Att känna sorg är mäktigt. Som en dånande fors inombords, som försöker söka sig till stilla vatten för ro.Sorgen är personlig, och vi upplever den, vi genomlider den på olika sätt. Den enda sorgen som ingen mår bra av är den instängda gråten. Att försöka vara i gemenskap med dom som har samma starka kärlek till den som lämnat dej, som du själv har, ger lindring. Tyvärr händer ibland motsatsen, när du är så uppe i din egen sorg att du inte ser samma sorg hos din partner/syster/bror etc, att du istället stöter bort utsträckta händer. Det skapar en känsla av ensamhet, tomhet.

Sorgen går sin egen väg. Sorgen har ingen ålder. Många människor frågar ofta hur gammal någons far/mor var vid sin bortgång, när de beklagar sorgen, och kan tyvärr nästan frånta en rätten att sörja, om åldern på den bortgågna varit hög.  Men sorgen har ingenting med hur gammel ens käre/kära var. Din sorg och din saknad är lika stark oavsett ålder. Det är bara acceptansen som är högre. Vi vet ju tyvärr hur kort människans liv på jorden är, och vi som står kvar vi får lära oss att hantera saknaden.

När unga människor går bort, kommer förutom sorg och saknad, även vanmakten in i bilden, och frågan Varför?, vilket du aldrig ställer dej när en människa som gjort klart sin levnadsålder går bort. Det är den grymmaste av sorger att bära på. Nästan intill omänskligt.

Att bära på sorg är ett mörker du sveps in i när ett älskat ljus har slocknat. Från ljus till mörker. All den kärlek som funnits mellan dej och den som gått bort, lyser starkare än någonsin. Det är den kärleken som ska omfamna dej under de mörka dagarna. Det är den kärleken som gör att du har sorg. Där kärlek föds, finns, och lever, där finns alltid mörkrets närvaro.

Var rädda om varandra mitt under sorgen. Ni är sårbara, ni behöver varandra mer än någonsin.

Med tiden har det dånande bruset funnit det stilla vattnet,   och där finns källan till lugn, till alla vackra minnen. Där kommer ni till ro.