Jag vandrade med dödens kalla hand över min på min högra sida, och livets varma hand på den vänstra sidan. För att orka psykiskt insåg jag att jag måste lära mej att inte frukta döden. Döden tar vid när livet inte längre har något kvar att erbjuda.

Det kom ett brev på posten som öppnade mina ögon, och fick mej att förstå hur sjuk jag var. Efter den andra cellgiftsbehandlingen kom ett sjukintyg, där läkaren hade kryssat för att han inte visste hur förloppet skulle gå, och om jag överhuvudtaget skulle återvända till mitt jobb. Det kändes fruktansvärt och traumatiskt att våga ta det till sig.

Idag vet jag att jag har överlevt men har fått nya insikter om livets bräcklighet. Just nu tillbringar jag tid med svärföräldrar som har uppnått en hög ålder, varav en nyligen haft en hjärninfarkt. Det är ju så att för eller senare måste vi alla se döden i vitögat och komma till livets nerförsbacke. Jag märker på mina svärföräldrar att vi är skapta för att klara de flesta påfrestningarna.

Precis som de små barnen lever också åldringarna i en vis mindfulness. De kan konsten att njuta av en god kaka, en god middag, en liten snaps. Jag lär mej hos dom att också fortsätta ta en dag i sänder, inte ta ut sjukdomar och död i förväg, men ändå se det som ett naturligt förlopp att en dag lämna detta jordeliv.

Kan man förbereda sig inför den sista resan? Mentalt försökte jag göra det genom att se döden som den varma sköna vilan, om jag inte skulle lyckas ta mej tillbaka till livet. Men jag tänkte hela tiden att det här skulle jag fixa, jag ville vara kvar ett tag till. Jag ville leva och tänkte ge döden en match.

Jag gick där mellan döden och livet och kämpade för att döden skulle släppa sitt kalla grepp. På alla sätt försökte jag i min vardag efterlikna ett riktigt berikande liv för att hålla livslusten igång.

Döden ville släcka lågan, men jag tillsammans med många närstående tände livets låga för mej gång på gång.

Mitt motto blev "döden, mej ska du få till slut men inte idag och inte imorgon, det får bli en annan gång".

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är min hemsida uppstartad och jag kommer att ha mycket pyssel med att lägga in foton, bilder på mina tavlor och så blogga förståss!   Välkomna och besök mej på  www.livsandas.se ...

Jag kommer att fortsätta blogga, visa mina tavlor o bilder via min hemsida som snart är klar. Den kommer att få stor betydelse för mej i min vardag, då jag återigen fått släppa mina utåtriktade intressen pga infektionsrisken o orken. Min nya hems...

      Qiyoröyo gör jag varje morgon! Mycket bra för att hålla musklerna smidiga och värkfria, speciellt dessa tider när cellgifterna gör sina anfall i kroppen. Som Regina Lund sa så bra, de dödar inkräktare men även civilbefolkningen faller på ...

Den här gången känner jag mej förståss lite stukad, men mest har en ilska vuxit fram när det slutgiltiga beskedet kom, att det finns en tumördjävul i min kropp. Mina tankar går till alla barn som drabbas av denna hemska jävel, som vill invadera kropp...

Floder av tårar har under förra vintern bildat en hel sjö. Nu har mina steg tagit mej till en vägkorsning igen. En kort tid gick jag på den livsbejakande vägen. Sakta men säkert byggde jag upp eller återtog det som ger mitt liv glädje. Förutom familj...