Att förlita sig till sin kropp och veta att den har sin egen lösning för läkning, borde vara självklart. Men i vetenskapens och teknikens värld är det förtroendet sargat i kanten. Forskning och vetenskap har botat mej från tumören, men den läkning kroppen har i beredskap för att återställa balansen, är mycket mer än vetenskap ensamt kan ge.

Jag är som alla andra en produkt av samhället där allting ska gå så fort, där lösningar genom beräkningar och prover ska trollas fram. Därför är jag otålig. Min egen önskan att vara frisk från de skador cellgifterna gett mej är självklar för alla, men att leva i långsam läkning gör det ännu svårare när acceptansen för det vissa dagar är noll.

Återigen detta mindfulness, att vara i den kropp jag har just nu, och bara acceptera det skulle ge skjuss till läkningen som då får jobba ifred.Ska jag se positivt på min iver betyder det ju att det finns en begynnande livslust, det finns ett sug hos mej att uppslukas av livet igen, att bara ha dagar där jag inte längre reflekterar över måendet, utan fokuserar istället på de lustfyllda intressen jag har.

Ännu bevakar jag min kropp och det tar energi ifrån mej. Att bara vara utan en tanke på sin kropp är så underbart avslappnande, och många stunder under dagen lyckas jag med det. Vis av tidigare erfarenheter vet jag, att allt som du lyckas med om det så bara är ett ögonblick, kan du lyckas med igen, och så småningom växer de stunder när du gör de lustfyllda sakerna längre och längre stunder.

Kropp och själ behöver för sin läkning få sjunka ner i mörka gropa,r och få gråta ut all belastning den utsatts för. Den behöver repareras. Den behöver sin tid. Jag behöver tålamod. Jag är så lyckligt lottad att jag har en fin familj, en underbar syster och underbara vänner, som med besök, mail etc peppar mej att jag faktiskt kommer på benen igen. De accepterar mej som jag är nu. De får mej att förstå att det är ok att inte må så bra varje dag efter 6 cellgiftsbehandlingar.

Var dag har ändå sin belöning med gyllene stunder. Innerst inne vet jag att jag snart är tillbaka till livets puls-

Glad Påsk till er alla och tack för all stöttning!

Bland det jobbigaste jag vet är att känna mej uppgiven. Det är som en mur som hindrar mej att nå den där efterlängtade energin, harmonin eller bara en gnutta jävlar anamma. Jag har nästan alltid egna uppslag, egna tankar på hur jag ska gå vidare, hur jag ska hitta kryphål genom den där muren som hindrar mej.

Men kroppen vill inte samma sak som jag. Jag vill bara vara frisk och stark och kroppen har inte fått den orken än. Muren med min uppgivenhet vill få mej att tro att jag inte hittar min styrka, min balans igen. Den gör mej rädd och jag kryper ihop bredvid den och låter den få sin vilja igenom. Jag låter mej falla i någon slags hjälplöshet där jag t om ger upp försöken att hitta redskap att våga tro.

Det är inte likt mej och kanske just det är mitt hopp. Att jag trots allt ska kunna väcka min kämpaglöd igen, att jag ändå på något sätt hittar den där släggan som gör ett hål i min uppgivna mur. Visst har jag väl för bråttomt?! Visst ställer jag alltför höga krav på mej själv?! Måste jag alltid så förtvivlat kämpa för att visa min glöd?!Kanske det är dax för mej att falla lite, acceptera min misshandlade kropp, min sargade själ och försöka att bara vara i det som är, att låta miraklet tiden läka mej. Kanske det räcker med ett sugrörshål i uppgivenheten för att tron ska hållas vid liv, för att hoppet inte ska dö ut.

Uppgivenheten vill få mej att tro att jag spelat ut alla mina kort, att inga ess finns kvar i rockärmen, att jag aldrig mer ska bli hel.Jag suger luft från det lilla hålet i uppgivenheten och fylls ändå av lite syre, lite energi som talar om för mej att jag redan gör en massa saker. Jag promenerar, ibland flera gånger om dagen, jag yogar och gör Qi gong, jag tvättar och stryker kläder, tar hand om disken, jag läser, bloggar ibland, spelar word feud mm Ändå gör uppgivenheten mej missnöjd. Jag vill så mycket mer och låter tankarna fokusera för mycket på det jag inte orkar, på min vingklippta själ

.Nu lovar jag mej själv att varje dag göra fler hål i min uppgivenhet och försöka ge plats för lite nöjsamhet och samtidigt bli vän med min kropp och acceptera att den inte är färdigläkt.

