Fjärde behandlingen har lämnat spår efter sig. Det KÄNNS att kroppen fått fyra giftduschar. Mitt sköna lugn har minimerats till bättre stunder under en hel dag, som ofta avslutas med en riktigt bra kväll.  

Morgnarna kan börja lite lugnt men varar inte så länge. Jag jobbar mej fram timvis och mitt mål varje dag är att nå fram till den skönare kvällen.

Två veckor efter behandlingen har jag återerövrat orken i kroppen och tar tre promenader varje dag, till glädje för min hund som är överlycklig för varje extra tur.Att ta sig för saker, förutom promenader, blir svårare och svårare då koncentrationen blir sämre och sämre. Jag kan sticka, två räta två aviga, spelar lite wordfeud, gör Qigong o yoga, mycket tv, sköter tvätten, bäddar sängen, tar hand om disken och lite bilturer med mannen ibland. Orkar inte tänka och koncentrera mej på matlagning t ex. Men min gulliga man lagar god mat och jobbar hemifrån halva dagen.

Jag längtar efter lugnet. Jag längtar efter skrattet. Men min fantastiska syster, som kom till mej några dagar igen, och jag, fick oss ett bubblande kiknande skratt sista kvällen. Hon pratade om min sjukdom och jag vägrade kalla mej sjuk. Jag är frisk nu sa jag, det är bara gifterna som däckar mej. Gång på gång återkom hon till min sjukdom och jag till min friskhet, och till slut kom det där förlösande härliga skrattet.

Det är underbart att veta att det ser ljust ut och att alla behandlingar är gjorda om 4 veckor, så som allt är planerat idag. Men den riktiga glädjen är ännu blockerad av chocken i kroppen. Jag vet att vägen tillbaka också är tuff. Att kunna släppa fram det jobbiga för att ge plats för glädjen blir viktigt. Det finns inga hållbara genvägar, alla obehagliga känslor, fysiska och psykiska, måste bearbetas. Strålkastarljuset ska på och belysa det mörka tills det krymper, förintas eller gör mindre ont.Just nu är acceptansen och tålamodet viktiga att ha och att ta emot all hjälp som finns att få.

Det Är fruktansvärt påfrestande att ta sig igenom detta. Ingen borde behöva göra det utan mänskligt stöd eller annan hjälp som finns.Mina närmaste vill att jag ska leva, och jag vill också leva, och få mer tid för familjen och det egna livet med mina intressen. Jag känner mej inte redo att dö än, men ibland kan tröttheten mitt i det här traumat nagga livslusten i kanten. Men jag är som en ryskdocka som svajar omkring och ändå reser sig hela tiden.

Förutom med målet att jobba dagen till kväll, så ser jag den livsbejakande, sprudlande våren framför mej och jag ser hur jag gräver och rensar i rabatten, hjälper de yrvakna växterna till solljuset, precis som de ska väcka mina livsandar.Jag ser också hur jag orkar jogga igen, måla, träffa vänner och återigen få ha mitt barnbarn hos mej några dagar.

Tack ni som fortsätter peppa och ge mej kärlek!

Nästa behandling, nr 5, blir onsdag 23 jan. Kroppen skriker nej, men jag vet att den i förlängningen ger mej mera liv.

Tar tacksamt emot era värmande tankar!

Kramar till er, och extra kramar till alla andra som också kämpar!   

Ja, jag lyckades få en fröjdefull jul med mycket support av min man, mitt kära barnbarn, min dotter och hennes sambo. Mina krafter var och är ganska bra. Återigen så reste jag mej på den tionde -elfte dagen efter den senaste behandlingen.

Att försöka leva ett någorlunda normalt liv när de värsta biverkningarna klingar av och fram till nästa behandling , är inte helt lätt. Det känns som om jag befinner mej i ett ingenmansland eller en lång transportsträcka fram till den dagen när min kropp får lugn och harmoni igen.

Kroppen minns och skickar mina tankar tillbaka till de värsta dagarna, när jag räknar ner timmarna tills dagen är över. Ingen som inte gått igenom en förgiftning, kan riktigt förstå vilket trauma det är. Varje gång tror jag att det aldrig kommer att gå över, att jag ska fastna i det olidliga tillståndet. Men det går över, om än kroppen blir lite mer orolig för varje gång.

