Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av ILOS - 9 april 2013 08:54

För varje framsteg du gör med ditt mående så laddas ditt batteri HOPP. Du blir lite starkare och vågar tro lite mer att det ska komma en dag, när du hittar din harmoni igen. Varje steg som för dej närmare ett normalt friskt liv är stort för dej. Att våga ta dessa steg är modigt men varje trappsteg upp, ger dej en bättre utsikt, vidgar dina vyer och spräcker sjukdomsbubblan ytterligare.


Bakom stegen som för dej framåt är stegen bak tätt intill. Det finns aldrig en rak motorväg framåt i din strävan att må så bra det går. Du får hela tiden backa, stanna upp och rulla tunga stenar ner i diket. Det går inte att klättra över stenarna, eller att låtsas att de inte finns där. Du kan inte nå riktig harmoni och livsglädje utan att ta itu med varje sten. Du kan stanna upp, du kan sitta på stenen och låta sorgen ta överhand, du kan låta tårarna pulvrisera den tunga bördan och sedan sakta resa dej igen.


Ibland orkar du inte känna, vara i gråten eller kämpa vidare. Då går stegen inte framåt då backar du. Tillåt dej att backa, det går alltid att fortsätta en annan dag. Men ofta känner du en stor rädsla för dessa "bakslag", du vill bara framåt och du vill helst att det ska gå fort. Men sorgen i kroppen, själens vånda läker i sin egen takt. När du behöver backa då har du gått för fort fram. Kropp och själ är inte synkade med varandra. Du behöver stanna.


Försök att tro, försök att känna hopp men gå dina steg framåt med stort tålamod och små steg. Ju mindre steg du tar, desto mer harmoni och helhet har du i din kropp när du når ditt mål.


Av ILOS - 27 mars 2013 15:51

Att förlita sig till sin kropp och veta att den har sin egen lösning för läkning, borde vara självklart. Men i vetenskapens och teknikens värld är det förtroendet sargat i kanten. Forskning och vetenskap har botat mej från tumören, men den läkning kroppen har i beredskap för att återställa balansen, är mycket mer än vetenskap ensamt kan ge.


Jag är som alla andra en produkt av samhället där allting ska gå så fort, där lösningar genom beräkningar och prover ska trollas fram. Därför är jag otålig. Min egen önskan att vara frisk från de skador cellgifterna gett mej är självklar för alla, men att leva i långsam läkning gör det ännu svårare när acceptansen för det vissa dagar är noll.


Återigen detta mindfulness, att vara i den kropp jag har just nu, och bara acceptera det skulle ge skjuss till läkningen som då får jobba ifred.Ska jag se positivt på min iver betyder det ju att det finns en begynnande livslust, det finns ett sug hos mej att uppslukas av livet igen, att bara ha dagar där jag inte längre reflekterar över måendet, utan fokuserar istället på de lustfyllda intressen jag har.


Ännu bevakar jag min kropp och det tar energi ifrån mej. Att bara vara utan en tanke på sin kropp är så underbart avslappnande, och många stunder under dagen lyckas jag med det. Vis av tidigare erfarenheter vet jag, att allt som du lyckas med om det så bara är ett ögonblick, kan du lyckas med igen, och så småningom växer de stunder när du gör de lustfyllda sakerna längre och längre stunder.


Kropp och själ behöver för sin läkning få sjunka ner i mörka gropa,r och få gråta ut all belastning den utsatts för. Den behöver repareras. Den behöver sin tid. Jag behöver tålamod. Jag är så lyckligt lottad att jag har en fin familj, en underbar syster och underbara vänner, som med besök, mail etc peppar mej att jag faktiskt kommer på benen igen. De accepterar mej som jag är nu. De får mej att förstå att det är ok att inte må så bra varje dag efter 6 cellgiftsbehandlingar.


Var dag har ändå sin belöning med gyllene stunder. Innerst inne vet jag att jag snart är tillbaka till livets puls-

Glad Påsk till er alla och tack för all stöttning!



