Det kom en biljett till mej. Jag hade inte beställt den. Jag hade definitivt inte beställt den. Aldrig någonsin mera, var det min planering, att jag skulle göra samma resa igen. Men hur jag än vred och vände på biljetten, så stod det mitt namn på den. Det var inget misstag.

Hade jag anat att biljetten var på väg? Hade jag sett skymten av en lite tröttare blick, när jag såg mej i spegeln? Hade mitt hår blivit lite sprödare? Kände jag mej en aning tröttare? Hade tankar om livet börjat smyga sig på, samma tankar som inför den förra resan?

Kanske, kanske var det så, att jag djupt i mitt hjärta, i min kropp, kände att någonting höll på att hända. Att någon ville invadera min kropp igen. Men jag bekämpade alla sådana tankar som ogräs, som jag hela tiden, ryckte upp. Jag kunde/kan ju det här med mindfulness nu.

Tiden har rusat iväg sedan biljetten kom. Den tiden har jag förberett mej. Mitt hjärta har tagit emot så otroligt mycket kärlek, från min familj och mina vänner. Jag har kärleksladdat mej så det nästan brinner i min kropp! Hur ska cancertumörer kunna stå emot ett sådant motstånd!?

Det är så underbart med den mänskliga godheten, att även de nya vännerna kunnat ge så mycket. Jag är så tacksam.

När biljetten var ett faktum, har jag ändå fortsatt leva precis som vanligt. Att fokusera, att inte tillåta sin egen demontering i förväg.  Att fortsätta sträva på med de dagliga sysslorna, är så viktigt. Att känna att du ännu lever, att känna att tumören ännu inte knäckt dej.

Den inre väskan är nu fullproppad med godhet, kärlek, varma tankar, kramar och ett brinnande hoppfullt ljus. Jdag ska en liten väska packas med musik, en bok, tidningar, varm tröja och varma sockor. Jag är väl förberedd nu.

Imorgon börjar mitt krig. Imorgon börjar min resa. Min älskade man finns vid min sida och en underbar personal på sjukhuset.

Nu ska cellgifterna ta livet ur min inkräktare, eller som min svärmor sa, slå dom på skallen!!

Tack mina fina vänner för att ni gett/ger oss stöd!

Kram på era alla och glöm inte leva!!

Det här är en tid av tankar, en tid av reflektion. Det här är en tid, där kärleken finns tätt inpå dej. Den värmer dej och håller dej stadigt på benen. Kärleken strömmar från olika håll, och du förundras över dess styrka, och att så många tar sig den tiden att ge.

Det väcker hopp, och den vetskapen jag alltid känt och vetat; det finns mer kärlek än hat därute. Kärleken är vapnet som till slut ska besegra den ondska som vill breda ut sig.

Det är underbart med människors engagemang. I mina ögon är allt engagemang lika stort, och kan inte räknas i pengar, även om mer pengar ger mer liv, till dom som inget har. Men själva engagemanget, viljan att göra något, att ge är likvärdigt.

Att ge av sin tid, att skicka värmande tankar, att bjuda in, att göra ett besök, att skicka ett sms, att ge en kram, att ringa,att skriva, att tala om "jag finns här", det är så stort. För den som behöver detta är det ett mirakel. "Kärleken är ett mirakel", som Björn Ranelid sjöng, det vill jag skriva under på. Kärleken gör så mycket gott, och i tider när mörkret vill omsluta dej, då lyser den upp din väg, och dess kraft blir bara ännu större.

I skuggan av många mörka moln, är det andra människor som kan hjälpa dej att ladda dina batterier. Du behöver känna vilken betydelse du har för dom. Du behöver känna dej älskad och värdefull, för att orka med din dag. Jag känner själv vilken kraft det ger, vilken eld det väcker inom mej och jag blir beredd att ta upp kampen, om det skulle behövas. Den kraften kan vi faktiskt ge även till dom vi inte känner, bara genom att hjälpa till på olika sätt.

Att sträcka ut en hand det betyder faktiskt allt!

Att fortsätta livsandas, att leva varenda sekund du har på denna jord är din förmån. När du drabbas hårt står tiden liksom still, men det är bara inombords, tiden fortsätter sin bana framåt, alltid, eller så länge det här klotet förmår härbärga vårt släkte.

Dina största fiender, bitterheten, rädslan, uppgivenheten, stressen lurar runt hörnet och vill sätta tänderna i dej. De talar om att det är ingen ide' att fortsätta med allt det som utgör ditt liv. Men det är du som bestämmer över ditt liv. När dina fiender inte tillåts få det utrymme de dräglar över, är det de som tynar bort, inte du.

Men hur ska jag kunna känna glädje över mitt liv när sjukdomar pockar på, när depressionen sveper över kroppen, frågar du dej kanske!? Sanningen är,för mej i allafall, att det alltid finns något att glädjas över. Jag vattnar och ger näring till det som livet så frikostigt skänkt mej. Blir jag sjuk får jag sänka ribban och hitta allt det som jag fortfarande orkar och kan glädjas över.

Det tråkigaste är om dina fiender får fäste, redan innan en ev sjukdom brutit ut. Då slösar du verkligen på din tid. Du kastar bort din dyrbara tid på jorden. Jag har en ny god vän som säger "när jag målar känner jag ingenting av det som gör ont"! Visst är det fantastiskt!

Att gråta är ingen svaghet. Att gråta är att frigöra sig från tyngden över axlarna, från de mörka jobbiga som hotar att sänka dej. Tillåt din gråt, den är verkligen till för ditt välbefinnande, men fastna inte i den. Gråten får aldrig breda ut sig. Gråten får inte bli din livsstil.

Rädslan för döden kan fullkomligt förlama en människa. Ändå ska vi alla dö. Men helst inte just nu.

Låt inte rädslan skrämma dej, den är bara till för att ringa på klockorna och tala om att något är kanske fel, fysiskt eller psykiskt. Det är inte farligt att dö, det känns bara trist att lämna alla du älskar.

Om du vill leva ska du fortsätta med det. Ge inte upp ditt liv iförväg!