 Jag försöker fokusera på den dag som är nu, när jag trots min situation faktiskt får uppleva många sköna stunder av avslappning, skratt och välbehag.

När jag jobbade för att komma ur min utbrändhet hade jag som mål att få uppleva en fullständigt avslappnad och harmonisk kropp. Jag lyckades!  Och det är nog anledningen till att jag fortfarande har kvar ganska mycket lugn. Men det är också anledningen till att jag får panikkänslor, när kroppen de värsta dagarna översköljs av obehagliga känslor, Jag stretar emot och vill inte känna så. men försöker även då tillämpa mindfulness, där du ska acceptera det som pågår och inte kämpa emot.

Mina soldater, cellgifterna, har gjort ett gott jobb. De har enligt cancerproverna lyckats dänga till tumören ordentligt. Vid min tredje behandling fick jag det glädjande beskedet, och kände genast energinnivån höjas i kroppen!

I detta ingenmansland är rutinerna viktiga, du måste lägga upp en agenda för din dag. Du måste veta vad du ska göra alla timmar, både de som är bra och de som är dåliga. Den psykiska delen knackar lätt på, och vill få dej att fastna i olidliga tankar, och då måste du planera för vilka krokar du ska ta tag i.

Men var inte rädd för gråten, den är din vän. Gråten hjälper dej i läkningsprocessen, men som jag skrivit om förut, fastna inte i gråten. Gråt ut och gör sedan något annat.

Den 2 jan får jag min fjärde behandling. Min lust att förinta tumören är fortfarande stor, men jag känner samtidigt bävan inför biverkningarna. Min längtan till att allt ska vara över är stark, men tänker jag för långt fram, då känns sträckan alltför lång att vandra.

Jag fokuserar på mina nära och kära, tänker på de intressen jag sen kan återuppta, och försöker hitta sätt att finna mitt lugn och saker att fokusera på.

Min man och jag ska fira nyår i lugn och ro och peppa varandra om framtiden. Jag vill önska er alla som läser min blogg ett riktigt Gott slut och ett Gott Nytt År!

Och tusen tack för mail och sms som ger mej kraft och mod!

Det är helt otroligt hur du kan njuuuta  av det som en frisk kropp bara tar för givet. Sjätte dagen idag, efter det att jag fått  kliva ur "torktumlaren" som till sist lyckades krama ur det mesta av cellgifterna, och jag laddar mina batterier.

Jag är INTE vinglig, nåja lite kanske, jag är INTE konstig, nåja lite kanske, jag är INTE svettig eller frusen, jag KAN tänka klarare, skryt kanske, jag darrar INTE, pytte kanske. Jag klev med andra ord ut ur dimman på den tolfte dagen. Nu ÄR jag bara.

Jag njuuter av att min värld plötsligt står stilla. Jag njuuter av att yoga, göra qi gong, sticka mm med lugn i kroppen. Jag njuuter t om av vilan.

När du är helt frisk då består dina njutningar av helt andra saker. Ibland kan du tom bli rastlös och känna dej lite less för att allting är så tråkigt. I min värld är det sällan jag numera får den där tråkkänslan. Jag har betalat/betalar ett högt pris för den insikten att jag har den största glädjeklällan i livet, när jag har en frisk kropp.

Allting är möjligt när du har ben som bär dej, armar som orkar kramas, en hjärna som kan tänka och ett varmt hjärta. Allt vad du vill kan du få, även med små medel. Det är ingen sanning här i världen att den som har mycket pengar får de bästa av livet. Det är den som har den rätta inställningen som drar vinstlotten.

Det är nästan alltid de små sakerna som ger den där sanna genuina känslan av lycka. Jag känner lycka idag för jag ska få besök. Min kära syster är på väg och det är ingen liten sak mätt i kärlekshandling, men en mindre sak mätt i pengavärde. Hon kör 60 mil i vinterlag. Hon är min ängel.

Välkommen kära syster!

