Hur ofta har inte uttrycket , fånga dagen, används. Men i det nästan uttjatade talesättet i det här århundradet, ligger en skatt nergrävd. Alla dessa underbara små och stora stunder fladdrar omkring dej som färggranna fjärilar, redo att landa på din axel, om du så vill.Titta upp lite grann, minska på takten med dina steg och låt en fjäril landa på din axel. Det kanske är just den som ska göra din dag, få din puls och livslust att gå i samma takt.

Varje gång du bara låter alla möjligheter till andrum, eller stimulerande saker försvinna ur ditt liv, så dödar du en av alla dina fjärilar. Just den stunden kommer aldrig åter! Ta en funderare på dina val, vad gjorde du istället för fikastunden med en vän, lekstunden med ditt barn, musikkonsert, yoga etc.

Varför väljer du bort det som ger ditt liv hopp och mening? Varför väljer du bort det som på sikt kanske ger dej den där tillfredställelsen i ditt liv, den harmoni du söker?Fjärilarna som lockar och dansar omkring dej, dom har du gratis, men att fånga dom kräver ett öppet sinne, en tro på livet, att just du faktiskt har rätt att glädjas över din dag, över ditt liv!

Jag fångar fjärilar, min dag, som aldrig förr. Varje dag reser jag mej och hittar gyllene stunder som ger mej lite lycka. De mörkare fjärilarna i livet ger bara mer liv till det färggranna.

Fånga din dag det är livets mening!

Att hitta sätt att förhålla sig till sin dag när kroppen skriker NEJ, när kroppen vägrar finna sig i det kaos den kastats i, är en prövning. Hur realistiskt jag än tänker om att det handlar om min egen överlevnad så är jag inte alltid fokuserad i målet när gifterna i kroppen brottas mot kroppen som söker balans.

Panikkänslor som kommer ibland handlar inte om döden, dom handlar om själva tillståndet, att vara inlåst i en konstig bubbla. Jag tror att alla som har en sjukdom i sin kropp, kan förstå vad jag menar. Jag har fått dra ner en växel. Jag har fått acceptera att jag faktiskt efter min andra behandling får gå ner några trappsteg.Kroppen är tröttare och behöver mer vila.

Svårt? Ja, ett nederlag för mej som alltid söker olika aktiviteter för att min nyfikenhet och livslust är stark.Nu kastar jag inte i mej en frukost, stryker kläder, fixar och donar före kl 8 på morgonen. Nej, nu tar jag med en frukostbricka till TV soffan, ligger kvar länge o myser med hunden Amigo. Jag lyssnar på min kropp.

Nu blir dagen varvad med att göra, att vila där viloläget kan innebära skön musik i örat, eller några varv på en stickning, kanske wordfeud, maila och messa.

Goda vänner, TACK, hör av sig på olika sätt, och ni gör verkligen min dag ljusare!På söndag var krafterna närmast 0, igår tog jag en liten promenad. Men vet ni, det är helt normala tillstånd med allt som pågår i min kropp just nu, cellgifterna är mina soldater, som min sköterska säger. Det är bara jag som måste gilla läget.Kram till er!

Du gråter mina tårar. Du känner så starkt. Du tycker så synd om mej. Jag har bett dej raka av mitt hår.

Jag står stark, men känner mej främmande inför ansiktet jag ser i spegeln. Jag möter min egen blick. Mina ögon är mina ögon. Jag är jag även om mitt yttre blir förändrat.

Mitt i min styrka känner jag sorg i hjärtat. Jag lider med dej, som ännu en gång ska genomlida detta med mej. Tillsammans i kampen.

Jag tar på mej en av mina fina hättor och skakar av mej sorgsenheten. Nu finns ingen tid att hänge sig åt nostalgiska tankar om hår, eller slösa på energi genom att sörja över det yttre. Trots allt så mår jag ganska bra, och har förmånen att bo i denna magiska, fantastiskt lugna kropp! Vad mer kan man begära

i den här situationen?!

Nej, det är dax att rusta sig inför morgondagen. Då ska tumören få sig en omgång igen, och inte bara mista ev hår utan hela sin kropp. Min kropp ska däremot resa sig igen, min kämpaglöd är stor. Jag har fått så många kärleksfulla peppande tankar och gåvor av er mina vänner, så jag känner mej som en riddare i sin rustning.

