loss lite!?

Varje negativt ord,  varje negativ tanke,  varje negativ handling riktat mot din vän är samma sak som att du drar åt knuten lite till och ändå mer.

Det är inte bättre om det alltid är din vän som släpper greppet, då faller ju du handlöst ner . Alla dina förebråelser riktat mot din vän trycker ner dej i botten, och hennes/hans ödmjukhet hotar att kväva dej. Du blir belastad med tunga skuldkänslor och för att skaka av dej dom söker du febrilt efter dåliga egenskaper hos din motpart. Och snart har du lockat honom/henne att åter greppa repet och börja dra...

Den första påminnelsen du ska göra dej, är att det faktiskt är en människa där på andra sidan repet som du en gång fann så många goda egenskaper hos att ni blivit ett par, blivit vänner, gett anställning till, umgåtts med, vuxit upp med etc. Då borde det väl vara fair enough att båda tar ett litet steg fram, och släpper greppet en aning.

Det är ju ni två som försatt er i den här situationen och det är bara ni två som kan lösa knuten.

När du då börjar se den människa du kanske fortfarande har känslor för eller håller av, kan ni tillsammans försöka ta fram saker som fungerar bra i er relation, och om ni blir överens om detta, det är viktigt att vara överens, så får ni ju ta ytterligare steg framåt.

På så sätt kan ni beta av allting positivt som ni är överens om och närma er varandra. Så länge ni hittar positiva saker så ska ni inte alls beröra anledningarna till att ni står på varsin sida om ett rep. Har ni tur kan relationsknuten, som extra bonus, bli lite eller mycket lösare, och t om lösas upp helt om problemen inte är alltför svåra.

Men om ni till slut står där och det återstår en svår, större eller mindre knut, då har ni kommit till ett vägval. Som jag ser det finns det tre vägar att välja. Ni tar hjälp utifrån, ett proffs, en gemensam vän som båda har förtroende för och försöker lösa er knut, ni tar ett gemensamt beslut att gå skilda vägar, eller ni bara släpper repet och låter knuten ligga där och vänta till nästa drabbning... Alla tre vägar kräver ett hårt arbete för att hitta balans och glädje i tillvaron igen, men den tredje vägen, tror jag, är bara som att ta på skygglapparna och sluta känna. Visst, du kan säkert känna harmoni vissa dagar men knuten lurar i vassen hela tiden och lockar fram dina sämsta sidor.

Du vet vad du har men inte vad du kanske går miste om.

Svart eller vitt. Allt eller inget. Trots det svenska lagomsinnet ligger trotsormen och lurar bakom hörnet. Att kompromissa känns ibland som att försöka bestiga ett berg. Innerst inne vill du kanske, men du vill samtidigt inte ge dej. Du vill få rätt, du tycker att du har rätt, och du vill att hon/han ska bedyra sin kärlek, sin oskuld , att du har rätt mm om och om igen. Du vill tro men hon/han ska få kämpa för att få dej på sin sida igen. Och det är ju ändå du som har rätt eller........

Jag önskar att färgskalan kunde vara lite mer nyanserad även i sinnet, precis som paletten. Det är ju sällan en tavla bara blir svart eller vit, det känns ju så mycket roligare att pröva olika färger. Visst, du går ju omkring och är trevlig på jobbet, hemma, och är väldigt beige eller på sin höjd småturkos, men inom dej lyser det svart eller vitt, ditt känsloliv registrerar allting på ett djupare plan än du ger sken av på utsidan.

Barnen har sitt känsloliv på utsidan mer än på insidan och då kan man undra om det är vi eller dom som är lite aviga!?

Antagligen är både vi och barnen som vi är skapta. Barnen behöver få utlopp för alla sina känslor, för att vi vuxna ska kunna hjälpa dom att bearbeta alla upplevelser.  Men du och jag vi sparar våra utbrott för dom vi älskar mest, och det är det som är så klurigt, för det är med dom vi blir så färglösa, så olagomaktiga. Kanske det vore dax att börja räkna till tio och "måla" ett kommande vulkanutbrott i lite lugnare färger, låta det svartvita blandas med lugnande färger.

Allting behöver faktiskt inte vara svart eller vitt, antingen eller...du kan ju faktiskt vara grymt älskad även om du inte får som du vill varje gång!

Att leva sin dröm är vackert, men hur många gör det? Då tänker jag inte på storslagna nästan ouppnåeliga saker, utan mera på jordnära. Hur många av er kan säga att ni verkligen lever som ni vill? Ni kanske inte ens vet om att ni missar ert eget liv!!

