Dagen för kontroll närmar sig med stormsteg. Jag är ovanligt lugn, men känner ändå av de olustiga tankarna, som hökar ovanför mej, beredda att slå till vid minsta antydan av rädsla. Jag motar bort dom så gott jag kan, men det händer att jag sänker garden, och någon av dom lyckas dyka ner, och ge mej några skrapsår.

Smärtan bär jag mest inom mej. Smärtan att det finns en risk hela tiden, att jag ska behöva gå igenom sjukdom igen. Jag vill inte. Jag vill fortsätta flyga, som min syster säger, och fortsätta med att återerövra mitt liv, bit för bit. Sju månader efter den sista behandlingen, har jag kommit många steg framåt. Sedan någon vecka tillbaka har jag börjat jogga igen. Så jag har längtat efter just det, att flyga fram likt en fågel och pröva mina "vingar".

Kära alla som kan "höra" mej, tänk goda tankar om mej och skicka dom till mej genom cybervärlden. Låt mej slippa klippa av mina vingar. Låt mej få sträcka ut dom i all sin glans och flyga, flyga...

Många frågar hur jag klarar mej, att leva med vetskapen att jag kan drabbas av cancer igen. Det är sant att jag har ett ständigt hot över mej, och det bruna kuvertet som kallar till kontroll, är både en trygghet och ett orosmoment.

Vi lever alla under samma villkor, det är bara lättare att sticka huvudet i sanden, när hotet inte känns så uppenbart. Jag har valt att inte lära mej att leva MED oron, jag lever i livet, som jag förgyller på olika sätt. Jag lever med kärlek till min familj, mina vänner, mina intressen. Det är vad jag lever MED.

Oro och jobbiga tankar är också något som vi alla får tampas med. Det ingår i livet. Jag låter tankarna komma och jag låter dom gå. Mitt trick är att tänka tanken som kommer, men sen påminna mej om att just idag ska inget hända, inte ens de närmaste veckorna etc. Det lugnar och gör att tankarna kryper ner  i sina gömmor igen.

Det är som svårast dagen innan och samma dag kontrollen ska ske. Allt kan kännas fel i kroppen, psyket spelar på min rädsla, samtidigt som rädslan är den ventil som suger till sig oron, och gör mej lugnare efter en stund. Så kan det gå i vågor rädd/lugn, rädd/lugn.

Att lära sig att inte vara rädd för känslor, det är det bästa verktyg du kan ha. Ingen människa är så hel, som den som lär sig bruka känslorna på rätt sätt. Ingen hel människa går omkring som en robot, så är vi inte skapta.

Död och sjukdom är skrämmande och ingen av oss vill bli påminda om vår dödlighet. Men så är det en gång för alla, vi lever inte här på jorden för evigt. Men varför gå omkring och vara rädd hela tiden?

Det är bättre att tala om döden och vänja sig. Men inte varje dag, du måste leva ditt liv ändå som om du levde för evigt!

Jag känner sorg i mitt sinne över allt det som hänt mej. Jag känner sorg över att min kropp blivit "demolerad", av operation, mediciner och cellgifter. Jag känner sorg över att kroppen om och om igen, ska gå igenom spänningar och smärta. Jag känner mej så ledsen över att allt inte bara fick vara bra.

Frågorna kan skölja över mej. Varför så många gånger? Vad har jag gjort för ont? Finns det någon mening i att jag ska fortsätta kämpa? Finns det någon mening i allt det som händer, eller handlar allting bara om slumpen, vem som drabbas, vem som går hel igenom livet, nästan i alla fall.

När din fysiska kropp känner smärta, när din fysiska kropp mister en kroppsdel, då blir det så uppenbart att kroppen kan sörja. Något som hörde till är borta, för alltid. Du kommer inte undan dina känslor, det hjälper inte att du fått ett bra resultat, att du lever. Du behöver ändå sörja.

Känslorna, våra verktyg, är de som hjälper oss. Vi måste igenom tunneln av höga känslovolymer, för att så småningom hitta ett läge, där de värsta känslostormarna lagt sig.

Det är ok att sörja, att vara ledsen, att gråta högt, att skrika ut sin smärta. Det är inte bara ok, det är nödvändigt. Och ändå, du kanske aldrig mer blir hel på samma sätt, men du kommer att hitta en annan helhet, en annan referensram för dej.

