Jag lever. Den insikten sköljer över mej, som om själva livet gav mej en sprudlande livsbejakande dusch.

Jag är glad att jag fortfarande andas. Jag är glad att få finnas till i denna värld.  Ingenting är självklart längre och ingenting är så fantastiskt som allt det som lever.

Att landa i livet igen tar sin tid, och det måste det få göra. Det är inte min första resa i att återvända så jag kan rutten. Allt jag ser och upplever de första sträckorna har starka färger, både de vackra levande röda, blå, gröna och gula, men också sorgens svarta färg är stark.

Jag vet att allting mattas av och de milda nyanserna återvänder längre fram. Människan har en otrolig förmåga att glömma, att gå vidare, och det innebär också att den vanliga vardagen tar vid så småningom.

De starka känslorna hittar sitt normalläge igen, och det blir naturligt att vara vid liv, att leva.

Jag hoppas att jag behåller vissa starka färger, att jag inte glömmer förmånen att åter fått överleva, att jag fortsätter tänka på dom som kämpar. För det är en lärdom jag alltid bär med mej, vetskapen hur svårt många medmänniskor har det, hur de plågas av sjukdomar och dåligt mående.

Ändå, utan att vi riktigt kan förstå det, så vill vi leva, så vill vi finnas till, nästan till vilket pris som helst. Jag önskar att vi människor hade den enorma drivkraften också för att hjälpas åt, och förändra denna världen till något bättre, för oss alla.

Idag går mina tankar till alla er som kämpar varje dag för det mänskliga liv ni fått.

En varm kram till er.

Människan får på olika sätt gå igenom trauman som kastar henne/honom i tankar om livet. Ofta är dessa tankar omtumlande och djupa och får henne/honom att ifrågasätta många saker i livet.

Vad är viktigt och vad kan du skala av i ditt liv? Vad /vem behöver du egentligen för att kunna må så bra som möjligt? Behöver du fler saker eller behöver du mer kärlek och vänskap?

Det är som att tänka på rymden, universum,  ju längre bort dina tankar om rymden går ju svårare får du att greppa dom. Så är livet, vår existens också. Ju mer du försöker förstå desto längre bort far svaren.

Ingen av oss vet om det ens finns något svar att få, kanske ska människan leva generation efter generation utan att lösa dessa livsfrågor. Jag tror inte att vi orkar förstå allting, inte än, inte vår tids människor. Vi har fått en uppgift, vi som fick förmånen att födas till denna värld, och det är att leva vårt liv på bästa sätt.

Livet du fått är en gåva, men en gåva som har en begränsad tid, och ingen av oss vet med säkerhet när tiden är ute. Så är det även för vårt universum, även den tiden tar slut, enligt forskare.

Att leva utan att våga leva fullt ut begränsar dej. Att fastna i djupa tankar för länge är som att trassla in sig i ett nät. Var sak har sin tid. Du måste släppa rädslan över ditt liv, att det ska ta slut, och försöka hitta lugnet i ditt bröst.

Vi måste leva i tillit till att naturen, Jorden, universum har ett svar, ett svar som vi inte är mogna att förstå än. Det kommer när tiden är inne.

Precis som ljuset behöver mörkret för att lysa som klarast, behöver styrkan rustas av svagheten. Varenda människa du möter med en genuin styrka, har med största sannolikhet mött svagheten i den svåraste av möten. Den människan har tagit sig igenom livets olika stormar, nästan drunknat av de svåra, höga vågorna, men ändå landat med fötterna på jorden.

Du som idag känner dej liten, svag och rädd, våga bara vara det, för det är nu din egen styrka ska rustas, skräddarsydd för dej! Känn dej inte klenare än andra till synes starka människor. De har också famlat i botten, de har också kämpat igenom de våndor du nu går igenom. En människa som du tror är stark, men inte rustats av svaghet, har bara en stark yta. Minsta lilla vindputs så rasar hon/han ihop.

Varenda människa som t ex kämpar extra mycket med ångest och oro, är människor som är väl rustade. Just ångestkänslor är kroppens otroligt effektiva sätt, att uppmärksamma att något inte stämmer, och den som lär känna sin ångest, lär också känna sin egen kropp och själ mycket väl. Att bemöta ångestkänslan är också att inte ge den för stor plats. Det är ju inte ångesten i sig som är boven, den bara skriker att du ska lugna ner dej, eller ändra riktning i livet etc.

När du inte tillåter ångesten att skrämma dej, utan bara ser den som ett redskap för dej, så mattas den av. Om du reagerar med att bli ännu mer skärrad så blir ångesten också det. Är du lugn behövs ju inga ångestkänslor!

Det är tungt att känna sig svag, men belöningen kommer när du njuter av den styrka du bygger upp. Under tiden ska du peppa dej själv, med att känna dej stolt över din kropp och din själ som fungerar precis som dom ska. Och du det är aldrig en svaghet att söka hjälp, det är alltid en styrka!

