Som de flockdjur vi är vill vi gärna passa in med familjen, med arbetskompisar, med vänner och med folk i allmänhet, ungefär i den ordningen. Att anpassa sig med familjen/en partner är givet det viktigaste, men också den största utmaningen. Egentligen är det ett under att ändå 50 % av oss gifta, fortsätter att leva tillsammans år ut och år in. Tänk att vi har en sådan anpassningsbarhet, för vi är ju trots allt inte stöpta i samma ljus! 

Dom flesta av oss är faktiskt två pusselbitar, eller i en stor familj flera pusselbitar, som kanske bara passar ihop vid ett hörn. Ja, har vi otur är det bara ett hörn, och det hörnet passade så bra ihop,eller inspirerade oss så mycket att förälskelse uppstod. Sedan är det sandpapperslipning och spackel som gäller! Alla de andra hörnen som inte passar behöver ju justeras! Som sagt, i 50 % av äktenskapen sitter spacklet på plats, och hörnen är såå slipade och fina, iaf på utsidan.

Men vad händer med din insida? Hur mår du om du till slut är spacklad i alla hörn och kanter, där dina egna genuina bitar ligger i sopkorgen, utsorterade, icke godkända?! Tack och lov, säger jag, att hälften separerar. Med bara ett passande hörn mellan er kan ni bara bråka, kuva er eller separera. Ja, det finns ju ett val till, och det är om båda är överens om att acceptera varandras "konstiga" egenheter som t ex städa för mycket/för lite, aldrig vilja gå ut/alltid vara på väg dvs nästan allting utom det där välanpassade hörnet måste man stå ut med. Det kanske funkar, om det där enda kärleksfulla hörnet är

så betydelsefullt och kärt att du inte vill avstå det den ger dej.

Att bråka är alltid bättre än att kuva sig. Att alltid ge med sig, innebär att du sakta men säkert tappar kontakten med dej själv. Du kommer till slut inte att känna dej bekväm ens med att välja ett schampo utan hans/hennes godkännande, din egen vilja blir så låg att du snart bara är hennes/hans förlängda arm i livet. Utan honom/henne existerar du inte. Och då kan faktiskt människor runtomkring dej misstolka er som par, och tror att ni är som gjorda för varandra. I själva verket är en av er omgjord!

Visst, vi kan alla bjuda till och gå varann till mötes utan att känna oss kuvade. Det går också bra bara båda ställer upp på det. Men de viktigaste egenskaperna som du är född med, som är du, är det farligt att bruka våld mot. De är som grunden i ett hus. Det är de som bär upp dej som människa. Vem är du utan dina egna medfödda förmågor!?

Gärna god anpassningsförmåga men inte till priset av ditt inre mående!

 

Inga

17 augusti 2012 06:16

Verkligen tänkvärt!
"Gärna god anpassningsförmåga men inte till priset av ditt inre mående"/ Kram

ILOS

17 augusti 2012 10:56

Kram/ILO

 

Lotta Ek

11 september 2012 18:56

Så fantastiskt passande och klokt sagt
""Gärna god anpassningsförmåga men inte till priset av ditt inre mående"/ Kram"

ILOS

11 september 2012 22:14

Tack/kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är min hemsida uppstartad och jag kommer att ha mycket pyssel med att lägga in foton, bilder på mina tavlor och så blogga förståss!   Välkomna och besök mej på  www.livsandas.se ...

Jag kommer att fortsätta blogga, visa mina tavlor o bilder via min hemsida som snart är klar. Den kommer att få stor betydelse för mej i min vardag, då jag återigen fått släppa mina utåtriktade intressen pga infektionsrisken o orken. Min nya hems...

      Qiyoröyo gör jag varje morgon! Mycket bra för att hålla musklerna smidiga och värkfria, speciellt dessa tider när cellgifterna gör sina anfall i kroppen. Som Regina Lund sa så bra, de dödar inkräktare men även civilbefolkningen faller på ...

Den här gången känner jag mej förståss lite stukad, men mest har en ilska vuxit fram när det slutgiltiga beskedet kom, att det finns en tumördjävul i min kropp. Mina tankar går till alla barn som drabbas av denna hemska jävel, som vill invadera kropp...

Floder av tårar har under förra vintern bildat en hel sjö. Nu har mina steg tagit mej till en vägkorsning igen. En kort tid gick jag på den livsbejakande vägen. Sakta men säkert byggde jag upp eller återtog det som ger mitt liv glädje. Förutom familj...