Jag känner sorg i mitt sinne över allt det som hänt mej. Jag känner sorg över att min kropp blivit "demolerad", av operation, mediciner och cellgifter. Jag känner sorg över att kroppen om och om igen, ska gå igenom spänningar och smärta. Jag känner mej så ledsen över att allt inte bara fick vara bra.

Frågorna kan skölja över mej. Varför så många gånger? Vad har jag gjort för ont? Finns det någon mening i att jag ska fortsätta kämpa? Finns det någon mening i allt det som händer, eller handlar allting bara om slumpen, vem som drabbas, vem som går hel igenom livet, nästan i alla fall.

När din fysiska kropp känner smärta, när din fysiska kropp mister en kroppsdel, då blir det så uppenbart att kroppen kan sörja. Något som hörde till är borta, för alltid. Du kommer inte undan dina känslor, det hjälper inte att du fått ett bra resultat, att du lever. Du behöver ändå sörja.

Känslorna, våra verktyg, är de som hjälper oss. Vi måste igenom tunneln av höga känslovolymer, för att så småningom hitta ett läge, där de värsta känslostormarna lagt sig.

Det är ok att sörja, att vara ledsen, att gråta högt, att skrika ut sin smärta. Det är inte bara ok, det är nödvändigt. Och ändå, du kanske aldrig mer blir hel på samma sätt, men du kommer att hitta en annan helhet, en annan referensram för dej.

Jag får inte fullständiga svar på mina frågor som jag skickar ut, högt eller bara via mina tankar. Men jag får delar av svar, de kommer till mej på det mest oväntade sätt. Ibland genom någon annan, ibland genom någon bok, ibland genom ett gott samtal, ibland ute i naturen, ibland via mina drömmar.

Precis som naturen skiftar färg och nu ska gå mot hösten, sedan vinter, vår och sommar, så skiftar också sorgen och byter skepnad. Tillsammans med dom du älskar, kommer de varma känslorna och smälter ner det sorgsna.

Att få känna lugn och ro i kroppen, att kunna skratta, att se framemot något, att med glädje utföra sina intressen, att lära sig hantera de svåra frågorna, de svåra mötena, att vara i det som är, kanske är nyckeln för att stå ut, att våga tro och hoppas på att livet har gott att erbjuda.

Önskar er alla en fin höst!