Jag drömde om en märklig resa där jag blev inspärrade, ensam, i en rymdraket. Nedräkningen började, och därmed min långa, underliga resa. Allting inne i rymdkapseln var mej främmande, knappar, skärmar och blinkande datorer. Min kropp var spänningsfylld av fasa, när jag såg det kära jordklotet försvinna allt längre bort.

Många dagar av hopplöshet, hisnande spänning, och en enorm känsla av ensamhet, fullkomligt gastkramade mej. Men det kom en dag, som började med små stunder, när jag lärde mej att se Jorden, månen, solen och alla andra planeter, ur ett annat perspektiv. Jag var en del av dom, och dom en del a mej.

Trots avsaknaden av andra människor minskade min ensamma känsla.  Inne i min raket, såg jag tydligare nu, och kände med glädje i bröstet, att jag var en del av allt detta, denna oändliga rymd. Oavsett hur lång min resa skulle bli, så skulle jag alltid finnas kvar, Även om jag aldrig skulle landa tryggt på Jorden igen, så hade jag gjort mina avtryck.

I min dröm fick jag, när mina insikter om livet blivit starkare, komma hem till Moder Jord igen. I mitt hjärta fick jag bära med mej nya kunskaper, om livet, om människor, om naturen, och hur jag skulle sköta min rymdraket, ifall jag behövde flyga upp igen. Jag visste att nya resor inte skulle skrämma mej lika mycket mer.