Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av ILOS - 28 maj 2012 12:46

Att inte lägga orden i munnen på din vän när hon/han från sin utgångspunkt berättar.....är svårt. Du har väl varit med om det när din kompis "klagar", grämer sig, suckar om något i hans/hennes liv, och antagligen ger du genast dina synpunkter som börjar med ordet men....men det är väl.....men du kan väl.... Av ren välvilja vill du lösa problemen som inte är dina, men som du får ta del av.

Bit dej hellre i tungan och håll tyst, låt dina öron lyssna, visa med dina ögon att du hör, ge en kram men var tyst, tyst  åter tyst. Bara om din vän  frågar dej till råds så är kanalen öppen för dina råd. Innan dess kommer dina ord att studsa som mot en vägg, och du får dom tillbaka ohörda. Det kan t om uppstå ett litet gräl om vännens problem om det vill sig illa.

De flesta av oss är mycket medvetna om hur och varför vi borde lösa det problem vi har, men allt har sin tid, och vi behöver prata och älta tusen gånger, innan vi tar våra beslut. Känn dej hedrad om du är en sådan fin vän, som får ta del av bekymmer, men bli bara ett bollplank på vännens intiativ.

Problem kan vara känsliga, och vi kan vara rädda för att lösa dom, då lösningarna oftast innebär förändringar, och förändringar kan skrämma oss. Tyvärr får ingen av oss se facit i förväg på olika lösningar. Det innebär att det du säkert vet är hur du har det nu.

Men om du är en lyssnande vän så hjälper du därmed din vän att bära sina bekymmer, du låter henne/honom lätta på bördan en stund. När vännen får berätta för dej och höra sina egna ord, så är det oftast den vägen lösningen uppenbarar sig på.

Att gå ensam med sina bekymmer är tungt, bördan tycks bara bli större då, så du som behöver berätta, våga göra det! Om du inte har någon du känner förtroende för så kan du skriva av dej, till skrivbordslådan eller varför inte börja blogga, eller kanske skriva till någon som bloggar. Ibland kan det kännas bäst att berätta för någon man inte känner.

Allt är bättre än att stå på samma ruta år ut och år in.



Av ILOS - 22 maj 2012 10:42

När spegeln går i krasch och faller i tusen bitar är det omöjligt att laga den. Hur du än försöker så skulle du aldrig få alla bitar på plats. När en relation börjar vittra sönder går det sällan lika fort som med en fallande spegel. Det kanske bara är en bit då och då som faller ner, och som ni båda snabbt fångar upp och lägger på plats igen.

Men ändå, bitar som lossnat och fogas samman kommer aldrig mer på samma läge. Har du lyckats med att fila bort skavankerna som gjorde att relationen skavde, så kan det hända, att den fallna biten gosar in sig och får ett bättre läge än innan fallet.

Men oftast lämnar den limmade biten skavanker efter sig, småsår som inte vill läka, skorpor som börjar blöda om och om igen. Det blir garanterat så omdu/ni bara smäller ihop biten utan att tänka på vilket fogmedel ni använder. Att låta bli att rensa luften, tala ut, hitta de rätta känslorna igen, bäddar för att biten snart är på fall igen, och kanske drar med sig fler bitar.

Det gäller att dra i handbromsen i tid innan den stora krocken kommer som tar död på hela relationen. Som vanligt är det de små detaljerna som oftast drar igån det stora kriget. Att komma överens och kunna prata ärligt med varandra är en förutsättning för en hållbar "spegel". Hur många av oss går inte omkring som katten kring het gröt och tror att vår partner kan läsa tankar. Du förväntar dej att han/hon ska förstå hur du känner det, vad du menar, även om du inte pratar rent ut.

Vänta inte med att hela din relation, även om det gått för långt, dvs det är omöjligt att lappa ihop bitarna, så tjänar ni båda på att ta gemensamma beslut om er fortsatta relation.

Att skiljas som vänner är vackert!


Av ILOS - 21 maj 2012 09:00

Mitt liv går hela tiden hand i hand med vetskapen om att jag håller hårt i livet, men känner beröringen av döden. Precis som du i en kör sjunger bättre din egen stämma när du hör de andras, har det blivit lättare att plocka ut det värdefullaste ur livet.

Många gånger skulle jag bara vilja hoppa över känslorna som ibland sköljer över mej, allt de jag upplevde under de svåra åren, rädslorna, kraftlösheten, mardrömskänslan, men jag vet att det inte går. Jag kan gå ut och jogga av mej stress och springa ifrån allt, men det går aldrig att springa så långt att alla känslor inte hinner ifatt.

