Jag förbereder mej för livet igen, inte för döden. Vi ska ju alla dö men vi vet bara inte när. Min utmaning blir att våga leva igen, att våga tro på många år, att kunna känna glädje och lugn i kroppen. Jag vill inte tänka tanken att allt kan ske igen, att cancer celler överlevt och återigen börjar växa. Jag måste fokusera på livet.

Att inte våga leva då mitt liv än en gång ska få fortsätta, skulle vara så mycket bortkastad tid av vånda dessa månader som gått. All kamp skulle inte ha samma värde, om jag inte kan förskjuta tankar på döden till förmån för livet.

Jag vet att vägen till harmoni är lång, men jag gläds över varje stund, varje timme, när jag känner lite livsgnista, lite livslust. Min resa började med kropp och själ som hittat en bra balans och lugn, men för varje behandling blev lugnet naggad i kanten.

Men jag ska dit igen, jag ska leda kropp och själ till trygghet igen och jag ska tro på en framtid. Allting är bara så skört än och kroppen har precis börjat läka. Jag får ha tålamod och hitta mina oaser varje dag där jag finner ro.

Att överleva cancer två gånger är en gåva. Jag ska vårda den gåvan ömt och ta tillvara mitt liv. Ingen av oss har ju facit på hur länge vi lever eller vad vi måste gå igenom. Vi kan bara låta våra tankar styra oss till harmoni, så gott det går. Rädslan är en frusen mantel som bara gör ont, se den i vitögat och låt den försvinna. Rädslan är inenting, gör ingenting, den vill bara få dej att fokusera tankar på det som inte hänt, eller det som kanske aldrig kommer att hända.

Nyckeln till lugnet är just tankarna. Det är svårt men det går att träna på det, att ta kontroll över sina egna tankar.

Snart får jag systerbesök igen och mitt hjärta gläds, välkommen!

En viss sorgsenhet försöker sätta bo inom mej. Jag antar att nu när dagen för sista behandlingen snart är här, så kommer "tåget", som bär på alla upplevelser dessa månader, som vill med full fart medvetande göra alla känslor. Jag spjärnar emot och skulle bara vilja känna lättnad och glädje. Men den fysiska kroppen påminner mej om den vånda som den gått igenom, och väcker min sorg.

Återigen påminns jag om hur nära kroppen och själen samarbetar med varandra. Utan kroppens trötthet, utan mitt förändrade utseende,  skulle det vara lättare att låtsas att ingenting hade hänt. Men att hoppa över tårarna, sorgen, är som att packa ryggsäcken med tegelstenar, och förr eller senare faller du ändå. Och faller du inte så får du en sargad kropp att leva i.

Jag står snart vid bron som ska föra mej till den sida där livet återigen känns som en stor gåva. På den sidan där kroppen är harmonisk och avslappnad, där skrattet finns nära till hands och befriar spänningar. Min själ längtar, min kropp längtar. Jag vill flyga igen och känna livets puls. Men just nu är det tröttheten som dominerar, både fysisk och psykisk trötthet.

Ändå, jag fortsätter stiga upp, göra mej iordning för varje ny dag. Jag går ut med min hund två gånger om dagen. Jag fixar lite med hushållet. Jag håller igång. Min erfarenhet att ta sig tillbaka till livet är till stor hjälp. Jag vet att du måste trigga igång dina lustar, dom kommer inte om du ligger kvar i sängen hela dagen och våndas eller blir apatisk.

Jag är delaktig i en målaratelje, och trots att jag inte haft orken att vara där mer än två gånger dessa månader, så känner jag lite glädje över att min plats finns där. Jag kan t om känna längtan dit och ser framemot att träffa mina fina målarvänner som peppar mej att komma. Målarplatsen kommer att betyda mycket för mej för min väg tillbaka, precis som familjen och vännerna som stöttar mej. Och så min älskade syster som redan gör så mycket för mej. Hennes draghjälp är värd så mycket.

Med våren och sommaren hoppas jag också att min trädgård ska väcka mej till liv, och att jag får träffa mitt barnbarn och hans familj. Vem kan som ett barn trycka på kärleksknappen och sprida glädje i kroppen?!

På onsdag är det dax för den sista kampen, och sen ska jag ta första steget på bron, ifrån det gråa livet mot det skimrande livet med alla regnbågens färger.

Jag gör ett hål i min bubbla då och då, och känner friska vindar svepa över mej. Jag känner en försmak av det naturliga söta livet. Ingenting smakar så gott som den känslan att kanske, kanske om några veckor, om några månader, ska min kropp vara så helad, min själ så läkt, att den starka livbejakande lusten att få finnas till ska ta över och fullständigt knocka mej.

Vissa dagar vandrar jag hand i hand med mörkret, men i min hand bär jag ett ljus som ständigt brinner och visar mej vägen ut ur tunneln. Framför mej går alla dessa fantastiska människor som hela tiden hjälper mej, ni alla vet vilka ni är, och lyser upp min väg så jag ska hitta ut. När jag faller vänder ni om och lyfter mej, ni tar mej i famnen, ni tårkar mina tårar och ni får mej att orka resa mej igen.

Jag är så nära nu att nå målet.  Jag har tre långa månader bakom mej med blod, svett och tårar.  Nu har jag en vecka kvar till sista behandlingen. Det är inte läge att ge sig. Jag ska kämpa, vissheten, erfarenheten att kroppen är den mest fantastiska "maskin" som finns med en enorm läkekraft, gör att jag ändå känner stort hopp om att bli mej själv igen. Och dej min älskade man, mina barn o min syster som kämpar så hårt för mej, er vill jag inte svika!

Livet är som havets vågor, det går från ljus till mörker till ljus igen, i ett evigt kretslopp. När du inte längre finns på denna jord, har livet lagt sig som en spegelblank sjö, endast lätta krusningar minner till sist om din tid här.