Vad är det , förutom ren överlevnadsinstinkt, som får människan att gång på gång resa sig?! Mina egna reaktioner , när jag känner att kroppen mår ganska bra, är att nu, nu går det äntligen åt rätt håll! Nu kommer jag bara att bli bättre och bättre, så tänker jag. Trots att jag vet att vägen tillbaka är lång och krokig. Jag VET det, ändå vägrar jag tro det. Jag VILL INTE ha bakslag, jag vill bara gunga i en guldskål och känna att livet leker, att livet är en dans på rosor.

Med bakslag menar jag inte att det behöver vara så stora slag, som att cancerceller åter börjat växa. Nej, det behöver "bara" vara besvärlig muskelvärk, som kanske är en biverkan av cellgifter, som kan göra mej handlingsförlamad. Att ingenting göra är det svåraste jag vet, och att inte få göra det jag älskar, måla t ex, får mej att gråta av ren och skär självömkan.

Visst, jag hör till de, än så länge, obotliga optimisterna, som så fort jag får bättre dagar, tror att nu är det så här bra hela tiden. Nu går allt på räls! Kanske skulle fallet bli lindrigare, om jag garderade mej för att jag kanske inte mår bra så länge, om jag skulle förbereda mej för olycka istället för lycka.

Men det är inte jag. Det som är jag är att jag, efter några timmars bedrövelse, där de negativa tankarna helt får dominera, reser mej igen och tar kompassriktning framåt. Men när det känns som mörkast tror inte ens jag, att jag ska orka resa mej igen. Nu orkar jag inte mer, är en väl använd mening hos mej. Men ännu oftare finns en positiv, stärkande ramsa i mitt huvud, som ger mej kraft.

Min älskade familj och några goda vänner ger mej energi, och min helt otroliga syster, som gång på gång stöttar mej på olika sätt ger mej den där extra kicken att våga tro att livet har så mycket mer att ge mej.

En sak är säkert, livet är en berg och dalbana, när du bor i en kropp som gått igenom sjukdomar. Du får acceptera och åka med, att gå åt motsatt håll när du sitter i karusellen är omöjligt.

Håll hårt om dej och ta emot hjälp när det går för fort!

Idag är mina tankar hos två vänner som bor nära mitt hjärta. Två vänner som har nyckel till mitt inre rum. Båda två är viktiga nyckelpersoner i mitt liv. Den ena har funnits med mej hela sitt liv och den andra i 13 år. Ingen av dom skulle jag vilja vara utan. De tillför mej så mycket av kärlek, vänskap, humor och stöttande ord.

Idag är det jag som ger så mycket jag kan, av mail, sms och tankar till dessa två. Buketten jag har av de bästa av vänner är så vacker, inte så sto,r men strålande! Jag är så otroligt tacksam över att ni finns! Ingen av er vill jag mista. Ni har alla så unika egenskaper, som ger styrka när livet svajar, och vissa av er skrattar jag så gott tillsammans med. Många av er har alltid funnits i mitt liv, några väldigt länge, andra kortare tid.

I min bukett har vännen jag funnit på äldre dagar, snabbt slagit ut sina kronblad, och rotat sig djupt in i mitt hjärta.Hon har besökt mej under hela min kamp mot cancern. Vi har fortsatt med våra prat/fika stunder även när jag var sjuk, och jag fick känna mej nästan som vanligt. Hennes besök betydde så mycket. Tack min kära vän!

Du ska veta att du är en så god människa, vacker både på utsidan och insidan. Idag går du igenom en pärs. Hela den här dagen ska jag skicka dej friska, starka norrländska tankar. Utan dej vore livet så mycket fattigare, så jag vet att du imorgon strålar lika starkt i min bukett som förut.

Vi har så mycket kvar att prata om, djupa tankar, tankar om livet, barnen och allt som hör till. Och sist men inte minst så ska vi fika, yoga och må gott!

Lyckan ska vara med er idag, ni två som har en utmaning att bekämpa.

Kramar från mej i massor.

Ny dag igen. En dag fylld av alla känslor som en tänkande människa kan ha. Vi är sammansatta av våra känslor som styrs av våra tankar. Vår kropp upplever oro, glädje, vanmakt, hopp, sorgsenhet i ett enda virrvarr av spektrum, vid tider, när du tappar kontrollen över det som sker inne i din kropp eller utanför,är alla känslor extra påträngande eller omhuldande.