Jag får inte fullständiga svar på mina frågor som jag skickar ut, högt eller bara via mina tankar. Men jag får delar av svar, de kommer till mej på det mest oväntade sätt. Ibland genom någon annan, ibland genom någon bok, ibland genom ett gott samtal, ibland ute i naturen, ibland via mina drömmar.

Precis som naturen skiftar färg och nu ska gå mot hösten, sedan vinter, vår och sommar, så skiftar också sorgen och byter skepnad. Tillsammans med dom du älskar, kommer de varma känslorna och smälter ner det sorgsna.

Att få känna lugn och ro i kroppen, att kunna skratta, att se framemot något, att med glädje utföra sina intressen, att lära sig hantera de svåra frågorna, de svåra mötena, att vara i det som är, kanske är nyckeln för att stå ut, att våga tro och hoppas på att livet har gott att erbjuda.

Önskar er alla en fin höst!

   Jag blir väldigt varm om hjärtat när jag får en kommentar, där jag genom mina ord kunnat hjälpa någon. En läsare som heter Christine, ville att jag skulle dela med mej av mina erfarenheter, om hur jag kom ut ur min utbrändhet/utmattningsdepression.

Jag har funderat på det där, och utan några som helst vetenskapliga undersökningar, bevis, medicinsk utbildning etc, så är det jag ska berätta om, enbart mina egna självupplevda hjälpmedel, för att återställa min balans.

Så här tänker jag; Jag tror att du missbrukar dina psykiska och fysiska resurser till den milda grad att du nästan tar död på dej, men inte riktigt. Du har en kropp som skriker åt dej, en kropp som försöker nå dej på alla sätt och vis, men du ignorerar detta. Det här kan pågå i många, många år, ja, ända från din barndom. Det är inte enbart arbetsrelaterat, inte enbart relaterat till din privata livssituation, utan mera till hur du nyttjar din kropp, dina känslor, i förhållande till din omgivning.

På vilket sätt kan du som blivit utbränd, tänka dej att du värdesatt dej själv under alla år? Har du tyckt att du varit mindre värd än andra, när just du måste prestera utöver din förmåga, för att rättmättigt ha din plats i livet? För visst handlar det om det, att du kör över din egen förmåga, att du pressar på dej lite till, och ännu lite till, och ännu lite till..

En dag har den lilla tuvan stjälpt det stora lasset, och du ligger där helt utslagen, utan förmåga att prestera. Kroppen är så klok. Den vet att det är tufft, men den enda utvägen för att ge dej en chans att tänka om. För det är där det börjar, din långa väg tillbaka. När du ligger där trött i mörkret och inte förstår vad som hänt. Att du ens orka tänka är ett under! 

Nu är det hög tid att VARA inte GÖRA. Det är hög tid att byta ordet MÅSTE till VILL. Dvs du städar när du vill, inte för att du måste, du yogar när du vill, inte för att du måste osv. Ordet MÅSTE får totalförbud och får bara användas om du har barn att ta hänsyn till.

Ordet KRAV måste raderas ut eller läggas på hyllan för att kanske återanvändas i framtiden. Det gäller både krav du ställer och som andra ställer. Du måste berätta för din familj, dina vänner, hur du känner det inom dej, och hur din kropp mår rent fysiskt.

Acceptansen är viktig. Det enda måste du har, är att acceptera dej själv, och hur läget är just nu, och att varje dag säga högt att du är ok som du är. Du ska leva i den dagen som är, men varje dag skänka en tanke på att du är på väg, med små steg till den dagen du känner dej frisk och hel igen. Du jobbar inte under tidspress. Att bli frisk får ta den tid det tar.

Det är alltså läge att skippa klockan, tiden, och göra det du gör, utan att jobba mot en tid. Det är en typisk sak för dom som börjat bli vidbrända, att hela tiden försöka pressa in något som ska göras, Ingen tid får gå förlorad. Nu ska du tänka tvärtom. Ju saktare allting går, desto bättre. För att återförena kropp och själ, som är rätt åtskilda när du är utbränd, behöver du bli långsam. Genom långsamheten hittar dom bättre tillbaka till varandra igen.

Din koncentration kan vara lika med noll. Acceptera det. Det kan hända att du fladdrar omkring mellan en massa olika saker och tycker att inget blir gjort. Men det är precis så det är nu. Du är som en fjäril som byter blomma hela tiden. Det är det du behöver. Du orkar bara inte koncentrera dej. Den sidan hos dej har du överanvänt.

