Du gråter mina tårar. Du känner så starkt. Du tycker så synd om mej. Jag har bett dej raka av mitt hår.

Jag står stark, men känner mej främmande inför ansiktet jag ser i spegeln. Jag möter min egen blick. Mina ögon är mina ögon. Jag är jag även om mitt yttre blir förändrat.

Mitt i min styrka känner jag sorg i hjärtat. Jag lider med dej, som ännu en gång ska genomlida detta med mej. Tillsammans i kampen.

Jag tar på mej en av mina fina hättor och skakar av mej sorgsenheten. Nu finns ingen tid att hänge sig åt nostalgiska tankar om hår, eller slösa på energi genom att sörja över det yttre. Trots allt så mår jag ganska bra, och har förmånen att bo i denna magiska, fantastiskt lugna kropp! Vad mer kan man begära

i den här situationen?!

Nej, det är dax att rusta sig inför morgondagen. Då ska tumören få sig en omgång igen, och inte bara mista ev hår utan hela sin kropp. Min kropp ska däremot resa sig igen, min kämpaglöd är stor. Jag har fått så många kärleksfulla peppande tankar och gåvor av er mina vänner, så jag känner mej som en riddare i sin rustning.

Med musik i örat ska jag låta min kropp ta emot cellgifterna. Du kommer med mej och sitter troget i många timmar. Vilken enorm styrka du har! Du peppar mej och du tillåter inte mej att ge upp. Vi ska fixa det här, säger du.

Det andra slaget står imorgon och jag tackar i förväg er som skickar styrketankar, jag både känner och behöver dom. Vi behöver dom!

Med kärlek till er ett stort tack!