Fjärde behandlingen har lämnat spår efter sig. Det KÄNNS att kroppen fått fyra giftduschar. Mitt sköna lugn har minimerats till bättre stunder under en hel dag, som ofta avslutas med en riktigt bra kväll.  

Morgnarna kan börja lite lugnt men varar inte så länge. Jag jobbar mej fram timvis och mitt mål varje dag är att nå fram till den skönare kvällen.

Två veckor efter behandlingen har jag återerövrat orken i kroppen och tar tre promenader varje dag, till glädje för min hund som är överlycklig för varje extra tur.Att ta sig för saker, förutom promenader, blir svårare och svårare då koncentrationen blir sämre och sämre. Jag kan sticka, två räta två aviga, spelar lite wordfeud, gör Qigong o yoga, mycket tv, sköter tvätten, bäddar sängen, tar hand om disken och lite bilturer med mannen ibland. Orkar inte tänka och koncentrera mej på matlagning t ex. Men min gulliga man lagar god mat och jobbar hemifrån halva dagen.

Jag längtar efter lugnet. Jag längtar efter skrattet. Men min fantastiska syster, som kom till mej några dagar igen, och jag, fick oss ett bubblande kiknande skratt sista kvällen. Hon pratade om min sjukdom och jag vägrade kalla mej sjuk. Jag är frisk nu sa jag, det är bara gifterna som däckar mej. Gång på gång återkom hon till min sjukdom och jag till min friskhet, och till slut kom det där förlösande härliga skrattet.

Det är underbart att veta att det ser ljust ut och att alla behandlingar är gjorda om 4 veckor, så som allt är planerat idag. Men den riktiga glädjen är ännu blockerad av chocken i kroppen. Jag vet att vägen tillbaka också är tuff. Att kunna släppa fram det jobbiga för att ge plats för glädjen blir viktigt. Det finns inga hållbara genvägar, alla obehagliga känslor, fysiska och psykiska, måste bearbetas. Strålkastarljuset ska på och belysa det mörka tills det krymper, förintas eller gör mindre ont.Just nu är acceptansen och tålamodet viktiga att ha och att ta emot all hjälp som finns att få.

Det Är fruktansvärt påfrestande att ta sig igenom detta. Ingen borde behöva göra det utan mänskligt stöd eller annan hjälp som finns.Mina närmaste vill att jag ska leva, och jag vill också leva, och få mer tid för familjen och det egna livet med mina intressen. Jag känner mej inte redo att dö än, men ibland kan tröttheten mitt i det här traumat nagga livslusten i kanten. Men jag är som en ryskdocka som svajar omkring och ändå reser sig hela tiden.

Förutom med målet att jobba dagen till kväll, så ser jag den livsbejakande, sprudlande våren framför mej och jag ser hur jag gräver och rensar i rabatten, hjälper de yrvakna växterna till solljuset, precis som de ska väcka mina livsandar.Jag ser också hur jag orkar jogga igen, måla, träffa vänner och återigen få ha mitt barnbarn hos mej några dagar.

Tack ni som fortsätter peppa och ge mej kärlek!

Nästa behandling, nr 5, blir onsdag 23 jan. Kroppen skriker nej, men jag vet att den i förlängningen ger mej mera liv.

Tar tacksamt emot era värmande tankar!

Kramar till er, och extra kramar till alla andra som också kämpar!