Alla inlägg under juni 2012

Av ILOS - 26 juni 2012 09:34

Regnet faller ner och med den slokar våra kroppar. Jag möter människor med blicken mot marken, och med hopsjunkna axlar, deras leenden är borta, och må bra hormonerna lyser med sin frånvaro. Det är en regnig sommar så här långt, och vi längtar efter värmen.

Vad kan vi lära av det här?

Är det inte uppenbart hur otroligt beroende vi är av NATURENS KRAFTER!  Våra kroppar sträcker på sig, ansiktena vänds mot solen så fort den kommer fram! Vi njuter av värmen, så länge den är lagom, och känner oss mer levande och glada. När regnet faller i flera dagar, faller också vårt glada humör.


Men vi behöver det som naturen, vår jord, har att ge oss. Vi måste lita på att naturen är visare än oss, och av anledningar som vi inte alltid förstår, behöver Jorden just nu få sin svalka, sitt regn, i vår del av världen. Vi kan inte heller förstå de obalanser som finns, att det finns torka, för mycket regn, för varmt klimat, för kallt etc . Inte ens naturen har en rättvisa som vi kan se och förstå. Jag tror att det är människan som skapat ordet RÄTTVISA "det du får ska också jag få", ett tänkande som kanske skapades i barndomen syskon emellan, men som bara skapar dåliga känslor.


Naturen förstår det vi inte gör att rättvisa får man inte, rättvisa GÖR man! Det är din egen skyldighet att göra dej själv rättvisa, att vist göra rätt saker för din kropp och själ. Att känna avundsjuka och svartsjuka är vanliga egenskaper hos oss människor, men just dom känslorna kan ge dej själv en tankeställare om att du är på fel spår. Du gör inte de sakerna, och tänker inte dom tankarna som gör att just du hittar din balans, din egen unika rättvisa.


Jag är säker på att när du landar rätt i dej själv, och utgår från dej när du skapar din tillvaro, din rättvisa, då försvinner alla negativa känslor gentemot andra, då får avunden och svartsjukan ingen näring och dör ut.


Naturen ser till helheten och balanserar därefter. Varje land, varje landsända är unik på sitt sätt och behöver olika åtgärder. I den Ayurvediska läran, som jag just nu läser om, delas även vi människor i olika typer. Tanken i den tilltalar mej, att då vi är olika ska också åtgärderna, sömn, motion och kost se olika ut. Om vi blir sjuka har vi använt för mycket av vissa egenskaper och för lite av andra. Och för att må bättre behöver vi balansera dessa tillstånd/egenskaper, t ex sova lite mer, meditera lite mer, träffa mer/mindre folk etc Men allt ska göras med utgångspunkt från dej, vem du är och vad du behöver.


Naturens krafter rår du inte över så du kan lika gärna bara acceptera att det regnar, inget dåligt humör får det att sluta, och inte ditt rättvise tänk heller! Du kan lika gärna kura ihop dej och vila, eller se det som en utmaning att hitta sätt att balansera ditt nedstämda humör, sätt som bara passar dej, det enda rättvisa du kan få!


                         Trots allt, solen LYSER ALLTID bakom molnen!


  





ANNONS
Av ILOS - 20 juni 2012 14:35

Flyttlasset till Dalarna gick för tolv år sedan och numera vet jag vad midsommarhysteri är. Folk är som galna inför denna helg, och jordgubbar SKA inhandlas oavsett pris, även om priset står som högst precis inför helgen, och sedan sjunker dramatiskt. Midsommarhelgen är värre än julhelgen här i dalarna. Med pompa och ståt, med musik och karlakraft ska midommarstängerna hissas i varje by, klädda med blomster och löv, som då de spädare kvinnorna fått på sin lott att göra. Dessutom vet du inte säkert när varje liten by firar just sin midsommar, det kan vara en vecka före eller efter själva helgen!

Knätofsarna dallrar, fiolerna gnisslar och med hejarop "ohej, ohej" från byns publik, kommer stången upp, sakta men säkert. De finklädda barnen med de lika finklädda föräldrarna, står beredda att sjunga och hoppa till små grodorna!


