Jag blir väldigt varm om hjärtat när jag får en kommentar, där jag genom mina ord kunnat hjälpa någon. En läsare som heter Christine, ville att jag skulle dela med mej av mina erfarenheter, om hur jag kom ut ur min utbrändhet/utmattningsdepression.

Jag har funderat på det där, och utan några som helst vetenskapliga undersökningar, bevis, medicinsk utbildning etc, så är det jag ska berätta om, enbart mina egna självupplevda hjälpmedel, för att återställa min balans.

Så här tänker jag; Jag tror att du missbrukar dina psykiska och fysiska resurser till den milda grad att du nästan tar död på dej, men inte riktigt. Du har en kropp som skriker åt dej, en kropp som försöker nå dej på alla sätt och vis, men du ignorerar detta. Det här kan pågå i många, många år, ja, ända från din barndom. Det är inte enbart arbetsrelaterat, inte enbart relaterat till din privata livssituation, utan mera till hur du nyttjar din kropp, dina känslor, i förhållande till din omgivning.

På vilket sätt kan du som blivit utbränd, tänka dej att du värdesatt dej själv under alla år? Har du tyckt att du varit mindre värd än andra, när just du måste prestera utöver din förmåga, för att rättmättigt ha din plats i livet? För visst handlar det om det, att du kör över din egen förmåga, att du pressar på dej lite till, och ännu lite till, och ännu lite till..

En dag har den lilla tuvan stjälpt det stora lasset, och du ligger där helt utslagen, utan förmåga att prestera. Kroppen är så klok. Den vet att det är tufft, men den enda utvägen för att ge dej en chans att tänka om. För det är där det börjar, din långa väg tillbaka. När du ligger där trött i mörkret och inte förstår vad som hänt. Att du ens orka tänka är ett under! 

Nu är det hög tid att VARA inte GÖRA. Det är hög tid att byta ordet MÅSTE till VILL. Dvs du städar när du vill, inte för att du måste, du yogar när du vill, inte för att du måste osv. Ordet MÅSTE får totalförbud och får bara användas om du har barn att ta hänsyn till.

Ordet KRAV måste raderas ut eller läggas på hyllan för att kanske återanvändas i framtiden. Det gäller både krav du ställer och som andra ställer. Du måste berätta för din familj, dina vänner, hur du känner det inom dej, och hur din kropp mår rent fysiskt.

Acceptansen är viktig. Det enda måste du har, är att acceptera dej själv, och hur läget är just nu, och att varje dag säga högt att du är ok som du är. Du ska leva i den dagen som är, men varje dag skänka en tanke på att du är på väg, med små steg till den dagen du känner dej frisk och hel igen. Du jobbar inte under tidspress. Att bli frisk får ta den tid det tar.

Det är alltså läge att skippa klockan, tiden, och göra det du gör, utan att jobba mot en tid. Det är en typisk sak för dom som börjat bli vidbrända, att hela tiden försöka pressa in något som ska göras, Ingen tid får gå förlorad. Nu ska du tänka tvärtom. Ju saktare allting går, desto bättre. För att återförena kropp och själ, som är rätt åtskilda när du är utbränd, behöver du bli långsam. Genom långsamheten hittar dom bättre tillbaka till varandra igen.

Din koncentration kan vara lika med noll. Acceptera det. Det kan hända att du fladdrar omkring mellan en massa olika saker och tycker att inget blir gjort. Men det är precis så det är nu. Du är som en fjäril som byter blomma hela tiden. Det är det du behöver. Du orkar bara inte koncentrera dej. Den sidan hos dej har du överanvänt.

Andningen är ett mycket viktigt hjälpmedel för att återförena kropp och själ. Be om hjälp av någon kunnig, yogalärare eller läs på nätet om du orkar, hur andningen kan hjälpa dej. Gå gärna på medicinsk yoga , om du orkar och har lust.

Trots att du inte mår bra, så är det ju du som har det viktigaste hjälpmedlet för dej. Det är bara du som vet vilka saker du mår bra av, vilka saker du inte ska göra. Men så här i början kan du vara så långt ifrån dej, att du knappt vet vad du tycker om. Du har låtit andra varit facit för dej, alltför länge.

Jag tror att det är bättre att göra sådant som du tror att du kan må bra av, än att inte göra något alls. Plötsligt hittar du något som får dej att le, något som du kanske t om börjar brinna för.

