Brustna relationer ristar märken i ditt hjärta. Ingen kommer undan. Vi bär alla på osynliga sår olika i storlek. Förgäves försöker vi plåstra om våra blödande sår, men hur vi än bär oss åt så sipprar sårvätskan ut. Inte varje timme, inte varje dag. Ibland kan vi nästan glömma vissa sår en längre tid. Vi kan känna oss härdade, starka och nästan stolta, för att vi lyckas hålla känslorna instängda i en kylbox. Men vem vill leva iskall och med kallt berått mod, bara döda sina egna känslor!? Är det inte bättre att ta itu med dina relationer!? Att försöka bena upp och reda ut och läka dina sår så gott det går?! För visst handlar det om dina försmådda känslor, att någon viktig person inte sett dej tillräckligt, att du känner en stark saknad efter någon, eller att du känner dej utanför.

Vad förlorar du om du ställer raka frågor? Den relationen som är som salt på dina sår lider du ju redan av. Ingenting kan bli sämre av att du skulle våga närma dej och försöka förstå varför.. Dina försök kan, även om relationen inte skulle förbättras, kunna ge dej lite ro i själen. Det är faktiskt så att alla relationer som inte kan utvecklas, eller vara varm och levande, blir bättre om du kan se någon i ögonen, och faktiskt tala om att du inte mår bra av er relation och inte längre vill träffas.

Alla människor har ett lika värde, precis som du.  Alla människor brister men alla människor kan även hela dej, precis som du kan. Allt ont du upplever att andra gör dej, kan även andra uppleva att du gör emot dom. Barnen i sandlådan blir ilskna, hugger, gråter och skriker, men sen blir dom snabbt vänner igen. Förvånande nog fungerar inte den vuxna människan på samma sätt. Så vad utvecklades fel hos människan, när vi som vuxna träter och bråkar i åratal, inte glömmer en enda oförrätt, och är nästan oförmögna till att förlåta!? 

Nej, tvärtemot vad som brukar sägas så skulle jag vilja säga; Tillbaka till sandlådan, använd hela känsloregistret (utan att ha ihjäl varandra) och kliv inte upp förrän ni är sams igen, eller är sams om att avsluta er relation.

Begreppet "energitjuvar" tror jag att vi alla börjar förstå vad det innebär. Hör du till dom som knoppat av vän efter vän efter att du följt alla råd som finns att läsa? Mår du bättre idag? Känner du verkligen att nu får jag ha kvar min surt värvade energi?! Inte!!?

Tänk om, ja tänk till riktigt ordentligt, tänk om det är du som är boven!? Kan det vara så

att du är den som går omkring och suger, likt en blodigel försöker du fånga livselixir från dina vänner!? Du mår dåligt som fasen, för du är fullproppad med energi, som du inte vet vad du ska göra av med. Och så hamnar du i den välbekanta onda cirkeln där du bara suger mer...

Att lägga skkulden hos andra, som göken med sitt ägg, är den enklaste lösningen många gånger, och alla kloka ord som strömmar till dej, ger dej vatten på kvarn. Men en dag kanske du sitter ensam i ditt hem. Då kanske pengen faller ner och du börjar förstå, att du faktiskt själv kan bära skuld till en del av det tråkiga som händer dej.

Ska vi vara snälla så kan man ju säga att du ärvt bördor från andra generationer, du hanterar problem med erfarenheter som andra lärt sig, och som du fått "ärva". Nu sitter du där, tyngd av alla tankar om hur fel alla andra har, du har minsann rätt.

Men so what? Även om universum skulle ge dej rätt i ditt tänkande, vad har du för nytta av det? Hur roligt är det att sitta där och bara leva för att "du har rätt"?!

Min acceptans för dom jag kallar mina vänner är stor. Jag vet att det är svårt att vara människa. Kraven hur du ska bete dej för att bli omtyckt är inte lätta att uppfylla. Vi har alla olika värderingar och det som är viktigt för dej är inte viktigt för mej. Missförstånden ligger och lurar i varje hörn.

Det enda botemedlet eller sättet att verkligen fastställa om du har en vän som är energitjuv är att tala ut. Ge din vän en sista chans, ställ "hen" mot väggen, våga fråga det du behöver veta. Du förlorar mer om du mister en vän pga av lösa antaganden.

Jag tror att energitjuvar är vi allihopa när vi inte riktigt passar ihop.

Njut av din dag idag, den kommer inte tillbaka. Du kanske har en himmel som är blå idag, och kan gå ut och fånga lite solvärme. Dina ben är starka och orkar bära dej på en skön härlig promenad. Du kanske t om har sällskap av en lurvig liten  hund, eller får hålla din kärlek i handen. Livet är underbart! Livet är till för att njutas, som en nygräddad bulle frestar den. Våga smaka!  Det är du som bestämmer fyllningen eller du kanske "bara" vill ha en vanlig kanelbulle.