Med musik i örat ska jag låta min kropp ta emot cellgifterna. Du kommer med mej och sitter troget i många timmar. Vilken enorm styrka du har! Du peppar mej och du tillåter inte mej att ge upp. Vi ska fixa det här, säger du.

Det andra slaget står imorgon och jag tackar i förväg er som skickar styrketankar, jag både känner och behöver dom. Vi behöver dom!

Med kärlek till er ett stort tack!

Förvarningen kom för några dagar sedan. Det började ömma i olika punkter i hårbotten. Jag har stålsatt mej inför detta, och funderat på hur jag skulle reagera denna gång. Första gången var det dramatiskt. Jag som är född med massor av hår, lockigt, krulligt, nästan omöjligt att kamma, men med åren lite mindre krus med bara lättare vågor. Men fortfarande tjockt, även om det utväxta håret från förra behandlingen aldrig blev som innan. Jag fick lite mjukare hår och lite tunnare.

Nu är det dax igen. Håret ska falla. Denna morgon föll en hel del hår ner på duschgolvet. Hårda döda små korta strån. Efter den första behandlingen fick jag prova ut en ny peruk, och då passade jag på att bli riktigt kortklippt. Allt för att minska dramatiken inför hårfallet. Och ja, det känns inte lika dramatiskt, inte än. Det kanske kommer när kala fläckar börjar synas.

Förutom peruken så har jag, (måste ju ta alla tillfällen i akt för att shoppa!) handlat via nätet ett gäng fina hättor. De tillverkas av  /www marianette.se/ , två företagsamma tjejer som också gått igenom detta att behöva mista sitt hår.

             Så här ser mina hättor ut;

Jag är rustad iaf för att kunna piffa upp mej även utan hår!! Dessutom sa jag till en vän häromdagen, att jag mår oförskämt bra, och det är den viktigaste ingrediensen i den här resan. Att våga må så bra som mjligt, att ha styrkan och lugnet i kroppen så länge det går. Och jag är så tacksam för att jag har det!

Kramar till er alla som följer mej!   

Den nionde dagen. Idag har de största missilerna i kroppen tystnat. Döda kroppar (celler) har redan under några dagar lämnat min kropp. Både onda och goda. Friden lägger sig sig sakta, med enstaka vindpustar som dröjer sig kvar.

Jag har varit som ett träd med djupa rötter och stått kvar.  Jag har inte slutat leva under tiden. Jag tog fram min Bag of Joy, min livräddare, min dagstrukturerare.

Vis av tidigare erfarenheter vet jag att det gäller att fortsätta hålla sig själv i handen, känna hjärtat slå, och vara förvissad om, att det är jag som ÄR trädet som står still. Orkanen runt omkring mej är giftduschen som dränker mej i olika utmaningar. Mina tankar har gått till judarna som utrotades, för dom var syftet bara att förintas. Vilken vånda!

Tillbaka till min Bag of Joy, min agenda, mitt arbete, mitt nöje. Min underbara bag har massor med trevliga saker att göra, som jag faktiskt kan göra, hur jag än mår. Det går att tillåta, acceptera det dåliga måendet och ändå GÖRA. Alternativet är att krypa under täcket och verkligen umgås med skiten.

Inget för mej.

Det jag gör varje dag är promenerar med min hund, gör qigong, yogar, läser, lyssnar på musik, spelar wordfeud, stickar, målar, fotograferar och inte minst de vanliga vardagliga sysslorna i ett hem. Jag älskar känslan av att jag faktiskt gör, att jag inte blir besegrad så lätt. Om orken skulle tryta, så skär jag en bit av denna nöjestårta, och gör allting mindre och saktare.

Numera ingår även gråt i min Bag of Joy. Jag har lärt mej hur väl tårar kan rensa ut, och ge plats för ny energi.  Men även humor och skratt förståss. Min största skatt i bagen är förståss min man, min familj, syskon och vännerna. Alla de som messar, mailar eller hör av sig på olika sätt. Jag kan inte nog betona hur viktig och stärkande den mänskliga muren av värme är. Tack av hjärtat!!!

Kan man känna livsglädje mitt i det här? JA, jag kan det. Speciellt idag när första stridens värsta biverkningar är över, när SOLEN äntligen visar sig!

Ha det bäst alla ni, snart ska jag gå ut i solen!!