Mitt inne i en återläkningsprocess kan det kännas som en omöjlighet, att du åter ska få uppleva, hur underbart det är att bo i en lugn kropp. Men jag lovar, den stunden kommer. Den faller inte ner från himlen som ett varaktigt tillstånd för alltid. Men den kommer med små steg, med dessa glädjeilningar som vill ta plats. Du får fler och fler stunder när du "glömmer" bort din kropp, det som har hänt och du bara är.

Alla dessa tankar som cirkulerat/cirkulerar i ditt huvud är trots allt bara tankar, och de kan inte göra dej fysiskt illa, men skaver psykiskt desto mer. Tänk dej att dina tankar är en galopperande häst och bakom tömmarna sitter Rädslan. Särskåda rädslan och du kan se vad den består av. Den är ofta positiv och kan förhindra olyckor, sjukdomar för att du reagerar i tid på det som känns i kroppen. Utan Rädslan skulle du kunna hamna i många svåra situationer. Det är den positiva sidan.

Rädslans negativa ansikte är att den drar i tömmarna för hårt ibland och hästen, dina tankar, kan stegra sig eller springa i panik för att komma ifrån allt obehag. Hur skulle du göra om du satt i kärran bakom hästen och den fick panik? Antagligen skulle du göra allt för att lugna ner den, men när det gäller våra tankar, har vi en tendens till att genast förstora den minsta lilla negativa tanke.

Men precis som en erfaren ryttare kan lugna ner sin häst så kan du träna på att tygla dina tankar. Låt de negativa tankarna få komma upp i dagen, men innan Rädslan drar för hårt i tömmarna, tänk efter om du verkligen just nu behöver vara rädd för dina tankar. Just denna dag/vecka/månad ska kanske inget ont hända. Det kan t om vara så att det du är rädd för aldrig mer händer. Varför då låta Rädslans fantasier få ta så stor plats?!

För så är det oftast, det mesta Rädslan sysslar med är bara vilda fantasier. Den behöver överdriva för att skydda oss, men den får inte ta över ditt liv. Det är du som ska sitta bakom tömmarna och bestämma över din dag, inte Rädslan.

Smärta kan se ut på många olika sätt. Det synliga blodiga såret behöver ingen förklaring, alla förstår att du har ont. I de flesta fall läker det här såret i den takt som naturen skapat. Du blir kanske omplåstrad eller sätter själv ett vårdande plåster på såret. Men hur tar du hand om den osynliga smärtan? Det blödande såret som finns i din själ, det såret som gråter blod för att den inte vill att du ska dö. Din överlevnadsinstinkt är så stark att den skapar smärta inom dej, din rädsla för att plågas av sjukdom är lika stark. Hur hanterar du den smärtan?Någonstans står vi alla på samma nivå, vare sig du tror att döden är fjärran ifrån dej eller upplevt den påtagligt nära, så går vi ändå sida vid sida med döden. Den som kommit till livet ska också lämna den. En ekvation som är lika för oss alla. Det är någon slags tröst att tänka att du inte är den enda som ska dö.Men innan döden kommer ska du leva, och det är en utmaning för oss alla. Att våga leva låter enkelt, men alla ni som går omkring och är olyckliga även om ni inte drabbats av sjukdomar som kunde lett till en för tidig död, ni vet att lyckan är svår att nå. Jag lär mej nu. Många dagar lever jag med olika nivåer av smärta, med det inre såret som behöver läka. Jag kan känna små ilningar av glädje ibland och njuter av den läkande kraft som glädjekänslor har. Men än är jag på min vakt och jag är det kanske resten av mitt liv. Jag vet att den tid som är min här på jorden måste jag försöka leva, inte bara existera.

Att läka relationer är nödvändigt för att kunna må så bra som möjligt. Sårade känslor och ilska river hål i ditt inre, i din själ. Det svider, det gör ont och du kan känna vanmakt. All denna frustration som du riktar mot någon skadar bara dej själv. Föremålet för dina mörka känslor, har kanske ingen aning om hur du känner det. Det betyder att du slår mot en murvägg och kommer inte framåt.

Vad har du för nytta i detta korta jordeliv att bära på så mycket agg? Vad är ditt mål för dessa jobbiga känslor? Alla mörka tankar som snurrar runt i ditt huvud skadar bara en person, och det är dej själv. Det är mycket möjligt att allting egentligen är riktat mot dej själv. Du går bara omvägar via en annan person för att inte känna självförakt.

Om du har känslan av att inte räcka till, och söker hjälp från nära och kära, och om den hjälpen inte kommer, då vänds din besvikelse från dej själv till dom. Enda sättet att komma till rätta med dessa frätande tankar är att rannsaka dej själv. Ställer du inte alltför höga krav på dej själv? Du vill så väl och känner att du inte räcker till.

Det går inte att skriva någon annans agenda. Det som är viktigt för dej i livet, är inte det för någon annan. Att vara besviken över andra leder aldrig någonstans. Som vanligt är det bara dej själv, dina tankar som du kan ändra på.

