Alla inlägg under april 2013

Av ILOS - 29 april 2013 08:34

Att läka relationer är nödvändigt för att kunna må så bra som möjligt. Sårade känslor och ilska river hål i ditt inre, i din själ. Det svider, det gör ont och du kan känna vanmakt. All denna frustration som du riktar mot någon skadar bara dej själv. Föremålet för dina mörka känslor, har kanske ingen aning om hur du känner det. Det betyder att du slår mot en murvägg och kommer inte framåt.


Vad har du för nytta i detta korta jordeliv att bära på så mycket agg? Vad är ditt mål för dessa jobbiga känslor? Alla mörka tankar som snurrar runt i ditt huvud skadar bara en person, och det är dej själv. Det är mycket möjligt att allting egentligen är riktat mot dej själv. Du går bara omvägar via en annan person för att inte känna självförakt.


Om du har känslan av att inte räcka till, och söker hjälp från nära och kära, och om den hjälpen inte kommer, då vänds din besvikelse från dej själv till dom. Enda sättet att komma till rätta med dessa frätande tankar är att rannsaka dej själv. Ställer du inte alltför höga krav på dej själv? Du vill så väl och känner att du inte räcker till.


Det går inte att skriva någon annans agenda. Det som är viktigt för dej i livet, är inte det för någon annan. Att vara besviken över andra leder aldrig någonstans. Som vanligt är det bara dej själv, dina tankar som du kan ändra på.


Sårade känslor börjar lätt förblöda och kan leda till sjukdom, både fysiskt och psykiskt. Ditt inre blir stressat, och du kan få problem med sömnen. Att läka känslor tar tid, men är väl avsatt tid för ditt välbefinnande. Tänk dej att du står vid sidan om och ser på ditt beteende, på dina känslor, och försök hitta utvägar för hur du ska förändra dej själv, för att må så bra det går.


Släpp alla tankar på personen/personerna som gör ärr i din själ. Hur du än skulle önska det, så kan du aldrig använda dej av någon annan, som en förlängd arm till dej själv. Föräldrar gör så ibland med barn, och det kan skapa problem för dom som vuxna. Du måste acceptera att andra precis som du har rätt att göra sina egna val. Alla har rätt till sin egen dag, sitt eget liv.


Börja idag. Andas ut och minska kraven på dej själv. Det är bördan du lastar på dej själv som tynger. Det är den som är roten till dina sår.










ANNONS
Av ILOS - 23 april 2013 09:51

När din vardag slås i spillror famlar du efter halmstrån,som ska ge dej både hopp och stunder med vila från alla jobbiga tanka,r som cirkulerar i ditt huvud. Du kanske kämpar länge emot mörkret, där du konfronteras med det ofattbara, men där du också kan finna någon sorts vila i att vara i precis den sinnesstämning du är i.


Det blir en kamp i sig att försöka kämpa emot sorgen och tårarna, att försöka skona sina anhöriga och att visa en gladare sida när hjärtat våndas. Att försöka stå emot tårarna för att du inte vill gråta, betyder att du bär eller lagrar sorg i din kropp.


Det är så jobbigt att varje morgon vakna till en kropp som är i beredskap för onda saker, när du bara längtar efter lugn och ro, harmoni och glädjekänslor. För mej är morgon och förmiddag värst, sedan på eftermiddagen hittar kropp och själ en viss balans, och jag får lite avkoppling.


Jag försöker färga min dag med fler och fler vardagliga saker att göra. Jag försöker normalisera min tillvaro. Det är så viktigt att kunna hoppa av patientrollen och få bli människa igen. Att få känna sig värdefull och behövd, att inte bara vara tärande utan också närande. Att känna och få höra att du betyder mycket för nära och kära, är den största energikällan du kan få.


Tre söndagar i rad har jag varit i målarateljen, en oas där jag har förmånen att få hyra en plats i. Underbara Maria, som hyr stället, har på så många sätt sagt och visat, hur önskad och välkommen jag är. Hon räds inte sjukdomar eller dåligt mående. Där kan jag hitta frid några timmar och leva i nuet.