Hur ofta har inte uttrycket , fånga dagen, används. Men i det nästan uttjatade talesättet i det här århundradet, ligger en skatt nergrävd. Alla dessa underbara små och stora stunder fladdrar omkring dej som färggranna fjärilar, redo att landa på din axel, om du så vill.Titta upp lite grann, minska på takten med dina steg och låt en fjäril landa på din axel. Det kanske är just den som ska göra din dag, få din puls och livslust att gå i samma takt.

Varje gång du bara låter alla möjligheter till andrum, eller stimulerande saker försvinna ur ditt liv, så dödar du en av alla dina fjärilar. Just den stunden kommer aldrig åter! Ta en funderare på dina val, vad gjorde du istället för fikastunden med en vän, lekstunden med ditt barn, musikkonsert, yoga etc.

Varför väljer du bort det som ger ditt liv hopp och mening? Varför väljer du bort det som på sikt kanske ger dej den där tillfredställelsen i ditt liv, den harmoni du söker?Fjärilarna som lockar och dansar omkring dej, dom har du gratis, men att fånga dom kräver ett öppet sinne, en tro på livet, att just du faktiskt har rätt att glädjas över din dag, över ditt liv!

Jag fångar fjärilar, min dag, som aldrig förr. Varje dag reser jag mej och hittar gyllene stunder som ger mej lite lycka. De mörkare fjärilarna i livet ger bara mer liv till det färggranna.

Fånga din dag det är livets mening!

Att hitta sätt att förhålla sig till sin dag när kroppen skriker NEJ, när kroppen vägrar finna sig i det kaos den kastats i, är en prövning. Hur realistiskt jag än tänker om att det handlar om min egen överlevnad så är jag inte alltid fokuserad i målet när gifterna i kroppen brottas mot kroppen som söker balans.

Panikkänslor som kommer ibland handlar inte om döden, dom handlar om själva tillståndet, att vara inlåst i en konstig bubbla. Jag tror att alla som har en sjukdom i sin kropp, kan förstå vad jag menar. Jag har fått dra ner en växel. Jag har fått acceptera att jag faktiskt efter min andra behandling får gå ner några trappsteg.Kroppen är tröttare och behöver mer vila.

Svårt? Ja, ett nederlag för mej som alltid söker olika aktiviteter för att min nyfikenhet och livslust är stark.Nu kastar jag inte i mej en frukost, stryker kläder, fixar och donar före kl 8 på morgonen. Nej, nu tar jag med en frukostbricka till TV soffan, ligger kvar länge o myser med hunden Amigo. Jag lyssnar på min kropp.

Nu blir dagen varvad med att göra, att vila där viloläget kan innebära skön musik i örat, eller några varv på en stickning, kanske wordfeud, maila och messa.

Goda vänner, TACK, hör av sig på olika sätt, och ni gör verkligen min dag ljusare!På söndag var krafterna närmast 0, igår tog jag en liten promenad. Men vet ni, det är helt normala tillstånd med allt som pågår i min kropp just nu, cellgifterna är mina soldater, som min sköterska säger. Det är bara jag som måste gilla läget.Kram till er!

Du gråter mina tårar. Du känner så starkt. Du tycker så synd om mej. Jag har bett dej raka av mitt hår.

Jag står stark, men känner mej främmande inför ansiktet jag ser i spegeln. Jag möter min egen blick. Mina ögon är mina ögon. Jag är jag även om mitt yttre blir förändrat.

Mitt i min styrka känner jag sorg i hjärtat. Jag lider med dej, som ännu en gång ska genomlida detta med mej. Tillsammans i kampen.

Jag tar på mej en av mina fina hättor och skakar av mej sorgsenheten. Nu finns ingen tid att hänge sig åt nostalgiska tankar om hår, eller slösa på energi genom att sörja över det yttre. Trots allt så mår jag ganska bra, och har förmånen att bo i denna magiska, fantastiskt lugna kropp! Vad mer kan man begära

i den här situationen?!

Nej, det är dax att rusta sig inför morgondagen. Då ska tumören få sig en omgång igen, och inte bara mista ev hår utan hela sin kropp. Min kropp ska däremot resa sig igen, min kämpaglöd är stor. Jag har fått så många kärleksfulla peppande tankar och gåvor av er mina vänner, så jag känner mej som en riddare i sin rustning.

