Jag blir väldigt varm om hjärtat när jag får en kommentar, där jag genom mina ord kunnat hjälpa någon. En läsare som heter Christine, ville att jag skulle dela med mej av mina erfarenheter, om hur jag kom ut ur min utbrändhet/utmattningsdepression.

Jag har funderat på det där, och utan några som helst vetenskapliga undersökningar, bevis, medicinsk utbildning etc, så är det jag ska berätta om, enbart mina egna självupplevda hjälpmedel, för att återställa min balans.

Så här tänker jag; Jag tror att du missbrukar dina psykiska och fysiska resurser till den milda grad att du nästan tar död på dej, men inte riktigt. Du har en kropp som skriker åt dej, en kropp som försöker nå dej på alla sätt och vis, men du ignorerar detta. Det här kan pågå i många, många år, ja, ända från din barndom. Det är inte enbart arbetsrelaterat, inte enbart relaterat till din privata livssituation, utan mera till hur du nyttjar din kropp, dina känslor, i förhållande till din omgivning.

På vilket sätt kan du som blivit utbränd, tänka dej att du värdesatt dej själv under alla år? Har du tyckt att du varit mindre värd än andra, när just du måste prestera utöver din förmåga, för att rättmättigt ha din plats i livet? För visst handlar det om det, att du kör över din egen förmåga, att du pressar på dej lite till, och ännu lite till, och ännu lite till..

En dag har den lilla tuvan stjälpt det stora lasset, och du ligger där helt utslagen, utan förmåga att prestera. Kroppen är så klok. Den vet att det är tufft, men den enda utvägen för att ge dej en chans att tänka om. För det är där det börjar, din långa väg tillbaka. När du ligger där trött i mörkret och inte förstår vad som hänt. Att du ens orka tänka är ett under! 

Nu är det hög tid att VARA inte GÖRA. Det är hög tid att byta ordet MÅSTE till VILL. Dvs du städar när du vill, inte för att du måste, du yogar när du vill, inte för att du måste osv. Ordet MÅSTE får totalförbud och får bara användas om du har barn att ta hänsyn till.

Ordet KRAV måste raderas ut eller läggas på hyllan för att kanske återanvändas i framtiden. Det gäller både krav du ställer och som andra ställer. Du måste berätta för din familj, dina vänner, hur du känner det inom dej, och hur din kropp mår rent fysiskt.

Acceptansen är viktig. Det enda måste du har, är att acceptera dej själv, och hur läget är just nu, och att varje dag säga högt att du är ok som du är. Du ska leva i den dagen som är, men varje dag skänka en tanke på att du är på väg, med små steg till den dagen du känner dej frisk och hel igen. Du jobbar inte under tidspress. Att bli frisk får ta den tid det tar.

Det är alltså läge att skippa klockan, tiden, och göra det du gör, utan att jobba mot en tid. Det är en typisk sak för dom som börjat bli vidbrända, att hela tiden försöka pressa in något som ska göras, Ingen tid får gå förlorad. Nu ska du tänka tvärtom. Ju saktare allting går, desto bättre. För att återförena kropp och själ, som är rätt åtskilda när du är utbränd, behöver du bli långsam. Genom långsamheten hittar dom bättre tillbaka till varandra igen.

Din koncentration kan vara lika med noll. Acceptera det. Det kan hända att du fladdrar omkring mellan en massa olika saker och tycker att inget blir gjort. Men det är precis så det är nu. Du är som en fjäril som byter blomma hela tiden. Det är det du behöver. Du orkar bara inte koncentrera dej. Den sidan hos dej har du överanvänt.

Andningen är ett mycket viktigt hjälpmedel för att återförena kropp och själ. Be om hjälp av någon kunnig, yogalärare eller läs på nätet om du orkar, hur andningen kan hjälpa dej. Gå gärna på medicinsk yoga , om du orkar och har lust.

Trots att du inte mår bra, så är det ju du som har det viktigaste hjälpmedlet för dej. Det är bara du som vet vilka saker du mår bra av, vilka saker du inte ska göra. Men så här i början kan du vara så långt ifrån dej, att du knappt vet vad du tycker om. Du har låtit andra varit facit för dej, alltför länge.

