Efter min senaste målarhelg i Vedic Art anda i Skaparladan, har funderingar kring rytmen cirkulerat i mitt huvud. Rytmen, som är en av principerna i Vedic Art, ingår i en skapandeprocess i naturen, i universum, bland djuren och t om i allting som växer.

Men rytmen oss människor emellan är något nytt som jag anammade den helgen. Visst har jag tänkt ibland, att vissa människor orkar jag inte med vissa dagar, och andra ger balsam för själen. Men de där människorna som uttrycket "att vara i samma våglängd" stämmer in på, måste då ha samma rytm som jag. Alltså, med bara vissa stämmer det alltid och med andra ibland.

Att ha förmågan att "klättra" upp i någon annans rytm eller "klättra" ner några steg måste vara värdefullt.Jag antar att det är de människorna som är sociala till hundra procent, eller iaf har lärt sig hur man ska "ta" folk.

När du sjunger i kör, vilket jag gör, då sjunger vi i olika stämmor men det känns verkligen som om vi är i samma rytm, och då om någon gång förstår man hur bra körsången är, då den kan förena och skapa ett så gott kamratskap. Utanför körloklalen antar jag att rytmskillnaderna kommer fram, även om sången förenade oss, och likt en vallhund förde oss i gemenskap.

Om du själv haft semester några dagar, och gått hemma och hunnit gå ner i varv, tänk då på hur det känns när din stressade sambo kommer hem från sitt jobb! Då är ni definitivt i olika rytmer, du är långsam och hon/han är snabb. Om ni alltid skulle ha den skillnaden så tror jag att sådana förhållanden har det kämpigt.

Rytmen kan finnas även i sättet att gå. Jag går fort, och just nu tar jag promenader med min gamla mamma, och min största utmaning med henne är att kunna gå långsamt! På gott och ont, men jag försöker se det positiva i att låta min kropp varva ner.

Ja, rytmen finns i allt, även i våra tankar. När den stämmer mellan två människor blir det magiskt! Då finns både tanke och kropp i samma bana, och det är bara att låta harmonin sprida i kroppen. Det blir energipåfyllning!