Sårade känslor börjar lätt förblöda och kan leda till sjukdom, både fysiskt och psykiskt. Ditt inre blir stressat, och du kan få problem med sömnen. Att läka känslor tar tid, men är väl avsatt tid för ditt välbefinnande. Tänk dej att du står vid sidan om och ser på ditt beteende, på dina känslor, och försök hitta utvägar för hur du ska förändra dej själv, för att må så bra det går.

Släpp alla tankar på personen/personerna som gör ärr i din själ. Hur du än skulle önska det, så kan du aldrig använda dej av någon annan, som en förlängd arm till dej själv. Föräldrar gör så ibland med barn, och det kan skapa problem för dom som vuxna. Du måste acceptera att andra precis som du har rätt att göra sina egna val. Alla har rätt till sin egen dag, sitt eget liv.

Börja idag. Andas ut och minska kraven på dej själv. Det är bördan du lastar på dej själv som tynger. Det är den som är roten till dina sår.

När din vardag slås i spillror famlar du efter halmstrån,som ska ge dej både hopp och stunder med vila från alla jobbiga tanka,r som cirkulerar i ditt huvud. Du kanske kämpar länge emot mörkret, där du konfronteras med det ofattbara, men där du också kan finna någon sorts vila i att vara i precis den sinnesstämning du är i.

Det blir en kamp i sig att försöka kämpa emot sorgen och tårarna, att försöka skona sina anhöriga och att visa en gladare sida när hjärtat våndas. Att försöka stå emot tårarna för att du inte vill gråta, betyder att du bär eller lagrar sorg i din kropp.

Det är så jobbigt att varje morgon vakna till en kropp som är i beredskap för onda saker, när du bara längtar efter lugn och ro, harmoni och glädjekänslor. För mej är morgon och förmiddag värst, sedan på eftermiddagen hittar kropp och själ en viss balans, och jag får lite avkoppling.

Jag försöker färga min dag med fler och fler vardagliga saker att göra. Jag försöker normalisera min tillvaro. Det är så viktigt att kunna hoppa av patientrollen och få bli människa igen. Att få känna sig värdefull och behövd, att inte bara vara tärande utan också närande. Att känna och få höra att du betyder mycket för nära och kära, är den största energikällan du kan få.

Tre söndagar i rad har jag varit i målarateljen, en oas där jag har förmånen att få hyra en plats i. Underbara Maria, som hyr stället, har på så många sätt sagt och visat, hur önskad och välkommen jag är. Hon räds inte sjukdomar eller dåligt mående. Där kan jag hitta frid några timmar och leva i nuet.

Att jobba med färger gör gott för själen. Att få komma iväg hemifrån bryter och gör hål i sjukdomsbubblan. Det får kroppen att våga tro att den nu är tumörfri.

Vägen tillbaka är svår, men du kommer aldrig fram, om du inte vågar ta stegen framåt, eller om ingen vågar hålla din hand ibland.

Människor letar efter de livsbejakande stunderna varje dag. Att få dricka ur den gyllene skålen och känna livets sötma fylla kroppen, stärka varje cell i kroppen, och bara känna livets fröjder.

Varför kan de inte vara så varje dag för var och en av oss? Varför kämpar en människa så mycket för att finna mening i sitt liv? Varför vill vi till varje pris leva? Vilken drivkraft för oss vidare hela tiden? Livet är oss så kärt och vi kämpar.

Kan det vara så att vi djupt inom oss känner till en hemlighet, att vi vet att det går att leva sitt liv med mycket glädje och harmoni, att det finns nycklar, att de finns lösningar inom oss för att kunna leva fullt ut. Jag tror det. Det går att njuta av livet, det går att vända sorgen till lycka, det onda till det goda, gråten till skratt, det går att vända en mörk sinnesstämning till ljuset igen. Vi bär det inom oss den kunskapen, annars tror jag inte att vi så förtvivlat skulle kämpa. Vi behöver tro på att allting vänder och vi behöver hjälpa varandra.

När du för stunden tappar tron, när du tappar fotfästet, då behöver du kärlek som blåser liv i ditt hopp, någon som tänder ljuset, om och om igen, när du famlar i mörkret. Alla som levt i skuggan under lång tid, vet hur svårt det är att leva och nästan omöjligt att tro på en framtid igen. Men ljuset vänder alltid åter, som glimmande strimmor, som en värmande stråle som förintar mörkret runt dej.

Din tid i mörkret är lärdomens tid. Du lär känna alla dina sidor, du ser nya sidor hos din familj, dina vänner. Du lär känna mörkret och förstår att du behöver vara där för att lasta av dina svåra upplevelser. Du behöver mörkret för att se och förstå när ljuset kommer.

Våga tro. När det är som mörkast då laddas ditt ljus. Utan mörkret skulle ditt liv bara vara grått.