Andningen är ett mycket viktigt hjälpmedel för att återförena kropp och själ. Be om hjälp av någon kunnig, yogalärare eller läs på nätet om du orkar, hur andningen kan hjälpa dej. Gå gärna på medicinsk yoga , om du orkar och har lust.

Trots att du inte mår bra, så är det ju du som har det viktigaste hjälpmedlet för dej. Det är bara du som vet vilka saker du mår bra av, vilka saker du inte ska göra. Men så här i början kan du vara så långt ifrån dej, att du knappt vet vad du tycker om. Du har låtit andra varit facit för dej, alltför länge.

Jag tror att det är bättre att göra sådant som du tror att du kan må bra av, än att inte göra något alls. Plötsligt hittar du något som får dej att le, något som du kanske t om börjar brinna för.

Jag hittade till sången, visste att jag tycker om musik, jag började måla mer aktivt, jag började yoga, göra qi gong mm Men det mesta gjorde jag hemma för mej själv, till att börja med. Orken att göra saker i grupp fanns inte förrän det gått en längre tid. Det går faktiskt att utöva intressen i lugn takt i sitt eget hem. Tids nog kommer lusten att träffa andra. Men först är mötet med dej själv det absolut viktigaste. Att hitta dej själv, vem du är, utan prestationer.

De kreativa sakerna, måla, handarbete etc, hjälper din överhettade vänster hjärnhalva att få vila och det behöver den verkligen!

Om dagarna känns gråa och tunga att genomlida, lägg upp rutiner så att du får en röd tråd att hålla i.

Det kan vara t ex att vila, att dansa, att se en film, att ta hand om disken. Skriv en agenda för din dag och pricka av en sak varje dag som du gjort, och har du "bara" andats skriv det och var nöjd. Att tillåta sig att känna sig nöjd, är tyvärr ovanligt nuförtiden, men det ger en behaglig känsla inom dej.

Massage är mycket bra! Den hjälper dej att bli i din kropp, den lugnar och ger dej en massa må bra hormoner. Är du mycket dålig är rosenmetoden en bra massage att börja med.

Tänk på vad du äter. Redan Hippokrates, antikens läkare, skrev att mat är din medicin och medicinen är din mat.

Motion är bra men bara om du inte gör mer än din kropp mäktar med. En långsam promenad tror jag är det bästa. Att andas lugnt och promenera i lugn takt är mumma för själen.

Gråt och skratt är kroppens stora verktyg! Båda lindrar och läker. När du blivit dålig behöver du gråten för att lösa upp dina spänningar, för att vara i den sorg som det blir att bli sjuk. Gråten är, som så många kloka sagt, kroppens egen lugnande medel. Bejaka den och tillåt dej att kravla omkring i mörkret, du behöver det! Men stanna inte i den för länge. Res dej upp eller lyssna på musik, eller en hörbok om t ex mindfulness.

En dag kommer skrattet tillbaka, och den om något kan få hela din kropp att slappna av. Där möts din kropp och själ i samma glädje! Skrattet förenar!

Ta emot all hjälp som du kan få, professionellt eller genom goda vänner. Att prata och åter prata är så viktigt. Att om och om igen få sätta ord på det som tynger eller ställa samma frågor är ett led i det hela. Ord är så viktiga. Om du vill kan du skriva ner hur du känner det, varje dag. Skriv en dagbok, eller blogga!

Ett sätt att komma sig själv närmare är att skriva en relationskarta. Du står i mitten och sen skriver du ner namnet på de mäniskor du har omkring dej. Hur nära dej står de? Är några på väg bort? Är andra på väg närmare dej? Du kommer att känna i ditt hjärta vem som älskar dej, inte bara det du presterar.

Tänk också på vilka som är viktiga för dej, just nu, vilka du inte vill/behöver så nära dej just nu.

Demontera din duglighetsmask. Våga visa dej "naken". Dom som älskar dej kommer att finnas kvar och dom andra behöver du ju inte?! Börja tycka om dej utan att du presterar något. Säg varje dag att du är värdefull bara för att du finns till.

Du kommer att uppleva stunder, timmar när det känns ganska bra, så småningom, och då kan du vara säker på att det kommer fler av dessa stunder. Din läkning pågår i din kropp och började dagen efter du rasade ihop. Stegen är så små i början, men det är lika bra att kapitulera inför det. Låt det ta tid!

Du kommer att trivas bättre i din kropp när du står på benen igen, bättre än någonsin i ditt liv!