Av ILOS - 20 mars 2013 11:35

Bland det jobbigaste jag vet är att känna mej uppgiven. Det är som en mur som hindrar mej att nå den där efterlängtade energin, harmonin eller bara en gnutta jävlar anamma. Jag har nästan alltid egna uppslag, egna tankar på hur jag ska gå vidare, hur jag ska hitta kryphål genom den där muren som hindrar mej.


Men kroppen vill inte samma sak som jag. Jag vill bara vara frisk och stark och kroppen har inte fått den orken än. Muren med min uppgivenhet vill få mej att tro att jag inte hittar min styrka, min balans igen. Den gör mej rädd och jag kryper ihop bredvid den och låter den få sin vilja igenom. Jag låter mej falla i någon slags hjälplöshet där jag t om ger upp försöken att hitta redskap att våga tro.


Det är inte likt mej och kanske just det är mitt hopp. Att jag trots allt ska kunna väcka min kämpaglöd igen, att jag ändå på något sätt hittar den där släggan som gör ett hål i min uppgivna mur. Visst har jag väl för bråttomt?! Visst ställer jag alltför höga krav på mej själv?! Måste jag alltid så förtvivlat kämpa för att visa min glöd?!Kanske det är dax för mej att falla lite, acceptera min misshandlade kropp, min sargade själ och försöka att bara vara i det som är, att låta miraklet tiden läka mej. Kanske det räcker med ett sugrörshål i uppgivenheten för att tron ska hållas vid liv, för att hoppet inte ska dö ut.


Uppgivenheten vill få mej att tro att jag spelat ut alla mina kort, att inga ess finns kvar i rockärmen, att jag aldrig mer ska bli hel.Jag suger luft från det lilla hålet i uppgivenheten och fylls ändå av lite syre, lite energi som talar om för mej att jag redan gör en massa saker. Jag promenerar, ibland flera gånger om dagen, jag yogar och gör Qi gong, jag tvättar och stryker kläder, tar hand om disken, jag läser, bloggar ibland, spelar word feud mm Ändå gör uppgivenheten mej missnöjd. Jag vill så mycket mer och låter tankarna fokusera för mycket på det jag inte orkar, på min vingklippta själ


.Nu lovar jag mej själv att varje dag göra fler hål i min uppgivenhet och försöka ge plats för lite nöjsamhet och samtidigt bli vän med min kropp och acceptera att den inte är färdigläkt.

Av ILOS - 12 mars 2013 08:02

Varje dag vaknar jag och har stora förväntningar på att små gula solar ska förgylla min dag. Jag vill känna ilningar av glädje som solarna förmedlar till mej. Men de flesta dagar går jag ännu på en grå linje med inslag av svarta streck som drar ner mej i sorgsenhet, som gör min dag tyngre och det känns som att trampa i tung lera.


Ibland kommer den befriande gråten eller förtvivlans gråt , som det också kallas den där gråten som har hög volym och kommer direkt från hjärtat. Ibland lämnar gråten plats för en liten strimma av den gula solen och jag fylls av lite energi. Men andra gånger kommer en enorm trötthet över mej och jag känner mej nästan apatisk.


Dagar på den gråa linjen är jag som en robot, det känns långt till känslorna, men jag fungerar i vardagen och plockar och pysslar. Det är tanken på de som står mej nära som får mej att stå ut, dag efter dag i denna väntan på att livet ska fylla mej med puls och glädje.Jag vet att jag har för höga förväntningar, att samarbeta med min kropp och låta den få läka i sin egen takt är svårt, min besvikelse är stor varje gång jag trampar på de svarta strecken och kroppen skriker efter gråten som ska tömma dess tunga bagage.


Ändå, jag är lyckligt lottad som de flesta kvällar får bo i en lugn och ibland t om lite glad kropp. Jag stretar på. Jag har min egen agenda varje dag för att orka leva varje timme och inte låta det mörka ta över, Ljusglimtarna kommer att växa sig större, de är jag övertygad om. Men vad kan man begära av en kropp som blivit manglad och nedslagen 6 gånger? Då hoppar du inte av glädje trots att resultatet blivit så bra. Skräcken sitter kvar länge, upplevelserna cirkulerar i huvudet.


