En viss sorgsenhet försöker sätta bo inom mej. Jag antar att nu när dagen för sista behandlingen snart är här, så kommer "tåget", som bär på alla upplevelser dessa månader, som vill med full fart medvetande göra alla känslor. Jag spjärnar emot och skulle bara vilja känna lättnad och glädje. Men den fysiska kroppen påminner mej om den vånda som den gått igenom, och väcker min sorg.

Återigen påminns jag om hur nära kroppen och själen samarbetar med varandra. Utan kroppens trötthet, utan mitt förändrade utseende,  skulle det vara lättare att låtsas att ingenting hade hänt. Men att hoppa över tårarna, sorgen, är som att packa ryggsäcken med tegelstenar, och förr eller senare faller du ändå. Och faller du inte så får du en sargad kropp att leva i.

Jag står snart vid bron som ska föra mej till den sida där livet återigen känns som en stor gåva. På den sidan där kroppen är harmonisk och avslappnad, där skrattet finns nära till hands och befriar spänningar. Min själ längtar, min kropp längtar. Jag vill flyga igen och känna livets puls. Men just nu är det tröttheten som dominerar, både fysisk och psykisk trötthet.

Ändå, jag fortsätter stiga upp, göra mej iordning för varje ny dag. Jag går ut med min hund två gånger om dagen. Jag fixar lite med hushållet. Jag håller igång. Min erfarenhet att ta sig tillbaka till livet är till stor hjälp. Jag vet att du måste trigga igång dina lustar, dom kommer inte om du ligger kvar i sängen hela dagen och våndas eller blir apatisk.

Jag är delaktig i en målaratelje, och trots att jag inte haft orken att vara där mer än två gånger dessa månader, så känner jag lite glädje över att min plats finns där. Jag kan t om känna längtan dit och ser framemot att träffa mina fina målarvänner som peppar mej att komma. Målarplatsen kommer att betyda mycket för mej för min väg tillbaka, precis som familjen och vännerna som stöttar mej. Och så min älskade syster som redan gör så mycket för mej. Hennes draghjälp är värd så mycket.

Med våren och sommaren hoppas jag också att min trädgård ska väcka mej till liv, och att jag får träffa mitt barnbarn och hans familj. Vem kan som ett barn trycka på kärleksknappen och sprida glädje i kroppen?!

På onsdag är det dax för den sista kampen, och sen ska jag ta första steget på bron, ifrån det gråa livet mot det skimrande livet med alla regnbågens färger.

 

Karin

11 februari 2013 14:09

Hej vännen..!! Jag hoppas den sista behandlingen, blir också den sista.Jag håller tummarna för dig, och välkomnar dig till det vackra livet,där vi och dina nära och kära är.Lycka till och bamse kram..!! Karin

ILOS

24 februari 2013 16:33

Tusen tack Karin och kramar!

 

Din syster

16 februari 2013 14:52

Ingen kan som du, med sådan styrka, kämpa mot alla gifter du har i kroppen just nu. Du är så stark, min underbara tappra syster. Vi ger inte vika. Detta "krig" ska vi vinna!!!! Tillsammans, mitt hjärta!

ILOS

24 februari 2013 16:32

Tack för vackra ord min underbara syster!
Välkommen till mej nästa vecka!
Kramar

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är min hemsida uppstartad och jag kommer att ha mycket pyssel med att lägga in foton, bilder på mina tavlor och så blogga förståss!   Välkomna och besök mej på  www.livsandas.se ...

Jag kommer att fortsätta blogga, visa mina tavlor o bilder via min hemsida som snart är klar. Den kommer att få stor betydelse för mej i min vardag, då jag återigen fått släppa mina utåtriktade intressen pga infektionsrisken o orken. Min nya hems...

      Qiyoröyo gör jag varje morgon! Mycket bra för att hålla musklerna smidiga och värkfria, speciellt dessa tider när cellgifterna gör sina anfall i kroppen. Som Regina Lund sa så bra, de dödar inkräktare men även civilbefolkningen faller på ...

Den här gången känner jag mej förståss lite stukad, men mest har en ilska vuxit fram när det slutgiltiga beskedet kom, att det finns en tumördjävul i min kropp. Mina tankar går till alla barn som drabbas av denna hemska jävel, som vill invadera kropp...

Floder av tårar har under förra vintern bildat en hel sjö. Nu har mina steg tagit mej till en vägkorsning igen. En kort tid gick jag på den livsbejakande vägen. Sakta men säkert byggde jag upp eller återtog det som ger mitt liv glädje. Förutom familj...