Lyssna på din intution, din magkänsla, den kan du lita på.

Framförallt fånga ditt hjärta, följ din egen väg!

   Möten och relationer mellan människor fungerar sällan friktionsfritt. Nya bekantskaper innebär alltid en tid av att lära känna varandra, där du kanske går från att vara väldigt positiv, till att börja kritisera, eller bara känna lite irritation. Det är då du kommer in i den där dömmande fasen. Du kanske har byggt upp en egen bild i ditt huvud, över hur den här människan är, och så stämmer det plötsligt inte alls.

Du kan ju ha en människa framför dig, som av olika anledningar som hänt henne/honom i livet mörkar hurdan hon/han är, och bara försöker passa in i gemenskapen. Det kan t om vara så att den här personen inte på långa vägar vet egentligen vem hon/han är. Hur ska du kunna det om du bara låter andras måttstock vara det rätta värdet för dej!?

Det finns ofta en "osynlighetsknapp" inbyggd hos dessa personer som farit illa. Att inte våga lita på att du är omtyckt för den du är, eller att känna rädsla över att inte passa in i en grupp, kan göra att att du trycker på osynlighetsknappen, krymper dej själv, och verkligen försöker att inte vara någon som stör. Ibland blir det tvärtom, du trycker på knappen "här är jag" och du både bullrar och hörs och tar plats, så rädd för att inte finnas, så rädd för att inte få vara med, att du hela tiden måste bevisa din duglighet.

Min egen sträcka för att lära känna någon på djupet är lång. Min osynlighetsknapp är sliten och väl använd, även om jag har kommit ganska långt nu, med att kunna vara i min egen kostym. Det är en förutsättning, i alla fall bra hjälp, för att överleva och stå på benen igen, att börja tycka om sig själv och den du är född till. Jag vet också att jag medskyldig i vad andra tycker om mej, för de ser ju bara det jag visar.

Eftersom jag vet hur en människa kan sluta sig, så dömmer jag ingen ohörd. Jag vill verkligen ta mej tid och lära känna den människa som gömmer sig under fasaden. Oftast blir jag glatt överraskad och undrar varför hon/han slösat så länge på tiden, och inte visat sina fantastiska egenskaper!

Att se en medmänniska växa är så värmande för själen, och ger också mej styrka att fortsätta utveckla mej.

Det är ju ändå så, en gång för alla, hur ofta du än vänder kappan efter vinden, så hittar du dina verkliga vänner när du kan vara dej själv, och klä dej i din egen kappa. Men för att hitta dom måste du våga bära den!

När du balanserar mellan friskhet och sjukdom, mellan liv och död, är det många saker som byter plats i ditt liv. Nära vänner kanske flyttar några steg bakåt, mindre bekanta kommer plötsligt närmare. Livsfrågor får olika betydelser i ditt liv, och trots att ditt inre vacklar så kan du se allt klarare.

Men den klara synen kommer inte på en gång. När den fysiska kroppen blir klen, letar det ännu friska hos dej febrilt efter stöd, efter en hand att hålla i, du söker svar på frågor som virvlar runt i ditt huvud. Du kan känna panik och ångest, över att ha blivit inkastad i denna av världar där du inte vill vara.

Du ser absolut inte längre än näsan räcker. För dej är det en meters omkrets som gäller. Allting handlar om att hitta tillbaka till dej själv, till det friska hos dej. Men det är då när kroppen är svag, som om den på något sätt börja rena dina tankar, din syn på livet. Sakta men säkert kommer den där klarsyntheten, och du ser på din omgivning med nya ögon. Först den närmaste kretsen, och sedan utvidgar du synen att räcka till omvärlden, till ditt land, till Jorden etc.

Men innan du kommit så långt har du en lång väg att gå, men när du är där då tror jag att kroppen börjar läka, och med kroppens läkning kan själen också få lite lugn och ro.

Jag fick en kommentar nyss av Christine, ingen jag känner, men någon som gärna ville att jag skulle skriva mer om hur jag kom ut ur min utbrändhet. När jag skriver i min blogg är det aldrig ett planerat ämne, allt jag skriver kommer direkt ur hjärtat, och det är orden som pockar på inom mej, som får mej att skriva.

Men jag ska tänka på det här om utbrändhet, och återkomma och göra ett undantag, och försöka sammanställa mina erfarenheter. Kanske hjärtat ändå blir med!