Vad är det , förutom ren överlevnadsinstinkt, som får människan att gång på gång resa sig?! Mina egna reaktioner , när jag känner att kroppen mår ganska bra, är att nu, nu går det äntligen åt rätt håll! Nu kommer jag bara att bli bättre och bättre, så tänker jag. Trots att jag vet att vägen tillbaka är lång och krokig. Jag VET det, ändå vägrar jag tro det. Jag VILL INTE ha bakslag, jag vill bara gunga i en guldskål och känna att livet leker, att livet är en dans på rosor.

Med bakslag menar jag inte att det behöver vara så stora slag, som att cancerceller åter börjat växa. Nej, det behöver "bara" vara besvärlig muskelvärk, som kanske är en biverkan av cellgifter, som kan göra mej handlingsförlamad. Att ingenting göra är det svåraste jag vet, och att inte få göra det jag älskar, måla t ex, får mej att gråta av ren och skär självömkan.

Visst, jag hör till de, än så länge, obotliga optimisterna, som så fort jag får bättre dagar, tror att nu är det så här bra hela tiden. Nu går allt på räls! Kanske skulle fallet bli lindrigare, om jag garderade mej för att jag kanske inte mår bra så länge, om jag skulle förbereda mej för olycka istället för lycka.

Men det är inte jag. Det som är jag är att jag, efter några timmars bedrövelse, där de negativa tankarna helt får dominera, reser mej igen och tar kompassriktning framåt. Men när det känns som mörkast tror inte ens jag, att jag ska orka resa mej igen. Nu orkar jag inte mer, är en väl använd mening hos mej. Men ännu oftare finns en positiv, stärkande ramsa i mitt huvud, som ger mej kraft.

Min älskade familj och några goda vänner ger mej energi, och min helt otroliga syster, som gång på gång stöttar mej på olika sätt ger mej den där extra kicken att våga tro att livet har så mycket mer att ge mej.

En sak är säkert, livet är en berg och dalbana, när du bor i en kropp som gått igenom sjukdomar. Du får acceptera och åka med, att gå åt motsatt håll när du sitter i karusellen är omöjligt.

Håll hårt om dej och ta emot hjälp när det går för fort!