Första åren här fattade jag ingenting när livsmedelsbutikerna var knökfulla dagen för midsommarafton. Vilken dramatik inför denna helg! Midsommar, "mitt i sommaren", var ju för mej i bästa fall, början på sommaren. I den norra landsändan har sommaren med små försiktiga steg börjat göra sitt intåg denna tid, så för dom är det försommar. Men när den väl kommit igång går det desto fortare, och på någon vecka är allting utslaget, dvs allting som förmår växa däruppe. Att fått växa upp med den trolska midnattssolen har varit magiskt, och ingenting jag skulle vilja vara förutan. Fortfarande saknar jag ljuset som betydde sommar för mej!


Men nu njuter jag av att ha en sådan lååång sommar dvs från april till september. Den sommartemperatur jag är uppväxt med, finns under en sådan lång tid här nere, och alla dessa år i dalarna, har jag tyckt, att sommaren varit härlig. Att jag blivit härdad klimatmässigt i nordligaste Norrland har gett ett positivt sinnelag till dalasommaren. Så vad ni dalarbor klagar på under sommaren fattar jag ingenting av, nåja, denna sommar har det kanske regnat lite väl mycket..


Jag trivs här, och jag har fått fantastiska nya vänner som jag aldrig mött, om inte flyttlasset gått. Dessutom har jag kvar mina gamla vänner som då och då dyker upp här i dalarna, inte så ofta under midsommartid dock, för de vet ju ingenting om att man MÅSTE fira midsommar ordentligt! Jag vet det nu, och har nästan dragits med i denna hysteri, för det är ju positiva saker att släkten, familjen, bybor kan samlas vid sin stång, sjunga och dansa!


Jag måste ju erkänna att jag även innan jag flyttade hit plockade en massa blommor på midsommarafton, och roade mej med att binda kransar. Nåja, massor och massor, de få jag kunde hitta! Men nu frossar jag i midsommarblomster och flätar och binder........tror nästan det alltid bott en liten dalkulla i mej!


                                              


GLAD MIDSOMMARHELG önskar jag till er alla, hysteriska eller inte....   /ILO


ANNONS
Av ILOS - 14 juni 2012 09:05

Jag lider med de syriska folket. Jag känner nästan deras vanmakt ända in i min själ. Instängda i sina hem hör de bomber falla, ser släktingar, vänner och familjemedlemmar mista sina liv. De är omgivna av skräck och fasa dygnet runt. Jag ser deras barn, sorgsna, stympade, med tårar som faller utmed deras kinder.  Jag ser de döda barnen. Hur länge ska de orka?

Hur länge orkar vi se deras lidande? Hur länge orkar vi stå vid sidan om och bevittna detta ofattbart grymma våld?  Eller blundar vi, täpper till öronen och byter kanal?!  Jag tror ändå att dom flesta av oss önskar att vi kunde göra mer, att vi kunde få slut på detta hemska krig.


Det vi ser är nutidshistoria, men också en drabbning som skett förr, och som jag tror alltid kommer att ske, nämligen kampen om det fria ordet, demokrati! Det är det dom gör så tappert nu, precis som våra förfäder gjorde en gång i tiden. Jag hoppas innerligt att de själva, barn och barnbarn ska få skörda frukterna av frihetens gåva, de som vi får göra nu. Ingenting tycks stoppa en mänsklig kraft som längtar att få äga sina egna tankar, sina egna åsikter, sitt eget liv att leva i frihet.


Tyvärr tar många av oss denna frihet för given. Vi behöver inte gå så långt tillbaka i historien när den vanliga arbetaren inte fick göra sin röst hörd, när deras barn inte fick någon skolgång, när deras skrala kassa ändå skulle innehålla riksdaler/skörd att betala till prästerskapet, kungar och borgare, när kvinnor inte hade rösträtt, när gamlingarna fick dö i fattigmanshus, när fattiga inte fick vård, när vissa av oss var slavar etc. 


 Det var en tid då du var värdelös som människa, om du hörde till fel samhällsklass, hade "fel" åsikter, eller var avvikande på andra sätt. Den äldre generationen vet, och de borde berätta sin och sina förfäders historia, för sina barn och barnbarn.De behöver få veta vikten av att vi behåller vår demokrati, att vi bekämpar den nygamla barnfattigdomen med alla medel, att vi behåller en bra sjukvård för alla, en bra skola för alla, att ditt värde är orubbligt vare sig du är sjuk, arbetslös, arbetar, är fattig eller rik.