Men det kan vara viktigt, för mej iaf, att skjuta undan de mörka, att inte varje gång låta de känslorna få härja. Jag låter andra känslor av glädje få duscha bort det mörka så ofta det går. Och nu med facit i hand så ser jag att det fungerar för mej.

Jag har helt enkelt accepterat den hand, döden, som ständigt är närvarande men inte dominerande. Jag tillåter den inte att skrämma mej mer, och lutar mej alltmer mot livet.

 Det absolut viktigaste är att ha en agenda för ditt liv, din dag, ditt år. Att ha saker att se fram emot blir en livlina, att göra saker under din dag som skingrar dina tankar, gör att du även "glömmer" värk och obehag i din kropp.

För mej är mötena med min underbara dotterson som en superduper påfyllning av må bra hormoner, vi skrattar så gott tillsammans!

Du får aldrig ge upp, jag vet att det kan ta lång tid att må bra igen. Men en droppe vatten om dagen fyller på en hel flaska med tiden, precis som det "lilla" du gör varje dag för att må bra så småningom ger resultat!



Av ILOS - 11 maj 2012 09:14

Om orden mister sin innebörd. Om orden slutar berätta, vad händer då med dej?! Det finns en anledning till att vi använder alla ord, att vi kan kommunicera med varandra, att vi kan med ord förklara vår kärlek, reda ut saker, eller att ta farväl. Orden har stor makt. Ofta missbrukar vi tyvärr alla ord, alla gånger när orden likt en fors strömmar ut ur munnen, dansande på adrenalinpåslaget efter uppväckt ilska. Sådana gånger får vi ofta ångra oss och önska att orden fått ligga i tankesmedjan ett tag, och att de värsta orden då filtrerats bort.

Men om du använt ord av ilska mot samma person så ofta att dom tappar sin betydelse, hur gör du då för att nå den människan? Du kan ju gå till dej själv, och vet att när någon upprepar samma mönster gång på gång, då berör det inte dej lika mycket den hundrade gången som den första. Orden tappar sitt allvar, sin tyngd, ungefär som politiker som upprepar sitt mantra gång på gång, men i det verkliga livet upplever du ingen förändring.

Det finns anledning att börja tänka till, att vara lite sparsam med orden, speciellt de orden där mycket kraft sitter. En väg att gå är att fundera över varför du tar till just dom orden, som du formulerar till nästan ett hot, eller andra överdrivna ord. Kan det vara så att du med kraftorden söker en reaktion, du hotar att lämna någon för att få bekräftelse på hans/hennes kärlek, etc. I sådana fall använder vi orden som en motsats till vad vi egentligen vill.

Tänk om vi kunde säga "jag behöver mer av din kärlek" istället för att "jag tänker lämna dej", om det är det vi vill.

Ord är fantastiska rätt använda, som pingpingbollar far orden i en ström mellan oss och får oss att må bra. Vi gottar oss i varandras beröm och den otroliga känslan av att känna samhörighet.

Orden kan vara mjuka som sammet och hårda som flinta och kan väcka starka känslor i kroppen. Därför kan orden vara farliga om du använder dom utan tanke. Du kan skada dina medmänniskor, dina närmaste och framförallt dej själv. Du kan använda orden destruktivt och förringa dej själv, eller tala gott om både dej själv och andra.

Det skrivna ordet som du skickar iväg med aggressiva känslor är farligast.Din vän/ovän kan läsa det om och om igen och bli lika "uppeldad" varje gång.  Nej, tala om dina starka känslor öga mot öga istället. Låt det skrivna innehålla de varma känslorna, som bara sprider sol i sinnet.

Kanske det ändå är enklast med ord utan innehåll, ord som inte sätter din vardag i gungning, som bara låter dej vagga på i din stilla lunk, eller?!


Av ILOS - 8 maj 2012 08:12

Det vackraste som finns, våra sjöar, älvar, skogar och berg, den vyn har vi fått gratis. Vi som föds till denna jord har rätt att bo här, och det borde vara självklart att vi skulle förvalta vår tid här på jorden på bästa sätt. Inte bara med tanke på miljön, vilket är nog så viktigt, men också hur vi tar hand om oss själva.

Varför är det då så svårt att jubla av glädje varje morgon bara över att få finnas till? Varför är vi uppbyggda av en massa sammansatta krångliga känslor som stör oss i vår vardag? Inte ens de som tycks ha svaret på allt kommer undan. Vi mår alla dåligt från och till. Men det verkar som om vi likt grisar vältrar oss i dyngan, rör om och gör allt för att smutsa ner oss ännu me,r dvs vi har förmågan att vara mer bekväma i att må skit än att verkligen, verkligen njuta av alla glädjeämnen som finns. Vem har hört någon analysera över måendet som är superbra!?