Du kan bara försöka surfa med i vågorna av känslosvall, och försöka så gott det går att hitta dom där stunderna när tiden står stilla, i alla fall i ditt medvetande. Jag hittar dom stunderna när jag målar. Då blir en timme förvandlad till en minut. Min hjärna, mina tankar, min kropp, mina känslor får vila. Jag är bara ett med färger, form, akryldofter, spatlar och penslar. Jag finner ro.

Ingen av oss vet ju vad som väntar imorgon, om en månad, om ett år. Vi kanske vet en dag i sänder, eller vi tror i alla fall att vi har en bra dag framför oss, eller vi vet att dagen blir tung. I stunder som är mörka och tuffa gäller det att ta fram olika fack som du har inombords. Det är tid att sortera.

Hur tuffa stunder vi än har, så har vi alla små glädjefack att vila i. Du kanske är frisk, du har friska barn, föräldrar, goda vänner, ett bra jobb, en trevlig hobby. Vila dina tankar i det facket när du känner kaos. I kaosfacket är det oreda och mörker, förvirrade tankar far som skottspolar, fram och tillbaka, du tror det värsta om allting. Men tack och lov, har du också facket med ordning och reda. Det facket bärs inte av känslor utan av fakta. Fakta talar om för dej att du ska lugna ner dej, allting ordnar sig.

Det går inte, du har inte kraft nog, att leva i kaos och mörker hela tiden. Du måste ta alla utsträckta händer och ta dej till ljuset och få vila. Du måste samla kraft för att orka vara i ditt plågsamma fack, när alla fakta talar om för dej, att just nu är det så, just nu vet ingen hur det ska gå för dej.

Men även då, i mörkret, finns det alltid ljus och värme omkring dej.  Dina andra fack sprider ljus till dej som ett värmande täcke. Du behöver inte vara ensam, bara du ber om hjälp.

Glöm aldrig att vi är människor allihopa, vi ska gå samma slut till mötes, fast på olika sätt. Du är aldrig ensam om att gå döden till mötes. Så många har gått före dej.

Men innan dess, när du ännu lever, glöm inte bort att vara i livet. Gå inte in i döden innan din tid är slut

Lev i livet i döden är det försent.

Rollistan genom livet kan bli lång. Genom olika erfarenheter lär du dej hur du ska bete dej under olika situationer. Livets skådespelarskola börjar så fort du är född. Som barn har du hjälp av dina föräldrar när du behöver stöd i en en ny roll.

Alla underbara, duktiga skådespelare får hjälp av en regissör, men vad händer med dej som plötsligt drabbas av en olycka, sjukdom, sorg etc i livet. Du står där plötsligt handfallen och rädd. Antingen blir du paralyserad, eller översköljd av tusen olika känslor.  Det står ingen regissör bredvid dej som talar om hur just du ska reagera.

Du kanske vill fly, men upptäcker att livets roll kommit ikapp dej, och du har ingenstans att ta vägen. Du måste ta emot den roll du blir utdelad. Ingen kommer att ge dej en guldbagge, ingen kommer att kunna ge dej perfekta råd för hur du ska hantera din roll. De hjälpmedel du har finns i dina känslor i din kropps reaktioner. Du måste följa dom och försöka surfa igenom dom.

Har du tur som jag haft, så har du en familj, en stöttande syster, o en mycket god vän som besökt dej regelbundet, plus alla andra närstående som hört av sig. De är inte dina regissörer, men de kan ge styrka och kärlek till dej, så du orkar med din roll.

Ingen av oss vet vilka roller vi blir tilldelade. Kanske får vi gå igenom det som ska lära oss något, kanske vi ska dela med oss till varandra, så ger vi stöd på så sätt.

Du är din egen regissör, och det betyder att vi kan gå igenom samma sjukdomar men göra vår roll på olika sätt. Det viktiga är att hantera det du hamnar i på ett sätt som passar just dej bäst.

Men som sagt hur bra du än gör det så får du ingen guldbagge, du kanske inte ens får behålla ditt liv, eller du kanske aldrig kan förstå varför just du fick en så svår roll.

Men livets goda sidor och vår starka överlevnadskänsla gör ändå att vi vill leva, även om livets olika roller kan vara så tuffa.