Hör du till dom som ofta känner besvikelse över din partner/vänner,  eller suckar dej fram genom livet , som har en tillvaro fylld av förväntningar som aldrig bli besannade, eller som är offerrollen personifierad? Då är risken stor att du har missat det mest viktiga i ditt liv, nämligen dej själv, dina egna drömmar. Du har kanske lagt dina drömmar i händerna på din partner/vän och väntar på att han/hon ska uppfylla dessa?! Med åren märker du att inget händer och du har fastnat i ditt offerliv "om bara han/hon kunde så skulle allt,,.......

Du har trampat på i samma stig, och suckat över samma gamla saker, och ändå kan du inte förmå dej till en förändring. Vanan att beklaga har tagit över och du ser inte längre din egen roll i det hela.

Men våga, våga trampa upp en ny stig! Du behöver inte lämna ditt gamla liv för den skull, du behöver bara förändra din egen roll i ditt eget liv. Du behöver ta kommandot. Du behöver känna att du lever. Vad dina förändringar leder till kan ingen sia om, men en sak är säkert och det är att du kommer att bli mer levande igen!

Med handen på hjärtat så måste det väl vara dystert att mitt i brinnande livet klä sig i dödens rock, och bara se på hur åren går till spillo!?

Ingen annan, inget annat, än din rädsla hindrar dej! Ta itu med den och du halvvägs till att bli återuppväckt till livet, ditt liv!

Starkskör, ett nytt ord på min tunga. Jag smuttar runt med det i min mun, som om det vore ett årgångsvin av bästa klass att smaka av. Ett gourmeord. Jag läste en artikel igår där det här ordet förekom, och jag föll handlöst. Precis som jag älskar att blanda sötsurt i min godispåse, och kan njuta av den stora skillnaden i smaken, där ytterligheterna vispar sig samman och framhäver varandras egenskaper, precis så tog min kropp emot det här ordet. Stämmorna i en körsång binder också samman hela musiken, ger stöd åt varandra, stärker och tar ut det optimala i tonerna, från de låga till de höga. Det här ordet är också det, ett bindemedel.

Starkskör, en sådan träffande beskrivning på mej själv. Nu slipper jag vara ambivalent i min beskrivning av mej. Är jag stark eller är jag skör...??!! Jag ÄR starkskör. Jag behöver inte leva upp till myten om mej själv, över hur stark många tycker att jag är, såom även jag velat tycka. Men då jag sitter med facit i min hand så har jag inte känt mej helt sanningsenlig när jag sagt;  ja, jag är stark. Men med hel sanning kan jag svara nu ; JA, ja ,ja jag är stark, men jag är också skör. Det finns ingen motsats i att vara det. Du kan vara stark och du kan vara skör.

Båda egenskaperna är en stor tillgång, tycker jag. Att vara stark gör det lättare för mej att hantera mina rädslor, speciellt under min sjukdom var det det. Då tyckte jag att min skörhet var svår att hantera, men i efterhand så förstår jag att den fungerande som en ventil, som pyste ut alla mina obehagliga känslor, som tillät mej att gråta.

Att min skörhet haft sitt bo i min kropp hela livet, precis som min styrka, ser jag så klart nu. Men jag tillät bara styrkan ta plats och flydde från problem som hotade att avslöja min skörhet.

Skörhet är så sprött, så sårbart, men också så vackert. Skörhet tar ju fram det allra, allra bästa hos oss. Skörheten visar dina ömmaste känslor, den visar att du är mänsklig. Jag ska vårda min skörhet nu och låta den växa under mitt hjärta, jag ska träna på att ta fram den, jag ska damma av den och låta den blomma ut!

Mina närmaste, käraste vänner har sista åren fått se och uppleva min skörhet, och de har bara gett mej mer av sin kärlek/vänskap när jag visat att jag behöver dom.

Skörheten tar udden av den hårda styrkan och styrkan hjälper mej att vara i min skörhet. Den håller om mej och tillåter mej att bli som det sprödaste papper, den bär upp mej till dess jag hittar min balans igen. Men utan min skörhet vore jag inte hel, utan den vore jag inte den person jag är idag. Skörheten bryr sig och gråter tårar, inte bara över mej och min abekymmer, utan även över alla orättvisor i världen. Sådan är jag. Men min styrka hjälper mej att fokusera och leva, att lämna problemen bakom mej och leva i nuet.