Jag hittade till sången, visste att jag tycker om musik, jag började måla mer aktivt, jag började yoga, göra qi gong mm Men det mesta gjorde jag hemma för mej själv, till att börja med. Orken att göra saker i grupp fanns inte förrän det gått en längre tid. Det går faktiskt att utöva intressen i lugn takt i sitt eget hem. Tids nog kommer lusten att träffa andra. Men först är mötet med dej själv det absolut viktigaste. Att hitta dej själv, vem du är, utan prestationer.

De kreativa sakerna, måla, handarbete etc, hjälper din överhettade vänster hjärnhalva att få vila och det behöver den verkligen!

Om dagarna känns gråa och tunga att genomlida, lägg upp rutiner så att du får en röd tråd att hålla i.

Det kan vara t ex att vila, att dansa, att se en film, att ta hand om disken. Skriv en agenda för din dag och pricka av en sak varje dag som du gjort, och har du "bara" andats skriv det och var nöjd. Att tillåta sig att känna sig nöjd, är tyvärr ovanligt nuförtiden, men det ger en behaglig känsla inom dej.

Massage är mycket bra! Den hjälper dej att bli i din kropp, den lugnar och ger dej en massa må bra hormoner. Är du mycket dålig är rosenmetoden en bra massage att börja med.

Tänk på vad du äter. Redan Hippokrates, antikens läkare, skrev att mat är din medicin och medicinen är din mat.

Motion är bra men bara om du inte gör mer än din kropp mäktar med. En långsam promenad tror jag är det bästa. Att andas lugnt och promenera i lugn takt är mumma för själen.

Gråt och skratt är kroppens stora verktyg! Båda lindrar och läker. När du blivit dålig behöver du gråten för att lösa upp dina spänningar, för att vara i den sorg som det blir att bli sjuk. Gråten är, som så många kloka sagt, kroppens egen lugnande medel. Bejaka den och tillåt dej att kravla omkring i mörkret, du behöver det! Men stanna inte i den för länge. Res dej upp eller lyssna på musik, eller en hörbok om t ex mindfulness.

En dag kommer skrattet tillbaka, och den om något kan få hela din kropp att slappna av. Där möts din kropp och själ i samma glädje! Skrattet förenar!

Ta emot all hjälp som du kan få, professionellt eller genom goda vänner. Att prata och åter prata är så viktigt. Att om och om igen få sätta ord på det som tynger eller ställa samma frågor är ett led i det hela. Ord är så viktiga. Om du vill kan du skriva ner hur du känner det, varje dag. Skriv en dagbok, eller blogga!

Ett sätt att komma sig själv närmare är att skriva en relationskarta. Du står i mitten och sen skriver du ner namnet på de mäniskor du har omkring dej. Hur nära dej står de? Är några på väg bort? Är andra på väg närmare dej? Du kommer att känna i ditt hjärta vem som älskar dej, inte bara det du presterar.

Tänk också på vilka som är viktiga för dej, just nu, vilka du inte vill/behöver så nära dej just nu.

Demontera din duglighetsmask. Våga visa dej "naken". Dom som älskar dej kommer att finnas kvar och dom andra behöver du ju inte?! Börja tycka om dej utan att du presterar något. Säg varje dag att du är värdefull bara för att du finns till.

Du kommer att uppleva stunder, timmar när det känns ganska bra, så småningom, och då kan du vara säker på att det kommer fler av dessa stunder. Din läkning pågår i din kropp och började dagen efter du rasade ihop. Stegen är så små i början, men det är lika bra att kapitulera inför det. Låt det ta tid!

Du kommer att trivas bättre i din kropp när du står på benen igen, bättre än någonsin i ditt liv!

Lyssna på din intution, din magkänsla, den kan du lita på.

Framförallt fånga ditt hjärta, följ din egen väg!

   Möten och relationer mellan människor fungerar sällan friktionsfritt. Nya bekantskaper innebär alltid en tid av att lära känna varandra, där du kanske går från att vara väldigt positiv, till att börja kritisera, eller bara känna lite irritation. Det är då du kommer in i den där dömmande fasen. Du kanske har byggt upp en egen bild i ditt huvud, över hur den här människan är, och så stämmer det plötsligt inte alls.

Du kan ju ha en människa framför dig, som av olika anledningar som hänt henne/honom i livet mörkar hurdan hon/han är, och bara försöker passa in i gemenskapen. Det kan t om vara så att den här personen inte på långa vägar vet egentligen vem hon/han är. Hur ska du kunna det om du bara låter andras måttstock vara det rätta värdet för dej!?

