Precis som ljuset behöver mörkret för att lysa som klarast, behöver styrkan rustas av svagheten. Varenda människa du möter med en genuin styrka, har med största sannolikhet mött svagheten i den svåraste av möten. Den människan har tagit sig igenom livets olika stormar, nästan drunknat av de svåra, höga vågorna, men ändå landat med fötterna på jorden.

Du som idag känner dej liten, svag och rädd, våga bara vara det, för det är nu din egen styrka ska rustas, skräddarsydd för dej! Känn dej inte klenare än andra till synes starka människor. De har också famlat i botten, de har också kämpat igenom de våndor du nu går igenom. En människa som du tror är stark, men inte rustats av svaghet, har bara en stark yta. Minsta lilla vindputs så rasar hon/han ihop.

Varenda människa som t ex kämpar extra mycket med ångest och oro, är människor som är väl rustade. Just ångestkänslor är kroppens otroligt effektiva sätt, att uppmärksamma att något inte stämmer, och den som lär känna sin ångest, lär också känna sin egen kropp och själ mycket väl. Att bemöta ångestkänslan är också att inte ge den för stor plats. Det är ju inte ångesten i sig som är boven, den bara skriker att du ska lugna ner dej, eller ändra riktning i livet etc.

När du inte tillåter ångesten att skrämma dej, utan bara ser den som ett redskap för dej, så mattas den av. Om du reagerar med att bli ännu mer skärrad så blir ångesten också det. Är du lugn behövs ju inga ångestkänslor!

Det är tungt att känna sig svag, men belöningen kommer när du njuter av den styrka du bygger upp. Under tiden ska du peppa dej själv, med att känna dej stolt över din kropp och din själ som fungerar precis som dom ska. Och du det är aldrig en svaghet att söka hjälp, det är alltid en styrka!

Mitt inne i en återläkningsprocess kan det kännas som en omöjlighet, att du åter ska få uppleva, hur underbart det är att bo i en lugn kropp. Men jag lovar, den stunden kommer. Den faller inte ner från himlen som ett varaktigt tillstånd för alltid. Men den kommer med små steg, med dessa glädjeilningar som vill ta plats. Du får fler och fler stunder när du "glömmer" bort din kropp, det som har hänt och du bara är.

Alla dessa tankar som cirkulerat/cirkulerar i ditt huvud är trots allt bara tankar, och de kan inte göra dej fysiskt illa, men skaver psykiskt desto mer. Tänk dej att dina tankar är en galopperande häst och bakom tömmarna sitter Rädslan. Särskåda rädslan och du kan se vad den består av. Den är ofta positiv och kan förhindra olyckor, sjukdomar för att du reagerar i tid på det som känns i kroppen. Utan Rädslan skulle du kunna hamna i många svåra situationer. Det är den positiva sidan.

Rädslans negativa ansikte är att den drar i tömmarna för hårt ibland och hästen, dina tankar, kan stegra sig eller springa i panik för att komma ifrån allt obehag. Hur skulle du göra om du satt i kärran bakom hästen och den fick panik? Antagligen skulle du göra allt för att lugna ner den, men när det gäller våra tankar, har vi en tendens till att genast förstora den minsta lilla negativa tanke.

Men precis som en erfaren ryttare kan lugna ner sin häst så kan du träna på att tygla dina tankar. Låt de negativa tankarna få komma upp i dagen, men innan Rädslan drar för hårt i tömmarna, tänk efter om du verkligen just nu behöver vara rädd för dina tankar. Just denna dag/vecka/månad ska kanske inget ont hända. Det kan t om vara så att det du är rädd för aldrig mer händer. Varför då låta Rädslans fantasier få ta så stor plats?!

För så är det oftast, det mesta Rädslan sysslar med är bara vilda fantasier. Den behöver överdriva för att skydda oss, men den får inte ta över ditt liv. Det är du som ska sitta bakom tömmarna och bestämma över din dag, inte Rädslan.

Smärta kan se ut på många olika sätt. Det synliga blodiga såret behöver ingen förklaring, alla förstår att du har ont. I de flesta fall läker det här såret i den takt som naturen skapat. Du blir kanske omplåstrad eller sätter själv ett vårdande plåster på såret. Men hur tar du hand om den osynliga smärtan? Det blödande såret som finns i din själ, det såret som gråter blod för att den inte vill att du ska dö. Din överlevnadsinstinkt är så stark att den skapar smärta inom dej, din rädsla för att plågas av sjukdom är lika stark. Hur hanterar du den smärtan?Någonstans står vi alla på samma nivå, vare sig du tror att döden är fjärran ifrån dej eller upplevt den påtagligt nära, så går vi ändå sida vid sida med döden. Den som kommit till livet ska också lämna den. En ekvation som är lika för oss alla. Det är någon slags tröst att tänka att du inte är den enda som ska dö.Men innan döden kommer ska du leva, och det är en utmaning för oss alla. Att våga leva låter enkelt, men alla ni som går omkring och är olyckliga även om ni inte drabbats av sjukdomar som kunde lett till en för tidig död, ni vet att lyckan är svår att nå. Jag lär mej nu. Många dagar lever jag med olika nivåer av smärta, med det inre såret som behöver läka. Jag kan känna små ilningar av glädje ibland och njuter av den läkande kraft som glädjekänslor har. Men än är jag på min vakt och jag är det kanske resten av mitt liv. Jag vet att den tid som är min här på jorden måste jag försöka leva, inte bara existera.