Men det finns ändå plats för lite skratt hos mej, det finns lite längtan efter målarpenseln, det finns dagar när jag tar fram körpärmen och sjunger, det finns hopp.Den minsta lilla gula sol som visar sig för mej laddar mina batterier, sakta men säkert. En vacker dag lyser solarna med stor kraft och då är jag tillbaka.


  

Av ILOS - 4 mars 2013 10:07

Livet kastade mej för tredje gången, första gången var min utbrändhet, in i ett trauma. Jag har överlevt, men kroppen är ännu kvar i ett läge, där den är beredd att ta strid. Återigen får jag kämpa med hjälp av alla "redskap" jag lärt mej genom åren, för att hitta mitt lugn. Jag är tacksam för att stressen inte far varje timme som en flodvåg genom kroppen. Det finns många lugna stunder på en hel dag, och jag sover gott om nätterna.


Det har snart gått tre veckor sen den sista behandlingen, och det är trots allt en kort tid. Jag kan inte begära att redan vara tillbaka, fixad och klar för livet igen. Det kommer att ta tid men jag har börjat livsträna. Jag har besökt affärer korta stunder, med obalans i kropp och själ, men tillsammans med min syster var det ändå skönt att komma ut igen. Jag gör fler och fler saker här hemma. Jag jobbar för att erövra min plats i tillvaron igen.


Allra helst skulle jag vilja hoppa över vägen tillbaka, och bara som med ett trollspö plötsligt vara hel igen. Men det finns inget snabblim för människor. Det finns inget annat än samtal, massage, yoga, musik, promenader mm som tillsammans med tiden lindrar och läker. Jag längtar så till mitt lugn, till mitt vanliga liv. Min längtan och starka vilja ska hjälpa mej över bron till regnbågens land. Det är jag övertygad om. Jag har alltför mycket att leva för, mina nära och kära, och det liv jag byggt upp.


Mina tårar sitter djupt inne nu, Jag vet att jag borde gråta mer, det är så bra för läkningen, och bereder väg för glädjekänslor och ny energi. Att gråta hos någon som tar emot ger en skön känsla i kroppen, men det är modigt och bra att även våga gråta ensam. 


Jag ska fortsätta kämpa och livsträna.






Av ILOS - 24 februari 2013 16:33

Jag förbereder mej för livet igen, inte för döden. Vi ska ju alla dö men vi vet bara inte när. Min utmaning blir att våga leva igen, att våga tro på många år, att kunna känna glädje och lugn i kroppen. Jag vill inte tänka tanken att allt kan ske igen, att cancer celler överlevt och återigen börjar växa. Jag måste fokusera på livet.

Att inte våga leva då mitt liv än en gång ska få fortsätta, skulle vara så mycket bortkastad tid av vånda dessa månader som gått. All kamp skulle inte ha samma värde, om jag inte kan förskjuta tankar på döden till förmån för livet.

Jag vet att vägen till harmoni är lång, men jag gläds över varje stund, varje timme, när jag känner lite livsgnista, lite livslust. Min resa började med kropp och själ som hittat en bra balans och lugn, men för varje behandling blev lugnet naggad i kanten.

Men jag ska dit igen, jag ska leda kropp och själ till trygghet igen och jag ska tro på en framtid. Allting är bara så skört än och kroppen har precis börjat läka. Jag får ha tålamod och hitta mina oaser varje dag där jag finner ro.

Att överleva cancer två gånger är en gåva. Jag ska vårda den gåvan ömt och ta tillvara mitt liv. Ingen av oss har ju facit på hur länge vi lever eller vad vi måste gå igenom. Vi kan bara låta våra tankar styra oss till harmoni, så gott det går. Rädslan är en frusen mantel som bara gör ont, se den i vitögat och låt den försvinna. Rädslan är inenting, gör ingenting, den vill bara få dej att fokusera tankar på det som inte hänt, eller det som kanske aldrig kommer att hända.

Nyckeln till lugnet är just tankarna. Det är svårt men det går att träna på det, att ta kontroll över sina egna tankar.

Snart får jag systerbesök igen och mitt hjärta gläds, välkommen!