Det finns ofta en "osynlighetsknapp" inbyggd hos dessa personer som farit illa. Att inte våga lita på att du är omtyckt för den du är, eller att känna rädsla över att inte passa in i en grupp, kan göra att att du trycker på osynlighetsknappen, krymper dej själv, och verkligen försöker att inte vara någon som stör. Ibland blir det tvärtom, du trycker på knappen "här är jag" och du både bullrar och hörs och tar plats, så rädd för att inte finnas, så rädd för att inte få vara med, att du hela tiden måste bevisa din duglighet.

Min egen sträcka för att lära känna någon på djupet är lång. Min osynlighetsknapp är sliten och väl använd, även om jag har kommit ganska långt nu, med att kunna vara i min egen kostym. Det är en förutsättning, i alla fall bra hjälp, för att överleva och stå på benen igen, att börja tycka om sig själv och den du är född till. Jag vet också att jag medskyldig i vad andra tycker om mej, för de ser ju bara det jag visar.

Eftersom jag vet hur en människa kan sluta sig, så dömmer jag ingen ohörd. Jag vill verkligen ta mej tid och lära känna den människa som gömmer sig under fasaden. Oftast blir jag glatt överraskad och undrar varför hon/han slösat så länge på tiden, och inte visat sina fantastiska egenskaper!

Att se en medmänniska växa är så värmande för själen, och ger också mej styrka att fortsätta utveckla mej.

Det är ju ändå så, en gång för alla, hur ofta du än vänder kappan efter vinden, så hittar du dina verkliga vänner när du kan vara dej själv, och klä dej i din egen kappa. Men för att hitta dom måste du våga bära den!

När du balanserar mellan friskhet och sjukdom, mellan liv och död, är det många saker som byter plats i ditt liv. Nära vänner kanske flyttar några steg bakåt, mindre bekanta kommer plötsligt närmare. Livsfrågor får olika betydelser i ditt liv, och trots att ditt inre vacklar så kan du se allt klarare.

Men den klara synen kommer inte på en gång. När den fysiska kroppen blir klen, letar det ännu friska hos dej febrilt efter stöd, efter en hand att hålla i, du söker svar på frågor som virvlar runt i ditt huvud. Du kan känna panik och ångest, över att ha blivit inkastad i denna av världar där du inte vill vara.

Du ser absolut inte längre än näsan räcker. För dej är det en meters omkrets som gäller. Allting handlar om att hitta tillbaka till dej själv, till det friska hos dej. Men det är då när kroppen är svag, som om den på något sätt börja rena dina tankar, din syn på livet. Sakta men säkert kommer den där klarsyntheten, och du ser på din omgivning med nya ögon. Först den närmaste kretsen, och sedan utvidgar du synen att räcka till omvärlden, till ditt land, till Jorden etc.

Men innan du kommit så långt har du en lång väg att gå, men när du är där då tror jag att kroppen börjar läka, och med kroppens läkning kan själen också få lite lugn och ro.

Jag fick en kommentar nyss av Christine, ingen jag känner, men någon som gärna ville att jag skulle skriva mer om hur jag kom ut ur min utbrändhet. När jag skriver i min blogg är det aldrig ett planerat ämne, allt jag skriver kommer direkt ur hjärtat, och det är orden som pockar på inom mej, som får mej att skriva.

Men jag ska tänka på det här om utbrändhet, och återkomma och göra ett undantag, och försöka sammanställa mina erfarenheter. Kanske hjärtat ändå blir med!

Vad är det , förutom ren överlevnadsinstinkt, som får människan att gång på gång resa sig?! Mina egna reaktioner , när jag känner att kroppen mår ganska bra, är att nu, nu går det äntligen åt rätt håll! Nu kommer jag bara att bli bättre och bättre, så tänker jag. Trots att jag vet att vägen tillbaka är lång och krokig. Jag VET det, ändå vägrar jag tro det. Jag VILL INTE ha bakslag, jag vill bara gunga i en guldskål och känna att livet leker, att livet är en dans på rosor.

Med bakslag menar jag inte att det behöver vara så stora slag, som att cancerceller åter börjat växa. Nej, det behöver "bara" vara besvärlig muskelvärk, som kanske är en biverkan av cellgifter, som kan göra mej handlingsförlamad. Att ingenting göra är det svåraste jag vet, och att inte få göra det jag älskar, måla t ex, får mej att gråta av ren och skär självömkan.

Visst, jag hör till de, än så länge, obotliga optimisterna, som så fort jag får bättre dagar, tror att nu är det så här bra hela tiden. Nu går allt på räls! Kanske skulle fallet bli lindrigare, om jag garderade mej för att jag kanske inte mår bra så länge, om jag skulle förbereda mej för olycka istället för lycka.