Det kanske vore en lösning, att lista ut varför just du mår så bra idag och kanske bli stärkt i hur du ska återta det goda humöret när dalgången kommer. Naturen är som sagt gratis om vi tar hand om den väl, men din inställning till ditt liv och din dag får du jobba med varje dag. Det är ett svårare jobb när du är riktigt sjuk, men då får du också starkare respons i din kropp när du mår bättre.

Till vardags vill gärna håglösheten ta tag i dej och dagen kan kännas tung, trots att du inte är sjuk, har en bra relation, goda vänner, fritidsintressen, ett bra jobb. Vad säger det dej?

Jag tror att du behöver tända en gnista då och då, som du gör med en bälgblåsare för att få fart på elden. Vi behöver tända till, känna lite adrenalinkickar då och då, bli stimulerade, göra något helt nytt. Det är ju för tråkigt om livet bara går och kommer, dag ut och dag in i samma banor. Du är väl inte här bara för att göra ditt skift i ditt liv och sedan dö, du vill väl känna att du lever!?

En sak är säker och det är att det finns ingen mening i att uppskjuta saker och ting, att spara resorna till pensioneringen t ex kan betyda att du aldrig vågar resa. Gör det du vill om du kan, och gör det nu, vad du vill idag har ingenting med morgondagen att göra!


Av ILOS - 7 maj 2012 11:05

Har du och din partner fastnat i ett Rut o Rot beetende? Går ni omkring  o jobbar och plockar och städar och snickrar och är nöjda med det? Ja, då är väl allting ok. Men om du känner en längtan i ditt bröst efter något mer, men har svårt att definiera det riktigt, då kan det vara en riktig Rut o Rot varning i ditt förhållande!


Du kanske känner att du inte längre har en given plats hos din partner, annat än att rota eller ruta. Lyssnar hon/han på dej eller talar du för döva öron? Vet han/hon vad som gör dej glad? När gjorde ni något roligt tillsammans sist? Ser hon/han dej överhuvudtaget, eller har du förvandlats till den där självklara inredningen i hemmet? Om sådana här tankar har börjat cirkulera då har fröet till missnöje eller nedstämdhet sakta börjat gro.


Det är mao hög tid att rensa i kärleksrabatten och dra upp alla ogräs, och så frön av inspirerande glädje och kärlek istället. Du kan komma långt i din strävan bara med en förändring hos dej själv, din partner sitter ju i samma tristess, även om ni kanske upplever den i olika styrkor.


Det är viktigt att  bli bekräftad, att få se någon in i ögonen, att bli sedd och hörd, och att få den där kramen, beröringen, som tänder energin till ditt liv. Att ruta o rota med en kärleksfull känsla i kroppen, är så mycket lättare än att känna en saknad efter något annat.  Du kanske trycker ner din längtan och gråt, och försöker acceptera det du känner, kanske för att du är rädd för förändringar, men kan något egentligen bli sämre än hur du har det nu?


Det behövs mod att släppa någon fri när de riktiga känslorna saknas, tagit slut, men är det rätt att hålla kvar någon bara för att du är rädd för vad ett nytt liv skulle innebära? Han/hon är värd att hitta någon annan att älska precis som du är det.


 Inse att det viktigaste är, varför ni två bestämde er för varandra, och om svaret på varför fortfarande finns kvar. Är det så, då kan ni låta nya kvastar ruta och nya spikar få hamras in med en helt annan känsla i kroppen.






Av ILOS - 5 maj 2012 21:10

Ibland kan du nästan tro på ödet när något oväntat inträffar. Med 5 minuter tillgodo var jag på exakt rätt ställe för att återse en kär vän, någon som betydde så mycket för mej för så länge sedan.Vi var de godaste vänner, bästisar, så det gjorde nästan ont i hjärtat, två tjejer i tonåren som fann varandra. I vått och i torrt höll vi i ihop och stöttade varandra, skrev dikter, och fantiserade om olika killar som vi för tillfället var kära i.


Det var en underbar tid när livet både var enkelt och jättesvårt, när vi pendlade mellan lyckorus och besvikelser, när kamratskapet var viktigare än skolan, när det var självklart att alltid stå på varandras sida mot omvärlden.

