Möten och relationer mellan människor fungerar sällan friktionsfritt. Nya bekantskaper innebär alltid en tid av att lära känna varandra, där du kanske går från att vara väldigt positiv, till att börja kritisera, eller bara känna lite irritation. Det är då du kommer in i den där dömmande fasen. Du kanske har byggt upp en egen bild i ditt huvud, över hur den här människan är, och så stämmer det plötsligt inte alls.

Du kan ju ha en människa framför dig, som av olika anledningar som hänt henne/honom i livet mörkar hurdan hon/han är, och bara försöker passa in i gemenskapen. Det kan t om vara så att den här personen inte på långa vägar vet egentligen vem hon/han är. Hur ska du kunna det om du bara låter andras måttstock vara det rätta värdet för dej!?

Det finns ofta en "osynlighetsknapp" inbyggd hos dessa personer som farit illa. Att inte våga lita på att du är omtyckt för den du är, eller att känna rädsla över att inte passa in i en grupp, kan göra att att du trycker på osynlighetsknappen, krymper dej själv, och verkligen försöker att inte vara någon som stör. Ibland blir det tvärtom, du trycker på knappen "här är jag" och du både bullrar och hörs och tar plats, så rädd för att inte finnas, så rädd för att inte få vara med, att du hela tiden måste bevisa din duglighet.

Min egen sträcka för att lära känna någon på djupet är lång. Min osynlighetsknapp är sliten och väl använd, även om jag har kommit ganska långt nu, med att kunna vara i min egen kostym. Det är en förutsättning, i alla fall bra hjälp, för att överleva och stå på benen igen, att börja tycka om sig själv och den du är född till. Jag vet också att jag medskyldig i vad andra tycker om mej, för de ser ju bara det jag visar.

Eftersom jag vet hur en människa kan sluta sig, så dömmer jag ingen ohörd. Jag vill verkligen ta mej tid och lära känna den människa som gömmer sig under fasaden. Oftast blir jag glatt överraskad och undrar varför hon/han slösat så länge på tiden, och inte visat sina fantastiska egenskaper!

Att se en medmänniska växa är så värmande för själen, och ger också mej styrka att fortsätta utveckla mej.

Det är ju ändå så, en gång för alla, hur ofta du än vänder kappan efter vinden, så hittar du dina verkliga vänner när du kan vara dej själv, och klä dej i din egen kappa. Men för att hitta dom måste du våga bära den!