Låt värme från de allra bästa vännerna omsluta dej så du blir trygg och go ända in i själen. Ta fram din målarlåda och låt alla färger berusa dej. Släng alla krav på hur din tavla "bör" se ut. Det är ju din tavla och det är du som fyller den, kanske med kraft från ditt levande inre. Du kan måla med precis vad du vill, vem har sagt att du måste använda en pensel?

Livet, livet är ditt. Du, bara du, väljer att fylla din dag. Med mjuk och skön musik i örat, kan joggingturen bli extra behaglig eller låt naturens djur fylla dej med ljud. Efteråt kan du lägga dej ner och göra en behaglig yoga, det du lärt dej eller helt enkelt på ditt sätt. Andas, andas och låt extra syre ge kraft till din kropp, till din dag.

Du kanske ringer till en vän, och får prata och tömma dej, på det som hindrar dej, att bara bli så där uppsluppet glad för att det snart är vår. Att om och om igen få uppleva det ofattbara undret, att grönskan kommer tillbaka att lökarna börjar knoppas, att tulpanerna snart ska slå ut och uppnosigt glänsa i en färgkaskad, det är en förmån.

Vad fattas dej om du inte hittar miljoner fler saker att glädjas över?

Att kunna leva i nuet, att kunna skicka gårdagens bekymmer där de hör hemma, och inte heller leva ut morgondagens oro i förväg, är en sann konst och mycket bra att kunna.

Men det betyder inte att du ska sluta längta. Att längta skruvar upp det där livshjulet inom oss, som får oss att älska livet, och att älska livet är en förutsättning för att må bra. Att längta kan vara i stort som i smått, men jag tror att det är dom små sakerna, som är oljan i ditt mänskliga maskineri. Tänk bara hur det känns att vakna på morgonen och känna kaffedoften, eller att själv kliva upp och sätta på den första kannan.

Sådana "småsaker" kan göra din morgon fridfull och du stiger upp med förväntan i kroppen. Förväntan och längtan, två olika ord som egentligen är positiva båda två, men "förväntan" kan också skapa negativa konkekvenser för dej. Om du t ex har förväntningar på din partner/vän om att ni två ska tillsammans gör något en ledig dag, och det visar sig att din partner har andra planer. Då spricker din förväntan och du kan känna sorg, ilska, vanmakt eller bara bära på en stark längtan efter gemenskap som aldrig tycks bli uppfylld.

Att lära sig att eliminera förväntningar, som du med tiden får erfarenhet av att de kommer att spricka, är en bra början för att slippa en hel del grus i maskineriet. De bästa förväntningarna, och den bästa längtan i i de små sakerna är dom som du själv planerar. När du lägger dej på kvällen, tänk på morgondagen som din dag, och vad du ska göra med den. Du kan också i förväg planera med din partner/en vän om vad ni ev ska göra tillsammans. Då har ju dina förväntningar en bättre chans att uppfyllas.

Det svåraste du kan göra med din dag är att bara anta/tro/hoppas att din vän ska visa intresse. Det är som att bädda för olust och dålig självkänla, när intresset uteblir. Och du blir grälsjuk, för du känner dej oförrättad. Det är klart, om din väns intresse alltid uteblir, eller han/hon aldrig vill göra något tillsammans med dej då måste du kanske ta ratten och styra ditt liv ifrån honom/henne. Risken är stor att du annars klibbar dej fast i en bitter sörja och din livstil  blir att vara ett offer.

Men det är inte lätt att hitta rätt balans för längtan och förväntan. Jag tror bästa sättet är att jobba med sig själv, gå på terapi, eller prata med en klok vän. En längtan eller förväntan som du själv kan uppfylla gör dej aldrig besviken! Men dina egna slutsatser om en vän, gör dej nästan alltid ledsen fast de nästan aldrig är helt sanna.

Precis som du själv, bär också din vän sin längtan, sin förhoppning och strävan, att må så bra som möjligt.

Ta vara på din dag, det är du som gör den!

Kärlek kan göra ont. Kärlek som väljer bort dej ur sitt liv pga orsaker du inte kan göra något åt smärtar mest. Vem är fullkomlig? Måste du välja sida för att behålla en kärlek varm och ljus och stark på bekostnad av den du väljer bort?

Har du varit med om det, att du plötsligt befinner dej mitt i en krigszon? Du kanske gått länge vid sidan om och tittat på och försökt tänka ut strategier hur du ska medla de krigande. Ändå vet du, det här är inte ditt krig. Du kanske t om har följt det här kriget under personernas hela liv, och egentligen bara väntat på att detta ska ske. Att vägra välja sida, att vägra välja bort någon är din rättighet.

