Många frågar hur jag klarar mej, att leva med vetskapen att jag kan drabbas av cancer igen. Det är sant att jag har ett ständigt hot över mej, och det bruna kuvertet som kallar till kontroll, är både en trygghet och ett orosmoment.

Vi lever alla under samma villkor, det är bara lättare att sticka huvudet i sanden, när hotet inte känns så uppenbart. Jag har valt att inte lära mej att leva MED oron, jag lever i livet, som jag förgyller på olika sätt. Jag lever med kärlek till min familj, mina vänner, mina intressen. Det är vad jag lever MED.

Oro och jobbiga tankar är också något som vi alla får tampas med. Det ingår i livet. Jag låter tankarna komma och jag låter dom gå. Mitt trick är att tänka tanken som kommer, men sen påminna mej om att just idag ska inget hända, inte ens de närmaste veckorna etc. Det lugnar och gör att tankarna kryper ner  i sina gömmor igen.

Det är som svårast dagen innan och samma dag kontrollen ska ske. Allt kan kännas fel i kroppen, psyket spelar på min rädsla, samtidigt som rädslan är den ventil som suger till sig oron, och gör mej lugnare efter en stund. Så kan det gå i vågor rädd/lugn, rädd/lugn.

Att lära sig att inte vara rädd för känslor, det är det bästa verktyg du kan ha. Ingen människa är så hel, som den som lär sig bruka känslorna på rätt sätt. Ingen hel människa går omkring som en robot, så är vi inte skapta.

Död och sjukdom är skrämmande och ingen av oss vill bli påminda om vår dödlighet. Men så är det en gång för alla, vi lever inte här på jorden för evigt. Men varför gå omkring och vara rädd hela tiden?

Det är bättre att tala om döden och vänja sig. Men inte varje dag, du måste leva ditt liv ändå som om du levde för evigt!