Av ILOS - 11 februari 2013 08:41

En viss sorgsenhet försöker sätta bo inom mej. Jag antar att nu när dagen för sista behandlingen snart är här, så kommer "tåget", som bär på alla upplevelser dessa månader, som vill med full fart medvetande göra alla känslor. Jag spjärnar emot och skulle bara vilja känna lättnad och glädje. Men den fysiska kroppen påminner mej om den vånda som den gått igenom, och väcker min sorg.


Återigen påminns jag om hur nära kroppen och själen samarbetar med varandra. Utan kroppens trötthet, utan mitt förändrade utseende,  skulle det vara lättare att låtsas att ingenting hade hänt. Men att hoppa över tårarna, sorgen, är som att packa ryggsäcken med tegelstenar, och förr eller senare faller du ändå. Och faller du inte så får du en sargad kropp att leva i.


Jag står snart vid bron som ska föra mej till den sida där livet återigen känns som en stor gåva. På den sidan där kroppen är harmonisk och avslappnad, där skrattet finns nära till hands och befriar spänningar. Min själ längtar, min kropp längtar. Jag vill flyga igen och känna livets puls. Men just nu är det tröttheten som dominerar, både fysisk och psykisk trötthet.


Ändå, jag fortsätter stiga upp, göra mej iordning för varje ny dag. Jag går ut med min hund två gånger om dagen. Jag fixar lite med hushållet. Jag håller igång. Min erfarenhet att ta sig tillbaka till livet är till stor hjälp. Jag vet att du måste trigga igång dina lustar, dom kommer inte om du ligger kvar i sängen hela dagen och våndas eller blir apatisk.


Jag är delaktig i en målaratelje, och trots att jag inte haft orken att vara där mer än två gånger dessa månader, så känner jag lite glädje över att min plats finns där. Jag kan t om känna längtan dit och ser framemot att träffa mina fina målarvänner som peppar mej att komma. Målarplatsen kommer att betyda mycket för mej för min väg tillbaka, precis som familjen och vännerna som stöttar mej. Och så min älskade syster som redan gör så mycket för mej. Hennes draghjälp är värd så mycket.


Med våren och sommaren hoppas jag också att min trädgård ska väcka mej till liv, och att jag får träffa mitt barnbarn och hans familj. Vem kan som ett barn trycka på kärleksknappen och sprida glädje i kroppen?!


På onsdag är det dax för den sista kampen, och sen ska jag ta första steget på bron, ifrån det gråa livet mot det skimrande livet med alla regnbågens färger.








Av ILOS - 4 februari 2013 08:48

Jag gör ett hål i min bubbla då och då, och känner friska vindar svepa över mej. Jag känner en försmak av det naturliga söta livet. Ingenting smakar så gott som den känslan att kanske, kanske om några veckor, om några månader, ska min kropp vara så helad, min själ så läkt, att den starka livbejakande lusten att få finnas till ska ta över och fullständigt knocka mej.


Vissa dagar vandrar jag hand i hand med mörkret, men i min hand bär jag ett ljus som ständigt brinner och visar mej vägen ut ur tunneln. Framför mej går alla dessa fantastiska människor som hela tiden hjälper mej, ni alla vet vilka ni är, och lyser upp min väg så jag ska hitta ut. När jag faller vänder ni om och lyfter mej, ni tar mej i famnen, ni tårkar mina tårar och ni får mej att orka resa mej igen.


Jag är så nära nu att nå målet.  Jag har tre långa månader bakom mej med blod, svett och tårar.  Nu har jag en vecka kvar till sista behandlingen. Det är inte läge att ge sig. Jag ska kämpa, vissheten, erfarenheten att kroppen är den mest fantastiska "maskin" som finns med en enorm läkekraft, gör att jag ändå känner stort hopp om att bli mej själv igen. Och dej min älskade man, mina barn o min syster som kämpar så hårt för mej, er vill jag inte svika!


Livet är som havets vågor, det går från ljus till mörker till ljus igen, i ett evigt kretslopp. När du inte längre finns på denna jord, har livet lagt sig som en spegelblank sjö, endast lätta krusningar minner till sist om din tid här.





Skapa flashcards