Men vad gör du när du själv blir bortvald, när du dras in i detta meningslösa krig och vet att trots att du "vapenvägrar" kommer du att vara en av förlorarna!? Du mister en del av ditt hjärta. En del vars läkning är helt beroende av att de krigande låter kärlek växa istället för hat. Det är ju ändå så att hat aldrig kan uppstå utan kärlek.  Lika vacker som kärleken är som bäst, lika farlig är den om du har tvivel på den. Ur detta kärlekstvivel föds hatet. Hatet livnär sig på det negativa, hatet vill splittring. Hatet skriker, vill innerst inne ha kärlek från hatobjektet, men har fastnat i tanken.

Båda parter har en historia som är helt sann. Vi har alla subjektiva upplevelser. Från ett objektivt perspektiv ser du klart. Du ser vad som fattas för att bygga en bro, för att minska på hatet och låta kärleken börja gro.

Men kan du göra någonting? Nej, jag tror inte det. Insikten måste komma från dom de berör. Du som bara indirekt blir indragen i det här, borde aldrig behöva välja mellan kärlek. Det gör alltför ont.

Att lyssna till sin kropp, det har vi alla hört att vi ska göra. Men hur gör man egentligen och finns det någon gräns för hur mycket man kan/orkar/bör lyssna??!! En del säger lite nonchalant att det är bara att bita ihop och ignorera sina smärtor, fysiska som psykiska.

Ibland kan det faktiskt fungera. Om du har fastnat i det dåliga måendets nät, då låter du din agenda styras av detta. Ditt tillstånd får fullt utrymme för att utvecklas och frodas. Dina nej mot dej själv och dina vänner växer på hög, och snart vet alla, att du inte kan/orkar/vill, för du är ju "dålig". Då blir du verkligen ensam.

Jag lovar, alla dina krämpor, fysiska som psykiska, höjer dej till skyarna när du ger dom alla dygnets timmar att öka på sin livskraft.

Men när fungerar det då att "bita ihop"? Jag tror att många tillstånd livnär sig på att du håller dej undan, och använder dom som sköld mot din omgivning. Om du kunde ge acceptans till din kropp och det du känner, och ÄNDÅ göra saker, eller bara umgås med vänner då tror jag att mycket av det onda försvinner. Du kan ju faktiskt ha ont, må dåligt, pga att kroppen och själen protesterar för att de känner sig utanför livet. DET kan vara kroppens och själens signaler som är värda att lyssna på. För vem blir inte något gladare i solen, att ha date  med en väninna, åka på en resa, vara ute i skogen, dansa, se på en film med sin kärlek etc.?!

Många smärtor och den må dåliga känslan har vi ofta dragit på oss, sakta men säkert, genom åren, då vi funnit oss i saker där vi inte känt oss bekväma, när vi låtit någon tugga på integriteten, när vi inte sökt hjälp för den dåliga självkänslan etc.

Jag har märkt att kropp och själ har ett fantastiskt "läkkött". Du får gensvar så fort du är på rätt spår, och jag är övertygad om att många kan bli helt läkta, och att alla kan bli så mycket bättre än sitt utgångsläge. Även den som har en obotlig sjukdom kan må bättre med ett annat synsätt.

Fortsätt lyssna på din kropp men bli mer lyhörd för vad den egentligen vill, det kanske inte alltid handlar om vila eller att minska på sin stress i tillvaron. Det kan ju vara tvärtom.

Vårda din själ så ger du balsam till kroppen!

Att sätta gränser är svårt. Min hund kan det. När den kurar ihop sig och inte vill bli störd, då syns det på hans kroppspråk, han värnar om sin integritet. Han vet, oavsett sin tydliga gränsdragning, att vi ger honom kärlek. Hunden vet att vi finns för honom när han behöver oss. Och alla som har en hund vet, att oavsett om du och hunden varit i "luven" på varandra, så möter den dej lika kärleksfullt varje gång du kommer hem.

Men vi människor är så mycket mer komplicerade, så ibland övergår det vårt förstånd. Om vi inte reder ut saker med vår partner eller annan, så kommer vi knappast och möter med en kram vid dörren. Vi kan inte ge känslor om vi inte sopat i vår känslobana först.

Ack hur ofta blir inte denna bana nedskräpad! Att hålla den ren och fri från ev mögelsporer som hotar att få ett fäste, är faktiskt ett heltidsjobb. Varför är det så svårt?! Det är lätt att identifiera vem/vilka  du brinner för, har känslor för, som betyder mycket för dej, men ändå finns där hela tiden ett tvivel över om hur mycket du själv är älskad. Istället för att strö rosorna, allt positivt som din vän säger om dej och gör för dej, så strör du törnena på din väg. Dessa vassa taggar biter sig fast i din kropp, får dej att känna smärta, och med stoltheten vid din sida, bestämmer du dej för att han/hon inte längre får komma innanför din revir.