De syriska folket för sin kamp nu för framtiden, för den okränkbara rättigheten att få tala ur sitt hjärta som alla borde ha. Jag hoppas att deras förluster ska bli så få som möjligt, och att de ur detta helvete kan resa sig som fria stolta människor!


Av ILOS - 11 juni 2012 08:44

Jag tycker att vi har för stort behov av att reda ut saker. När vi ska dra i alla trådar som finns, och försöka nysta ut minsta lilla fnurra, så ger vi denna fnurra alldeles för stor plats i vårt liv. Att alltid gå på en väg utan dessa fnurrnystan, skulle bli alldeles för kalt och händelsefattigt.

Naturligtvis måste du ta tag i de storra burriga nystanen, som hotar att spärra vägen framför dej. De är som mörka moln, färdiga att attackera dej med blixt och dunder. Vad de bollarna innehåller vet bara du, kanske en vän som talat osanning, en otrohet eller annat som svider likt magsår i bröstet. Självklart måste du reda ut detta, för att kunna gå vidare och må bra.

Men jag tänker på de där "småbråken" som börjar med en otänkt kommentar, en missuppfattning, olika åsikter etc. Varför ska de små ulltussarna få förstöra en hel dag, och dessutom trigga igång alla andra gräl som någonsin förekommit mellan dej och din vän!?

Snacka om att ge dom plats i ditt liv!? Och då vill du dessutom reda ut dom?!  Nej, tänk till, dessa smågräl betyder ingenting annat än att du/ni är trött, haft en dålig dag, trött på en partner som sprider ut kläder, är missnöjd med ditt hår etc, och behöver kanalisera sig ut via dej eller din vän. Inse det och lägg ner projektet "utreda"!

Allting behöver inte analyseras. Accedptera att du/ni är människor med känslor och tankar, och därmed också hela tiden registrerar och reagerar på den närmaste omgivningen. Det betyder att allting är som det ska. Det är sådana vi är. Och vi måste inte hela tiden hitta en gemensam nämnare för att kunna lägga saker bakom oss.

Det är ok att gräla, precis som ett åskväder behövs dessa grälmoln som rensar luften. Men vi försöker väl aldrig fundera ut varför åskvädret kommer, förutom meterologerna som har det som jobb. Så sluta fundera ut varför, vem som började osv. Se på de små fnurrorna som något av godo, som hindrar de stora "krigen" att bryta ut!


Av ILOS - 7 juni 2012 10:07

Ibland tappar du fullständigt kontrollen över ditt liv, och känner att ditt glas inte ens är halvfullt mer, och att de sista vattenpärlorna sakta droppar bort. Du kanske har vridit och vändit på din personlighet för att passa in, för att duga. Du kanske t om har kommit så långt att den du är och vågar visa, inte blir älskad av din partner/vänner eller omgivning.?!


Vilka val har du då? Ska du gå några steg tillbaka och försöka efterlikna den person du visat, den som har sina fans, och fortsätta ditt rollspel!?  Blir du lycklig av det!?  Eller ska du chansa på att det finns någon/några därute som verkligen, verkligen älskar dej, tycker om dej, när du är i din rätta skepnad, och fortsätta din utveckling mot ditt eget varumärke, dej själv.


Valen i livet är inte lätta, men betyder så oerhört mycket för hur du ska trivas. Jag förstår ju att vi alla måste anpassa oss till varandra. Vi är olika och behöver få vara det. Men om någon dricker ur ditt glas, droppe efter droppe och tömmer dej på lust och energi, då måste du tänka till ordentligt. Äkta känslor som tömmer, ger samtidigt nya kärleksfyllda droppar på andra sätt. Äkta känslor ger mer än de tar och ditt glas står där välfyllt och tryggt.


 

Du som sitter där med ditt tomma glas kanske ändå hittar en droppe livslust. Använd den droppen väl, just den kan vara din länk tillbaka till livsglädjen, den stormande känslan att just du lever, och har rätt att få finnas till och vara den du är.


Alla val du gör ska helt vara dina egna, grundade på din intution, din magkänsla över vad som är rätt just för dej. Låt den sista droppen leda dej rätt, det är nästan aldrig försent!


 

  


 




 

Av ILOS - 6 juni 2012 10:51


  

Även om värmen dröjer så är sommaren ändå här! Det finns mycket av njuta av den här årstiden i väntan på den sköna värmen! Ta med kameran och gå ut i naturen, det gjorde jag!











