För varje framsteg du gör med ditt mående så laddas ditt batteri HOPP. Du blir lite starkare och vågar tro lite mer att det ska komma en dag, när du hittar din harmoni igen. Varje steg som för dej närmare ett normalt friskt liv är stort för dej. Att våga ta dessa steg är modigt men varje trappsteg upp, ger dej en bättre utsikt, vidgar dina vyer och spräcker sjukdomsbubblan ytterligare.

Bakom stegen som för dej framåt är stegen bak tätt intill. Det finns aldrig en rak motorväg framåt i din strävan att må så bra det går. Du får hela tiden backa, stanna upp och rulla tunga stenar ner i diket. Det går inte att klättra över stenarna, eller att låtsas att de inte finns där. Du kan inte nå riktig harmoni och livsglädje utan att ta itu med varje sten. Du kan stanna upp, du kan sitta på stenen och låta sorgen ta överhand, du kan låta tårarna pulvrisera den tunga bördan och sedan sakta resa dej igen.

Ibland orkar du inte känna, vara i gråten eller kämpa vidare. Då går stegen inte framåt då backar du. Tillåt dej att backa, det går alltid att fortsätta en annan dag. Men ofta känner du en stor rädsla för dessa "bakslag", du vill bara framåt och du vill helst att det ska gå fort. Men sorgen i kroppen, själens vånda läker i sin egen takt. När du behöver backa då har du gått för fort fram. Kropp och själ är inte synkade med varandra. Du behöver stanna.

Försök att tro, försök att känna hopp men gå dina steg framåt med stort tålamod och små steg. Ju mindre steg du tar, desto mer harmoni och helhet har du i din kropp när du når ditt mål.