Med musik i örat ska jag låta min kropp ta emot cellgifterna. Du kommer med mej och sitter troget i många timmar. Vilken enorm styrka du har! Du peppar mej och du tillåter inte mej att ge upp. Vi ska fixa det här, säger du.

Det andra slaget står imorgon och jag tackar i förväg er som skickar styrketankar, jag både känner och behöver dom. Vi behöver dom!

Med kärlek till er ett stort tack!

Förvarningen kom för några dagar sedan. Det började ömma i olika punkter i hårbotten. Jag har stålsatt mej inför detta, och funderat på hur jag skulle reagera denna gång. Första gången var det dramatiskt. Jag som är född med massor av hår, lockigt, krulligt, nästan omöjligt att kamma, men med åren lite mindre krus med bara lättare vågor. Men fortfarande tjockt, även om det utväxta håret från förra behandlingen aldrig blev som innan. Jag fick lite mjukare hår och lite tunnare.

Nu är det dax igen. Håret ska falla. Denna morgon föll en hel del hår ner på duschgolvet. Hårda döda små korta strån. Efter den första behandlingen fick jag prova ut en ny peruk, och då passade jag på att bli riktigt kortklippt. Allt för att minska dramatiken inför hårfallet. Och ja, det känns inte lika dramatiskt, inte än. Det kanske kommer när kala fläckar börjar synas.

Förutom peruken så har jag, (måste ju ta alla tillfällen i akt för att shoppa!) handlat via nätet ett gäng fina hättor. De tillverkas av  /www marianette.se/ , två företagsamma tjejer som också gått igenom detta att behöva mista sitt hår.

             Så här ser mina hättor ut;

Jag är rustad iaf för att kunna piffa upp mej även utan hår!! Dessutom sa jag till en vän häromdagen, att jag mår oförskämt bra, och det är den viktigaste ingrediensen i den här resan. Att våga må så bra som mjligt, att ha styrkan och lugnet i kroppen så länge det går. Och jag är så tacksam för att jag har det!

Kramar till er alla som följer mej!   

Den nionde dagen. Idag har de största missilerna i kroppen tystnat. Döda kroppar (celler) har redan under några dagar lämnat min kropp. Både onda och goda. Friden lägger sig sig sakta, med enstaka vindpustar som dröjer sig kvar.

Jag har varit som ett träd med djupa rötter och stått kvar.  Jag har inte slutat leva under tiden. Jag tog fram min Bag of Joy, min livräddare, min dagstrukturerare.

Vis av tidigare erfarenheter vet jag att det gäller att fortsätta hålla sig själv i handen, känna hjärtat slå, och vara förvissad om, att det är jag som ÄR trädet som står still. Orkanen runt omkring mej är giftduschen som dränker mej i olika utmaningar. Mina tankar har gått till judarna som utrotades, för dom var syftet bara att förintas. Vilken vånda!

Tillbaka till min Bag of Joy, min agenda, mitt arbete, mitt nöje. Min underbara bag har massor med trevliga saker att göra, som jag faktiskt kan göra, hur jag än mår. Det går att tillåta, acceptera det dåliga måendet och ändå GÖRA. Alternativet är att krypa under täcket och verkligen umgås med skiten.

Inget för mej.

Det jag gör varje dag är promenerar med min hund, gör qigong, yogar, läser, lyssnar på musik, spelar wordfeud, stickar, målar, fotograferar och inte minst de vanliga vardagliga sysslorna i ett hem. Jag älskar känslan av att jag faktiskt gör, att jag inte blir besegrad så lätt. Om orken skulle tryta, så skär jag en bit av denna nöjestårta, och gör allting mindre och saktare.

Numera ingår även gråt i min Bag of Joy. Jag har lärt mej hur väl tårar kan rensa ut, och ge plats för ny energi.  Men även humor och skratt förståss. Min största skatt i bagen är förståss min man, min familj, syskon och vännerna. Alla de som messar, mailar eller hör av sig på olika sätt. Jag kan inte nog betona hur viktig och stärkande den mänskliga muren av värme är. Tack av hjärtat!!!

Kan man känna livsglädje mitt i det här? JA, jag kan det. Speciellt idag när första stridens värsta biverkningar är över, när SOLEN äntligen visar sig!

Ha det bäst alla ni, snart ska jag gå ut i solen!!