Varje dag vaknar jag och har stora förväntningar på att små gula solar ska förgylla min dag. Jag vill känna ilningar av glädje som solarna förmedlar till mej. Men de flesta dagar går jag ännu på en grå linje med inslag av svarta streck som drar ner mej i sorgsenhet, som gör min dag tyngre och det känns som att trampa i tung lera.

Ibland kommer den befriande gråten eller förtvivlans gråt , som det också kallas den där gråten som har hög volym och kommer direkt från hjärtat. Ibland lämnar gråten plats för en liten strimma av den gula solen och jag fylls av lite energi. Men andra gånger kommer en enorm trötthet över mej och jag känner mej nästan apatisk.

Dagar på den gråa linjen är jag som en robot, det känns långt till känslorna, men jag fungerar i vardagen och plockar och pysslar. Det är tanken på de som står mej nära som får mej att stå ut, dag efter dag i denna väntan på att livet ska fylla mej med puls och glädje.Jag vet att jag har för höga förväntningar, att samarbeta med min kropp och låta den få läka i sin egen takt är svårt, min besvikelse är stor varje gång jag trampar på de svarta strecken och kroppen skriker efter gråten som ska tömma dess tunga bagage.

Ändå, jag är lyckligt lottad som de flesta kvällar får bo i en lugn och ibland t om lite glad kropp. Jag stretar på. Jag har min egen agenda varje dag för att orka leva varje timme och inte låta det mörka ta över, Ljusglimtarna kommer att växa sig större, de är jag övertygad om. Men vad kan man begära av en kropp som blivit manglad och nedslagen 6 gånger? Då hoppar du inte av glädje trots att resultatet blivit så bra. Skräcken sitter kvar länge, upplevelserna cirkulerar i huvudet.

Men det finns ändå plats för lite skratt hos mej, det finns lite längtan efter målarpenseln, det finns dagar när jag tar fram körpärmen och sjunger, det finns hopp.Den minsta lilla gula sol som visar sig för mej laddar mina batterier, sakta men säkert. En vacker dag lyser solarna med stor kraft och då är jag tillbaka.

Livet kastade mej för tredje gången, första gången var min utbrändhet, in i ett trauma. Jag har överlevt, men kroppen är ännu kvar i ett läge, där den är beredd att ta strid. Återigen får jag kämpa med hjälp av alla "redskap" jag lärt mej genom åren, för att hitta mitt lugn. Jag är tacksam för att stressen inte far varje timme som en flodvåg genom kroppen. Det finns många lugna stunder på en hel dag, och jag sover gott om nätterna.

Det har snart gått tre veckor sen den sista behandlingen, och det är trots allt en kort tid. Jag kan inte begära att redan vara tillbaka, fixad och klar för livet igen. Det kommer att ta tid men jag har börjat livsträna. Jag har besökt affärer korta stunder, med obalans i kropp och själ, men tillsammans med min syster var det ändå skönt att komma ut igen. Jag gör fler och fler saker här hemma. Jag jobbar för att erövra min plats i tillvaron igen.

Allra helst skulle jag vilja hoppa över vägen tillbaka, och bara som med ett trollspö plötsligt vara hel igen. Men det finns inget snabblim för människor. Det finns inget annat än samtal, massage, yoga, musik, promenader mm som tillsammans med tiden lindrar och läker. Jag längtar så till mitt lugn, till mitt vanliga liv. Min längtan och starka vilja ska hjälpa mej över bron till regnbågens land. Det är jag övertygad om. Jag har alltför mycket att leva för, mina nära och kära, och det liv jag byggt upp.

Mina tårar sitter djupt inne nu, Jag vet att jag borde gråta mer, det är så bra för läkningen, och bereder väg för glädjekänslor och ny energi. Att gråta hos någon som tar emot ger en skön känsla i kroppen, men det är modigt och bra att även våga gråta ensam. 

Jag ska fortsätta kämpa och livsträna.