För mej var den här vännen extra viktig. Hon gav mej sin äkta vänskap utan förbehåll, hon var min första riktiga vän som inte var släkt med mej. Hon vågade vara min vän trots att jag berättade om min bakgrund. Trots sin unga ålder förstod hon att man inte kan döma någon som är oskyldig, att var och en bär sina egna "skulder".


Åren gick och livet förde oss mot olika vägar, men under alla år har jag burit med mej den här gåvan att få känna mej omtyckt. Det lärde mej också ännu mer hur viktigt det är, att inte dra alla över en kam, att var och en måste få berätta sin historia, måste få stå upp för det man själv tror på, och att få vara den man är.


Jag såg dej komma och åren rullade iväg, som om jag suttit i en tidsmaskin och plötsligt var en liten tonårstjej igen.

Så gott det kändes i hjärtat! Jag är så glad att jag fanns på rätt plats i rätt tid, och att jag sparat dina fantastiska dikter som du skrev med äkta unga känslor. Det känns bra att skicka dom tillbaka till dej, jag har förvarat dom med stolthet!

Om jag aldrig sagt det förut så tack för de fantastiska tonårsåren vi fick tillsammans!


Av ILOS - 20 april 2012 12:55



Den naturliga människan är snart ett avslutat kapitel. Naturlig skönhet kommer att vara en bristvara, likaså naturligt sneda tänder, stor näsa, utåtstående öron, små bröst, tunna läppar mm.

Jag tänker att vår strävan (eller politikernas) mot ett alltmer individualistiskt samhälle, där vi alla helst ska hävda oss, göra karriär, hitta sin egen stil etc har triggat igång vårt genetiska behov av att tillhöra flocken.


Vi vill se likadana ut. Varför skulle annars alla som opererar sig, förstora brösten, läpparna, fixa mera hår etc .  Det är ju inte lika vanligt att förminska attributen. Det måste finnas någon bakom allting, en hjärna som förstår att tjäna pengar på vår stora dragningskraft att få tillhöra en flock. En hjärna som förstår att belöningen ökad självsäkerhet betyder så oerhört mycket för oss. Det är den som "bevisar" för dej själv och andra att du har rätt att ta din plats i en viss flock.


Vi sitter alla i samma båt. Från den som "bara" använder mascara, tonar håret till den som opererar sig. Grundanledningen är densamma, vi ökar på våra må bra känslor, till att börja med iaf.. Enda skillnaden är att den som bara använder mascara kan tvätta bort sin förändring varje kväll.


 Vi känner säkert alla någon som går emot strömmen, den som t ex nöjer sig med att gå till en frisör men inte gör något annat med sitt yttre. Och om du känner en sådan person som dessutom verkar vara helnöjd med sig själv och med sin tillvaro, då kan du vara säker på att denna person har dragit en vinstlott! Tänk att födas till detta livet med en så stor medfödd självkänsla! Underbart! Det negativa med den personen, om det kan kallas negativt, är att hon/han saknar kanske en riktig känsla för flocktillhörighet, kanske en ensamvarg som inte känner behov att spegla sig i andras blickar. Men det behöver inte vara så.


Mina tankar kring detta går också till att det finns ett mått av självförakt i att demolera/förstärka/förbättra delar av sin egen kropp. Du skärmar av dej från din egen kropp för att din själ kanske inte längre känner sig hemma i den här världen, som måste vara mänsklighetens topp tio vad gäller grymhet, att skärma av sig från världens lidande blir lättare med ett annat yttre. Genom att förändra sitt utseende slipper du se din egen spegelbild, den du är född att se ut som, din egen skam kan du gömma bakom den opererade/sminkade fasaden.


När jag hade cancer och mitt tjocka hår föll av kände jag skam över mej själv. Jag kände mej ful både med och utan peruk. Men jag besegrade den känslan genom att stärka min egen självkänsla.  "Nu har du chansen!, sa jag till mej själv, att jobba med mina tankar och hitta tillbaka till känslan att jag var värdeful, trots mitt utseende. Utöver mina tankar var det mitt lilla barnbarn som hjälpte mej mest. På barns vis noterade han mitt utseende, men det var en bisak. Det var hurdan jag var, och vad jag visade honom av mej som person som var det viktigaste.


En sak vet jag säkert,  de som verkligen håller av mej stannar hos mej, fortsätter umgås med mej, oavsett om jag är sminkad eller inte, oavsett hur många rynkor jag får, oavsett om jag är ful eller vacker. Det söta ansiktet kan vara en sköld som döljer vem du är, oavsett om du är naturligt söt eller om ditt ansikte är förstärkt med mjuka reserver.

Kanske operationerna är västvärldens svar på Burkan??  Att dölja dej.




















Skapa flashcards