Starkskör, ett nytt ord på min tunga. Jag smuttar runt med det i min mun, som om det vore ett årgångsvin av bästa klass att smaka av. Ett gourmeord. Jag läste en artikel igår där det här ordet förekom, och jag föll handlöst. Precis som jag älskar att blanda sötsurt i min godispåse, och kan njuta av den stora skillnaden i smaken, där ytterligheterna vispar sig samman och framhäver varandras egenskaper, precis så tog min kropp emot det här ordet. Stämmorna i en körsång binder också samman hela musiken, ger stöd åt varandra, stärker och tar ut det optimala i tonerna, från de låga till de höga. Det här ordet är också det, ett bindemedel.

Starkskör, en sådan träffande beskrivning på mej själv. Nu slipper jag vara ambivalent i min beskrivning av mej. Är jag stark eller är jag skör...??!! Jag ÄR starkskör. Jag behöver inte leva upp till myten om mej själv, över hur stark många tycker att jag är, såom även jag velat tycka. Men då jag sitter med facit i min hand så har jag inte känt mej helt sanningsenlig när jag sagt;  ja, jag är stark. Men med hel sanning kan jag svara nu ; JA, ja ,ja jag är stark, men jag är också skör. Det finns ingen motsats i att vara det. Du kan vara stark och du kan vara skör.

Båda egenskaperna är en stor tillgång, tycker jag. Att vara stark gör det lättare för mej att hantera mina rädslor, speciellt under min sjukdom var det det. Då tyckte jag att min skörhet var svår att hantera, men i efterhand så förstår jag att den fungerande som en ventil, som pyste ut alla mina obehagliga känslor, som tillät mej att gråta.

Att min skörhet haft sitt bo i min kropp hela livet, precis som min styrka, ser jag så klart nu. Men jag tillät bara styrkan ta plats och flydde från problem som hotade att avslöja min skörhet.

Skörhet är så sprött, så sårbart, men också så vackert. Skörhet tar ju fram det allra, allra bästa hos oss. Skörheten visar dina ömmaste känslor, den visar att du är mänsklig. Jag ska vårda min skörhet nu och låta den växa under mitt hjärta, jag ska träna på att ta fram den, jag ska damma av den och låta den blomma ut!

Mina närmaste, käraste vänner har sista åren fått se och uppleva min skörhet, och de har bara gett mej mer av sin kärlek/vänskap när jag visat att jag behöver dom.

Skörheten tar udden av den hårda styrkan och styrkan hjälper mej att vara i min skörhet. Den håller om mej och tillåter mej att bli som det sprödaste papper, den bär upp mej till dess jag hittar min balans igen. Men utan min skörhet vore jag inte hel, utan den vore jag inte den person jag är idag. Skörheten bryr sig och gråter tårar, inte bara över mej och min abekymmer, utan även över alla orättvisor i världen. Sådan är jag. Men min styrka hjälper mej att fokusera och leva, att lämna problemen bakom mej och leva i nuet.

Starkskör det är jag verkligen.