Men det är inte jag. Det som är jag är att jag, efter några timmars bedrövelse, där de negativa tankarna helt får dominera, reser mej igen och tar kompassriktning framåt. Men när det känns som mörkast tror inte ens jag, att jag ska orka resa mej igen. Nu orkar jag inte mer, är en väl använd mening hos mej. Men ännu oftare finns en positiv, stärkande ramsa i mitt huvud, som ger mej kraft.

Min älskade familj och några goda vänner ger mej energi, och min helt otroliga syster, som gång på gång stöttar mej på olika sätt ger mej den där extra kicken att våga tro att livet har så mycket mer att ge mej.

En sak är säkert, livet är en berg och dalbana, när du bor i en kropp som gått igenom sjukdomar. Du får acceptera och åka med, att gå åt motsatt håll när du sitter i karusellen är omöjligt.

Håll hårt om dej och ta emot hjälp när det går för fort!

Idag är mina tankar hos två vänner som bor nära mitt hjärta. Två vänner som har nyckel till mitt inre rum. Båda två är viktiga nyckelpersoner i mitt liv. Den ena har funnits med mej hela sitt liv och den andra i 13 år. Ingen av dom skulle jag vilja vara utan. De tillför mej så mycket av kärlek, vänskap, humor och stöttande ord.

Idag är det jag som ger så mycket jag kan, av mail, sms och tankar till dessa två. Buketten jag har av de bästa av vänner är så vacker, inte så sto,r men strålande! Jag är så otroligt tacksam över att ni finns! Ingen av er vill jag mista. Ni har alla så unika egenskaper, som ger styrka när livet svajar, och vissa av er skrattar jag så gott tillsammans med. Många av er har alltid funnits i mitt liv, några väldigt länge, andra kortare tid.

I min bukett har vännen jag funnit på äldre dagar, snabbt slagit ut sina kronblad, och rotat sig djupt in i mitt hjärta.Hon har besökt mej under hela min kamp mot cancern. Vi har fortsatt med våra prat/fika stunder även när jag var sjuk, och jag fick känna mej nästan som vanligt. Hennes besök betydde så mycket. Tack min kära vän!

Du ska veta att du är en så god människa, vacker både på utsidan och insidan. Idag går du igenom en pärs. Hela den här dagen ska jag skicka dej friska, starka norrländska tankar. Utan dej vore livet så mycket fattigare, så jag vet att du imorgon strålar lika starkt i min bukett som förut.

Vi har så mycket kvar att prata om, djupa tankar, tankar om livet, barnen och allt som hör till. Och sist men inte minst så ska vi fika, yoga och må gott!

Lyckan ska vara med er idag, ni två som har en utmaning att bekämpa.

Kramar från mej i massor.

Ny dag igen. En dag fylld av alla känslor som en tänkande människa kan ha. Vi är sammansatta av våra känslor som styrs av våra tankar. Vår kropp upplever oro, glädje, vanmakt, hopp, sorgsenhet i ett enda virrvarr av spektrum, vid tider, när du tappar kontrollen över det som sker inne i din kropp eller utanför,är alla känslor extra påträngande eller omhuldande.

Du kan bara försöka surfa med i vågorna av känslosvall, och försöka så gott det går att hitta dom där stunderna när tiden står stilla, i alla fall i ditt medvetande. Jag hittar dom stunderna när jag målar. Då blir en timme förvandlad till en minut. Min hjärna, mina tankar, min kropp, mina känslor får vila. Jag är bara ett med färger, form, akryldofter, spatlar och penslar. Jag finner ro.

Ingen av oss vet ju vad som väntar imorgon, om en månad, om ett år. Vi kanske vet en dag i sänder, eller vi tror i alla fall att vi har en bra dag framför oss, eller vi vet att dagen blir tung. I stunder som är mörka och tuffa gäller det att ta fram olika fack som du har inombords. Det är tid att sortera.

Hur tuffa stunder vi än har, så har vi alla små glädjefack att vila i. Du kanske är frisk, du har friska barn, föräldrar, goda vänner, ett bra jobb, en trevlig hobby. Vila dina tankar i det facket när du känner kaos. I kaosfacket är det oreda och mörker, förvirrade tankar far som skottspolar, fram och tillbaka, du tror det värsta om allting. Men tack och lov, har du också facket med ordning och reda. Det facket bärs inte av känslor utan av fakta. Fakta talar om för dej att du ska lugna ner dej, allting ordnar sig.

Det går inte, du har inte kraft nog, att leva i kaos och mörker hela tiden. Du måste ta alla utsträckta händer och ta dej till ljuset och få vila. Du måste samla kraft för att orka vara i ditt plågsamma fack, när alla fakta talar om för dej, att just nu är det så, just nu vet ingen hur det ska gå för dej.