Jag tror att det är bättre att göra sådant som du tror att du kan må bra av, än att inte göra något alls. Plötsligt hittar du något som får dej att le, något som du kanske t om börjar brinna för.

Jag hittade till sången, visste att jag tycker om musik, jag började måla mer aktivt, jag började yoga, göra qi gong mm Men det mesta gjorde jag hemma för mej själv, till att börja med. Orken att göra saker i grupp fanns inte förrän det gått en längre tid. Det går faktiskt att utöva intressen i lugn takt i sitt eget hem. Tids nog kommer lusten att träffa andra. Men först är mötet med dej själv det absolut viktigaste. Att hitta dej själv, vem du är, utan prestationer.

De kreativa sakerna, måla, handarbete etc, hjälper din överhettade vänster hjärnhalva att få vila och det behöver den verkligen!

Om dagarna känns gråa och tunga att genomlida, lägg upp rutiner så att du får en röd tråd att hålla i.

Det kan vara t ex att vila, att dansa, att se en film, att ta hand om disken. Skriv en agenda för din dag och pricka av en sak varje dag som du gjort, och har du "bara" andats skriv det och var nöjd. Att tillåta sig att känna sig nöjd, är tyvärr ovanligt nuförtiden, men det ger en behaglig känsla inom dej.

Massage är mycket bra! Den hjälper dej att bli i din kropp, den lugnar och ger dej en massa må bra hormoner. Är du mycket dålig är rosenmetoden en bra massage att börja med.

Tänk på vad du äter. Redan Hippokrates, antikens läkare, skrev att mat är din medicin och medicinen är din mat.

Motion är bra men bara om du inte gör mer än din kropp mäktar med. En långsam promenad tror jag är det bästa. Att andas lugnt och promenera i lugn takt är mumma för själen.

Gråt och skratt är kroppens stora verktyg! Båda lindrar och läker. När du blivit dålig behöver du gråten för att lösa upp dina spänningar, för att vara i den sorg som det blir att bli sjuk. Gråten är, som så många kloka sagt, kroppens egen lugnande medel. Bejaka den och tillåt dej att kravla omkring i mörkret, du behöver det! Men stanna inte i den för länge. Res dej upp eller lyssna på musik, eller en hörbok om t ex mindfulness.

En dag kommer skrattet tillbaka, och den om något kan få hela din kropp att slappna av. Där möts din kropp och själ i samma glädje! Skrattet förenar!

Ta emot all hjälp som du kan få, professionellt eller genom goda vänner. Att prata och åter prata är så viktigt. Att om och om igen få sätta ord på det som tynger eller ställa samma frågor är ett led i det hela. Ord är så viktiga. Om du vill kan du skriva ner hur du känner det, varje dag. Skriv en dagbok, eller blogga!

Ett sätt att komma sig själv närmare är att skriva en relationskarta. Du står i mitten och sen skriver du ner namnet på de mäniskor du har omkring dej. Hur nära dej står de? Är några på väg bort? Är andra på väg närmare dej? Du kommer att känna i ditt hjärta vem som älskar dej, inte bara det du presterar.

Tänk också på vilka som är viktiga för dej, just nu, vilka du inte vill/behöver så nära dej just nu.

Demontera din duglighetsmask. Våga visa dej "naken". Dom som älskar dej kommer att finnas kvar och dom andra behöver du ju inte?! Börja tycka om dej utan att du presterar något. Säg varje dag att du är värdefull bara för att du finns till.

Du kommer att uppleva stunder, timmar när det känns ganska bra, så småningom, och då kan du vara säker på att det kommer fler av dessa stunder. Din läkning pågår i din kropp och började dagen efter du rasade ihop. Stegen är så små i början, men det är lika bra att kapitulera inför det. Låt det ta tid!

Du kommer att trivas bättre i din kropp när du står på benen igen, bättre än någonsin i ditt liv!

Lyssna på din intution, din magkänsla, den kan du lita på.

Framförallt fånga ditt hjärta, följ din egen väg!