Starkskör det är jag verkligen.

Har du vaknat upp och plötsligt insett att du blivit manipulerad. Du kanske har haft en vänskapsrelation som gett dej en magkänsla av att något inte stämmer. Ibland är du så bra, och i nästa stund verkar det som om din vän helt tappat intresset för dej. Känner du igen det här?

Jag tror du får inse att du är utnyttjad, kanske inte till fullo, men nästan. Din vän kanske använder sig av dina känslor för att uppfylla sina egna behov i första hand. Det kan t om vara så att din visar intresse för dej för att göra någon annan svartsjuk, eller för att nyttja dina tjänster.

Det kan ju vara så att du verkligen tror på er vänskap, och att du helt blåögt verkligen vill finnas där för din vän, inte för att du är beroende av just den här vännen, men er vänskap känns självklar för dej, och du vill inte vara den som sviker.

Att manipulera är en farlig egenskap. Att leka med känslor för sina egna syften är att göra bedrägeri, inte straffbart enligt lagen, men moraliskt så fel.

Vad händer med dej när du upptäcker att du ingår i någons komplott, att någon som varit så äkta för dej förvandlas till en främling?

Jag tror att din tillit blir skadad. Du kommer att vara på din vakt i framtiden och undra vem du kan lita på.Jag tror att vuxna som manipulerar har blivit skadade som barn, och har själv svårt att verkligen tro på någons kärlek/vänskap, speciellt från dom som borde finnas närmast hjärtat.

Värna om era barn, de är allas vår viktiga framtid!

Som katten kring het gröt tassar du omkring. Du slickar dej om munnen, och fantiserar hur underbart det ska bli när du äntligen får lapa i dej det goda. Går du för fort fram så bränner du dej, och väntar du för länge är det försent att få njuta.  Att invänta exakt rätt tillfälle är viktigt. Det vet katten genom sin måntusenåriga lärdom. Lika självklart som hon vet när det är dax att låta gommen och magen få sitt, lika lugnt spanar hon och väntar ut sitt byte. Om du gör som katten då kan du skatta dej lycklig!

Men du kanske är lite felprogrammerad, det skriker ERROR om dej och du bränner dej gång på gång. Du klarar inte av att vänta in den gyllene stunden. Som en ångvält forcerar du fram i livet, och går miste om allt som livet har att erbjuda dej. Ordspråket "du ser inte trädet för skogen"  borde ge dej en hint, om hur livet i sin visdom gömmer det mest åtråvärda, det du mest behöver, just din egen karma.

Om livet hela tiden ställde det enda trädet mitt framför dina ögon så skulle du gå miste om din njutning. Allt som blir vardagsmat ger inte den där extra guldkanten, den där speciellt goda gröten. Men det vardagliga behövs för att få gulddagarna att skimra extra mycket.

Vi behöver alla få skina och lysa, få skratta och känna oss speciella. Men om du inte stannar upp, om du tror att ditt arbete faller med dej, att du alltid måste finnas till för andra, då går du hela tiden miste om diamanterna som är avsedda just för dej. När tog du senast några djupa andetag, livsandades, och verkligen såg på din omgivning, noterade deras klädsel, deras kroppspråk, hörde fågelsången etc?! När hejdade du dina steg senast för att se hur syrenbusken redan har börjat göra sina knoppar? Jag vet, du svarar jag har inte tid. Men återigen, som jag många gånger återvänder till, du har precis lika myckedt tid som alla andra. Döden och tiden är jämlika, bortsett från att vi har olika långa tider här på jorden.

Din tid är här och nu, lång eller kort, men den är din. Du bestämmer vad ditt dygn ska innehålla. Du arbetar åtta timmar, sover åtta timmar, men sedan har du faktiskt 8 timmar kvar! Jag tror det handlar om att börja tänka på ett annat sätt. Varför måste du "jobba" med trädgården om du vill måla, varför "måste" du ringa varje dag till din mamma om du bara vill ringa varannan dag, varför byter du gardiner oftare än du vill etc. Varför gör du/vi en massa saker som vi inte vill och egentligen inte heller måste.

Att förändra sig själv åt det håll som du vill att ditt liv ska vara, är ett tacksamt arbete. Det är ju trots allt bara dej själv du kan ändra. Varför inte skriva ner hur du vill att du liv ska se ut om några år, och sedan med små eller stora förändringar ta dej dit?! Har du inte väntat länge nog kring din "gröt", det rätta tillfället är kanske här nu!

Lycka till!