När du balanserar mellan friskhet och sjukdom, mellan liv och död, är det många saker som byter plats i ditt liv. Nära vänner kanske flyttar några steg bakåt, mindre bekanta kommer plötsligt närmare. Livsfrågor får olika betydelser i ditt liv, och trots att ditt inre vacklar så kan du se allt klarare.

Men den klara synen kommer inte på en gång. När den fysiska kroppen blir klen, letar det ännu friska hos dej febrilt efter stöd, efter en hand att hålla i, du söker svar på frågor som virvlar runt i ditt huvud. Du kan känna panik och ångest, över att ha blivit inkastad i denna av världar där du inte vill vara.

Du ser absolut inte längre än näsan räcker. För dej är det en meters omkrets som gäller. Allting handlar om att hitta tillbaka till dej själv, till det friska hos dej. Men det är då när kroppen är svag, som om den på något sätt börja rena dina tankar, din syn på livet. Sakta men säkert kommer den där klarsyntheten, och du ser på din omgivning med nya ögon. Först den närmaste kretsen, och sedan utvidgar du synen att räcka till omvärlden, till ditt land, till Jorden etc.

Men innan du kommit så långt har du en lång väg att gå, men när du är där då tror jag att kroppen börjar läka, och med kroppens läkning kan själen också få lite lugn och ro.

Jag fick en kommentar nyss av Christine, ingen jag känner, men någon som gärna ville att jag skulle skriva mer om hur jag kom ut ur min utbrändhet. När jag skriver i min blogg är det aldrig ett planerat ämne, allt jag skriver kommer direkt ur hjärtat, och det är orden som pockar på inom mej, som får mej att skriva.

Men jag ska tänka på det här om utbrändhet, och återkomma och göra ett undantag, och försöka sammanställa mina erfarenheter. Kanske hjärtat ändå blir med!