Människor letar efter de livsbejakande stunderna varje dag. Att få dricka ur den gyllene skålen och känna livets sötma fylla kroppen, stärka varje cell i kroppen, och bara känna livets fröjder.

Varför kan de inte vara så varje dag för var och en av oss? Varför kämpar en människa så mycket för att finna mening i sitt liv? Varför vill vi till varje pris leva? Vilken drivkraft för oss vidare hela tiden? Livet är oss så kärt och vi kämpar.

Kan det vara så att vi djupt inom oss känner till en hemlighet, att vi vet att det går att leva sitt liv med mycket glädje och harmoni, att det finns nycklar, att de finns lösningar inom oss för att kunna leva fullt ut. Jag tror det. Det går att njuta av livet, det går att vända sorgen till lycka, det onda till det goda, gråten till skratt, det går att vända en mörk sinnesstämning till ljuset igen. Vi bär det inom oss den kunskapen, annars tror jag inte att vi så förtvivlat skulle kämpa. Vi behöver tro på att allting vänder och vi behöver hjälpa varandra.

När du för stunden tappar tron, när du tappar fotfästet, då behöver du kärlek som blåser liv i ditt hopp, någon som tänder ljuset, om och om igen, när du famlar i mörkret. Alla som levt i skuggan under lång tid, vet hur svårt det är att leva och nästan omöjligt att tro på en framtid igen. Men ljuset vänder alltid åter, som glimmande strimmor, som en värmande stråle som förintar mörkret runt dej.

Din tid i mörkret är lärdomens tid. Du lär känna alla dina sidor, du ser nya sidor hos din familj, dina vänner. Du lär känna mörkret och förstår att du behöver vara där för att lasta av dina svåra upplevelser. Du behöver mörkret för att se och förstå när ljuset kommer.

Våga tro. När det är som mörkast då laddas ditt ljus. Utan mörkret skulle ditt liv bara vara grått.