En viss sorgsenhet försöker sätta bo inom mej. Jag antar att nu när dagen för sista behandlingen snart är här, så kommer "tåget", som bär på alla upplevelser dessa månader, som vill med full fart medvetande göra alla känslor. Jag spjärnar emot och skulle bara vilja känna lättnad och glädje. Men den fysiska kroppen påminner mej om den vånda som den gått igenom, och väcker min sorg.

Återigen påminns jag om hur nära kroppen och själen samarbetar med varandra. Utan kroppens trötthet, utan mitt förändrade utseende,  skulle det vara lättare att låtsas att ingenting hade hänt. Men att hoppa över tårarna, sorgen, är som att packa ryggsäcken med tegelstenar, och förr eller senare faller du ändå. Och faller du inte så får du en sargad kropp att leva i.

Jag står snart vid bron som ska föra mej till den sida där livet återigen känns som en stor gåva. På den sidan där kroppen är harmonisk och avslappnad, där skrattet finns nära till hands och befriar spänningar. Min själ längtar, min kropp längtar. Jag vill flyga igen och känna livets puls. Men just nu är det tröttheten som dominerar, både fysisk och psykisk trötthet.

Ändå, jag fortsätter stiga upp, göra mej iordning för varje ny dag. Jag går ut med min hund två gånger om dagen. Jag fixar lite med hushållet. Jag håller igång. Min erfarenhet att ta sig tillbaka till livet är till stor hjälp. Jag vet att du måste trigga igång dina lustar, dom kommer inte om du ligger kvar i sängen hela dagen och våndas eller blir apatisk.

Jag är delaktig i en målaratelje, och trots att jag inte haft orken att vara där mer än två gånger dessa månader, så känner jag lite glädje över att min plats finns där. Jag kan t om känna längtan dit och ser framemot att träffa mina fina målarvänner som peppar mej att komma. Målarplatsen kommer att betyda mycket för mej för min väg tillbaka, precis som familjen och vännerna som stöttar mej. Och så min älskade syster som redan gör så mycket för mej. Hennes draghjälp är värd så mycket.

Med våren och sommaren hoppas jag också att min trädgård ska väcka mej till liv, och att jag får träffa mitt barnbarn och hans familj. Vem kan som ett barn trycka på kärleksknappen och sprida glädje i kroppen?!

På onsdag är det dax för den sista kampen, och sen ska jag ta första steget på bron, ifrån det gråa livet mot det skimrande livet med alla regnbågens färger.