Den här gången känner jag mej förståss lite stukad, men mest har en ilska vuxit fram när det slutgiltiga beskedet kom, att det finns en tumördjävul i min kropp. Mina tankar går till alla barn som drabbas av denna hemska jävel, som vill invadera kroppen och sluka en med hull och hår. Stackars, stackars barn som får börja sitt liv med att fightas mot denna hemska motståndare.

Jag hoppas att ni alla tänker på forskningen och bidrar med det ni kan. Det är faktiskt var tredje person som drabbas! En stor eloge vill jag också ge till alla läkare, sjuksköterskor och alla andra som hjälper oss drabbade, och som nästan varje dag får se så mycket lidande, och tvingas ge jobbiga besked gång på gång. Lika stor eloge till alla forskare som kämpar för att hitta botemedel mot denna hemska best, men de behöver mer pengar!!

Bilda en enad front och bidra, så att vi en vacker dag kan se tillbaka, och känna att mänskligheten har vunnit mot denna vidriga djävul!

Jag ska börja kampen för tredje gången. Ingen av oss vet hur det slutar, men jag vet att jag har kamplusten kvar, och den är större än någonsin, eldad av denna ilska.

Tumördjävulen ska få en fight!!

Ljuset segrar alltid över mörkret, vi vet bara inte vilken väg den tar för att lysa som starkast! 

 

Maggan

9 oktober 2013 08:28

Nu har jag blivit en trogen kommentator i din fina blogg. Jag tror också på någon sorts ilska som drivkraft. Bra det inte övergår i hat och bitterhet. Att ha förebilder. Min första förebild var min egen mamma som fick livmoderhalscancer i 50-årsåldern. Hon genomgick tuffa behandlingar,då på 70-talet, med maximal strålning mot tumören som var inoperabel samt radioaktiva inlägg så hon skulle ligga stilla i 24 timmar. Spreds sedan till äggstocken, då de gjorde en operation för att se hur läget var. Gick inte att operera eftersom den satt för nära urinblåsan. Då fick hon ett besked om ett år kvar att leva. Men efter behandling kapslades tumören in och hon bestämde sig bara för att leva. Hon dog 24 år efter i en helt annan sjukdom. När jag fick min diagnos så letade jag upp Maria-Pia Boethius bok "Skalliga damen" i bokhyllan från 80-talet där hon fått samma diagnos och hur hon tacklade det. Jag kände igen mig mycket i hennes beskrivning. Och nu igår i Aftonbladet, Kim Anderzon som slåss mot en tumör i ryggraden. Trots tuff cellgiftsbehandling så står hon på scen igen i en nypremiär. Efter ett halvårs vila. Hon har varit 3 veckor på Vidarkliniken där hon fått många verktyg att jobba med. Så trots svår sjukdom känner hon tillförsikt och kämpar glöd. Om sin smärta säger hon att värk behöver man inte ha, det finns så bra preparat nu. Hon bär ett morfinplåster. Och hon framhåller att det är jätteviktigt att göra roliga saker när man blir sjuk, viktigare än någonsin. Det är bra att världen har blivit så öppen och att man kan ta del av andras erfarenheter. Det hjälper mycket. Förr pratade man inte alls om denna "hemska" sjukdom. Så förebilder är viktiga. Önskar dig Lycka till och att allt går bra. Behåll din positiva anda. Stor Kram/Maggan

ILOS

9 oktober 2013 19:31

Tack för ditt inlägg o peppande ord!
Kram till dej också!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är min hemsida uppstartad och jag kommer att ha mycket pyssel med att lägga in foton, bilder på mina tavlor och så blogga förståss!   Välkomna och besök mej på  www.livsandas.se ...

Jag kommer att fortsätta blogga, visa mina tavlor o bilder via min hemsida som snart är klar. Den kommer att få stor betydelse för mej i min vardag, då jag återigen fått släppa mina utåtriktade intressen pga infektionsrisken o orken. Min nya hems...

      Qiyoröyo gör jag varje morgon! Mycket bra för att hålla musklerna smidiga och värkfria, speciellt dessa tider när cellgifterna gör sina anfall i kroppen. Som Regina Lund sa så bra, de dödar inkräktare men även civilbefolkningen faller på ...

Floder av tårar har under förra vintern bildat en hel sjö. Nu har mina steg tagit mej till en vägkorsning igen. En kort tid gick jag på den livsbejakande vägen. Sakta men säkert byggde jag upp eller återtog det som ger mitt liv glädje. Förutom familj...

Dagen för kontroll närmar sig med stormsteg. Jag är ovanligt lugn, men känner ändå av de olustiga tankarna, som hökar ovanför mej, beredda att slå till vid minsta antydan av rädsla. Jag motar bort dom så gott jag kan, men det händer att jag sänker ga...