Inte för att du VET att han/hon inte bryr sig, utan för att du drar, ofta, felaktiga slutsatser. Du läser av törnena och ger dom för stor betydelse. Inte ens jag som är en obotlig optimist och är positiv i mitt synsätt, har förmågan att bara räkna rosorna, att vara så stark att jag kan överse med "fel och brister".

Min hund förlåter mej t om om jag råkar trampa på hans känsliga svans, han tar för givet att det var en olycka, så säker är han på min kärlek.

Att lära sig att sätta gränser är så viktigt. Om du känner på dej att du låter människor komma dej för nära, för att du behöver kärlek och bekräftelse, då behöver du hjälp. Kärlek och känslor som används enbart för att manipulera dej, kommer att skada dej ända in i benmärgen. Om du har äkta känslor för den som utnyttjar dej, desto farligare är det. Då är din känslobana helt naken och sårbar, och risken finns att han/hon lämnar dej med törnen som ger dej djupa sår.

Det bästa sättet att få uppleva harmoni i sin kärlek är att först lära känna sig själv, få bra självkänsla och vara trygg i sin egen ensamhet. Att veta att du inte faller även om du blir lämnad, är den bästa grunden för att få ett harmoniskt liv. Den dagen du slutar dra felaktiga slutsatser att det beror på dej om din patner/vän uppträder konstigt, utan förstår att oftast beror det faktiskt på hennes/hans egna problem, då har du stärkt din självkänsla rejält!

 Att vara tillräckligt tjurig för att orka genomföra och uppfylla sina mål och åtaganden, till den nivån att kroppen hänger med, är tjurighetens mest positiva sida. Att inte ge upp, att vilja någonting så mycket att det hänger just på din tjurighet om du ska lyckas, är ju en väl använd tjurighet. Men när börjar din tjurighet vicka över på skalan där den blir negativ för dej? Är du ens medveten om det?

Du kanske inte ens lyssnar på din kropp, utan använder den till bristningsgränsen eller mer, och går nu omkring med en förstörd rygg, onda muskler mm. Men kroppsliga besvär lyssnar alla på förr eller senare. Jag tror det är den mentala tjurigheten som ställer till mest trassel när den överanvänds.

Vanlig hederlig envishet måste vara det som är tjurighet när du låter saker och ting gå för långt. Jag tänker ofta på det där, då jag själv är väldigt envis, att när går min envishet över till tjurighet!? Och är jag kvinna nog att erkänna när jag har en berättigad envishet eller när jag låtit allting hamna i Tjurträsket.

Innerst inne vet du när du vandrar i det mentala Tjurträsket. Du känner dej arg, besviken, oförrättad,"ingen förstår dej",och du ska minsann inte ge dej. Känns det där igen? Hör du till dom som jag möter i Tjurträsket? Är du där på tillfälligt besök eller har du "ve och fasa" fastnat där? Har du t om bäddat in dej där, och bestämt att här hör du hemma, för de som din tjurighet är riktad mot ska minsann inte få se dej ge vika!!?? Bor du hellre i Tjurträsket än försöker reda ut saker och ting?

Usch, jag avundas dej inte. Då jag själv ibland besöker detta träsk så vet jag hur olidligt jobbigt det kan vara. Tack och lov har jag lyckats bygga upp strategier för att slippa bosätta mej där. Det första jag gör är att lägga mej på min spikmatta, eller göra yoga, eller Qigong. Jag lugnar min kropp. Nummer två är att påminna mej om det ansvar jag själv bär över mina val i livet. Det går aldrig att belasta någon annan för det jag gör, t ex det föräldraansvar jag tar kan jag inte begära att mina syskon ska göra. Det jag tycker är viktigt för mej är inte lika viktigt för någon annan.

Jag ställer mej frågan "vad är jag arg över?". Är det för något min partner/vänner/syskon/föräldrar/ inte ställt upp på eller är det egentligen för att jag söker bekräftelse på deras kärlek? Att hitta den egentliga orsaken till sin egen ilska eller sorg eller besvikelse gör att du kan ta det första steget ut ur tjurträsket.

Men det förlösande är förlåtelse. Att kunna förlåta sig själv och andra, att kunna förstå sin egen och andras svagheter som människa, att kunna ta till sig att du själv och andra bär på mänskliga svagheter och inte alltid räcker till, att vi gör varandra besvikna ibland, att kunna se saken på lite avstånd och verkligen förlåta, det öppnar din dörr tillbaka till ett värdigt liv med dina nära och kära.

Du vet, riktig äkta kärlek slutar inte älska, även om just den har orsakat ditt nuvarande boende i Tjurträsket, den välkomnar dej tillbaka! Våga bara söka förlåtelse!