Men även då, i mörkret, finns det alltid ljus och värme omkring dej.  Dina andra fack sprider ljus till dej som ett värmande täcke. Du behöver inte vara ensam, bara du ber om hjälp.

Glöm aldrig att vi är människor allihopa, vi ska gå samma slut till mötes, fast på olika sätt. Du är aldrig ensam om att gå döden till mötes. Så många har gått före dej.

Men innan dess, när du ännu lever, glöm inte bort att vara i livet. Gå inte in i döden innan din tid är slut

Lev i livet i döden är det försent.

Rollistan genom livet kan bli lång. Genom olika erfarenheter lär du dej hur du ska bete dej under olika situationer. Livets skådespelarskola börjar så fort du är född. Som barn har du hjälp av dina föräldrar när du behöver stöd i en en ny roll.

Alla underbara, duktiga skådespelare får hjälp av en regissör, men vad händer med dej som plötsligt drabbas av en olycka, sjukdom, sorg etc i livet. Du står där plötsligt handfallen och rädd. Antingen blir du paralyserad, eller översköljd av tusen olika känslor.  Det står ingen regissör bredvid dej som talar om hur just du ska reagera.

Du kanske vill fly, men upptäcker att livets roll kommit ikapp dej, och du har ingenstans att ta vägen. Du måste ta emot den roll du blir utdelad. Ingen kommer att ge dej en guldbagge, ingen kommer att kunna ge dej perfekta råd för hur du ska hantera din roll. De hjälpmedel du har finns i dina känslor i din kropps reaktioner. Du måste följa dom och försöka surfa igenom dom.

Har du tur som jag haft, så har du en familj, en stöttande syster, o en mycket god vän som besökt dej regelbundet, plus alla andra närstående som hört av sig. De är inte dina regissörer, men de kan ge styrka och kärlek till dej, så du orkar med din roll.

Ingen av oss vet vilka roller vi blir tilldelade. Kanske får vi gå igenom det som ska lära oss något, kanske vi ska dela med oss till varandra, så ger vi stöd på så sätt.

Du är din egen regissör, och det betyder att vi kan gå igenom samma sjukdomar men göra vår roll på olika sätt. Det viktiga är att hantera det du hamnar i på ett sätt som passar just dej bäst.

Men som sagt hur bra du än gör det så får du ingen guldbagge, du kanske inte ens får behålla ditt liv, eller du kanske aldrig kan förstå varför just du fick en så svår roll.

Men livets goda sidor och vår starka överlevnadskänsla gör ändå att vi vill leva, även om livets olika roller kan vara så tuffa.

Kroppen och jag blir mer och mer överens, men fortfarande vill jag så mycket mer, eller rättare sagt göra andra saker än vad kroppen ännu är kapabel till. Efter utbrändhet och cefllgiftsbehandlingar känner jag min kropp ganska väl, ändå kan jag, precis som de flesta av oss, välja att nonchalera kroppens signaler.

Men vis av mina erfarenheter vet jag att det får jag bara göra några gånger, sedan gäller det att stanna upp och ge kroppen det den begär. Och för min del innebär det yoga, qi gong, massage, promenader, bra mat etc.

Med stor respekt för min starka kropp som burit mej genom alla trauman, som tagit ut mej på promenader varje dag, som gett mej gråten som redskap för att lugna ner mej mm, så ger jag kroppen vad den behöver. Vi har haft ett gott samarbete.

Tyvärr kan man inte alltid lita på sin kropps signaler. Vi behöver inte allt som  belöningssystemet i kroppen skapat. Vem behöver, i dessa dagar, så mycket socker te x? Kroppen hänger inte med i tiden, dess signaler har blivit missvisande. Varför ska vi behöva bli beroende av droger, alkohol eller piller? Kroppen förstår inte sitt bästa varje gång, den är inte programmerad för nutid.

Du måste ta saken i egna händer. Du måste hjälpa din kropp där den ger fel signaler. Om du redan är beroende av något som gör din kropp illa, så gör någonting! Hjälp din kropp att ge dej rätt signaler igen. Den kommer att belöna dej, till skillnad mot om du fortsätter att misshandla den, bara för att den inte förstår sitt eget bästa i alla lägen.

Jag lovar att belöningssystemet kan ersätta dej med belöningar som gör dej och din kropp gott, som ger er ett bättre liv. Vägen dit kan vara krokig och lång, men det går att ta sig fram och det finns hjälp att få!

Älska din kropp och den ger kärlek tillbaka!