Att jobba med färger gör gott för själen. Att få komma iväg hemifrån bryter och gör hål i sjukdomsbubblan. Det får kroppen att våga tro att den nu är tumörfri.


Vägen tillbaka är svår, men du kommer aldrig fram, om du inte vågar ta stegen framåt, eller om ingen vågar hålla din hand ibland.

ANNONS
Av ILOS - 15 april 2013 10:41

Människor letar efter de livsbejakande stunderna varje dag. Att få dricka ur den gyllene skålen och känna livets sötma fylla kroppen, stärka varje cell i kroppen, och bara känna livets fröjder.


Varför kan de inte vara så varje dag för var och en av oss? Varför kämpar en människa så mycket för att finna mening i sitt liv? Varför vill vi till varje pris leva? Vilken drivkraft för oss vidare hela tiden? Livet är oss så kärt och vi kämpar.


Kan det vara så att vi djupt inom oss känner till en hemlighet, att vi vet att det går att leva sitt liv med mycket glädje och harmoni, att det finns nycklar, att de finns lösningar inom oss för att kunna leva fullt ut. Jag tror det. Det går att njuta av livet, det går att vända sorgen till lycka, det onda till det goda, gråten till skratt, det går att vända en mörk sinnesstämning till ljuset igen. Vi bär det inom oss den kunskapen, annars tror jag inte att vi så förtvivlat skulle kämpa. Vi behöver tro på att allting vänder och vi behöver hjälpa varandra.


När du för stunden tappar tron, när du tappar fotfästet, då behöver du kärlek som blåser liv i ditt hopp, någon som tänder ljuset, om och om igen, när du famlar i mörkret. Alla som levt i skuggan under lång tid, vet hur svårt det är att leva och nästan omöjligt att tro på en framtid igen. Men ljuset vänder alltid åter, som glimmande strimmor, som en värmande stråle som förintar mörkret runt dej.


Din tid i mörkret är lärdomens tid. Du lär känna alla dina sidor, du ser nya sidor hos din familj, dina vänner. Du lär känna mörkret och förstår att du behöver vara där för att lasta av dina svåra upplevelser. Du behöver mörkret för att se och förstå när ljuset kommer.


Våga tro. När det är som mörkast då laddas ditt ljus. Utan mörkret skulle ditt liv bara vara grått.


Av ILOS - 9 april 2013 08:54

För varje framsteg du gör med ditt mående så laddas ditt batteri HOPP. Du blir lite starkare och vågar tro lite mer att det ska komma en dag, när du hittar din harmoni igen. Varje steg som för dej närmare ett normalt friskt liv är stort för dej. Att våga ta dessa steg är modigt men varje trappsteg upp, ger dej en bättre utsikt, vidgar dina vyer och spräcker sjukdomsbubblan ytterligare.


Bakom stegen som för dej framåt är stegen bak tätt intill. Det finns aldrig en rak motorväg framåt i din strävan att må så bra det går. Du får hela tiden backa, stanna upp och rulla tunga stenar ner i diket. Det går inte att klättra över stenarna, eller att låtsas att de inte finns där. Du kan inte nå riktig harmoni och livsglädje utan att ta itu med varje sten. Du kan stanna upp, du kan sitta på stenen och låta sorgen ta överhand, du kan låta tårarna pulvrisera den tunga bördan och sedan sakta resa dej igen.


Ibland orkar du inte känna, vara i gråten eller kämpa vidare. Då går stegen inte framåt då backar du. Tillåt dej att backa, det går alltid att fortsätta en annan dag. Men ofta känner du en stor rädsla för dessa "bakslag", du vill bara framåt och du vill helst att det ska gå fort. Men sorgen i kroppen, själens vånda läker i sin egen takt. När du behöver backa då har du gått för fort fram. Kropp och själ är inte synkade med varandra. Du behöver stanna.


Försök att tro, försök att känna hopp men gå dina steg framåt med stort tålamod och små steg. Ju mindre steg du tar, desto mer harmoni och helhet har du i din kropp när du når ditt mål.


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se