 


              


 




                




 


                




 


               


 



Håll ut värmen kommer!

Av ILOS - 5 juni 2012 18:37

 

Att leva ditt liv, den dyrbara gåvan du fått, genom att hela tiden jämföra
dej med andra, det är att inte vårda den gåvan. Du är det enda exemplaret som
är precis som du är, och du ska känna dej fridlyst. Låt ingen kränka dej,
skydda dej som om du levde i en borg, där du kan stänga alla portar mot
fiendens pilar.

Den största fienden kan tyvärr vara du själv och den "fienden" är
också din största utmaning att kunna besegra.

Så länge du tittar på andra och inte accepterar det du själv presterar,
skjuter alla pilar skarpt på dej, och du får huka dej febrilt.

Att lämna sitt fingeravtryck för att bevisa att du är du, det gör du även
med det du målar, det du fotograferar, hur du sjunger, hur du går etc. Ingen
annan är så bra på dej som du är! Om du sneglar på grannen och tycker att
hon/han gör så mycket bättre teckningar än du eller snickrar bättre än du, so
what!?.

 Det är inte det saken handlar om. Livet handlar om att du ska göra dina
egna avtryck, du ska lämna spår efter dej, inte efter någon annan.

Oavsett om fler tycker mer om det någon annan gör, än över det du gör, så är det
bara du som kan göra saker på ditt sätt. Var stolt över det!

Hemligheten är att känna lycka över att KUNNA GÖRA, att dina händer och
fingra kan hålla i en pensel, att benen kan ta danssteg, att din röst kan göra
sig hörd! Det är den största gåvan du har fått näst efter att få finnas till.


Varför ska du då gräma dej över dina färdigheter? För det är precis vad det är,
färdigheter, det du åstadkommer, och det är fantastiskt!



Tänk på varje steg du tar, på vilka fotavtryck just DU lämnar efter dej, dessa
unika spår på vår Jord!


  

 


Av ILOS - 2 juni 2012 08:35

Att det verkligen är så, att det är din inställning, hur du tar det, vad du förväntar dej, som gör hur du känner det, kan den här kalla inledningen på sommaren visa. Om du fått uppleva plus 5 grader i mars, hade du säkert tyckt att vädret var ljuvligt! Du hade fått slänga bort den värsta vinterjackan, och ta en något tunnare, och njutit av att veta att du har de härliga årstiderna, våren och sommaren, framför dej.


Nu dalar ditt humör rejält. Sommaren gömmer sig bakom kalla vindar, ja t om snöhögar, trots att Juni månad är här, den första sommarmånaden. Du känner dej lurad. Dina förväntningar har spruckit och du känner dej nere.

Då kan du översätta det här på allting annat du känner dej besviken på, händelser, människor etc. Det är kanske inte de som egentligen gör dej besviken, utan de förväntningar som du själv ställer på dom.


Du vill att allting ska vara på ett speciellt sätt, ditt sätt. Du vill att livet ska vara rättvist, från din synpunkt sett. Du vill att din partner beter sig på ett sätt du bestämt. I ditt huvud skapar du rosa, höga förväntningar på alla i din omgivning, och när vi inte når upp till din topp, då dalar ditt humör och du känner dej besviken.

Åren går och du kravlar omkring i dina besvikelser som bara växer i hög. Till slut blir den högen din sköld för att inte "behöva" vara glad, inte orka göra någonting, inte bry dej, inte engagera dej. Det ju ingen ide´, tänker du, han/hon bryr sig inte, varför ska jag göra det?!


Men tänk om du har fel!? Tänk om det bara är dina förväntningar som ligger för högt, eller måste du ha förväntningar på alla? Om du skulle våga släppa taget och strunta i att förvänta dej saker av andra, utan istället koncentrera dej helt och fullt på din egen dag, och vad du gör med den. Det är ju faktiskt du som sitter vid den där ratten och kan bestämma åt vilket håll du ska köra!


Livet blir lättare när du lättar på alla koppel, din omgivning kan andas ut och får tillåtelse att vara sig själva. Äntligen slipper de känna sig misslyckade i ditt sällskap, när du fokuserar på de saker och sätt som är positiva hos dom. Du vet, kärlek utan koppel växer!


Att älska någon och känna att du inte räcker till fräter till slut hål även på den största kärleken.

Frihet, är näst efter kärlek det största du kan ge någon!





Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se