Jag lever. Den insikten sköljer över mej, som om själva livet gav mej en sprudlande livsbejakande dusch.

Jag är glad att jag fortfarande andas. Jag är glad att få finnas till i denna värld.  Ingenting är självklart längre och ingenting är så fantastiskt som allt det som lever.

Att landa i livet igen tar sin tid, och det måste det få göra. Det är inte min första resa i att återvända så jag kan rutten. Allt jag ser och upplever de första sträckorna har starka färger, både de vackra levande röda, blå, gröna och gula, men också sorgens svarta färg är stark.

Jag vet att allting mattas av och de milda nyanserna återvänder längre fram. Människan har en otrolig förmåga att glömma, att gå vidare, och det innebär också att den vanliga vardagen tar vid så småningom.

De starka känslorna hittar sitt normalläge igen, och det blir naturligt att vara vid liv, att leva.

Jag hoppas att jag behåller vissa starka färger, att jag inte glömmer förmånen att åter fått överleva, att jag fortsätter tänka på dom som kämpar. För det är en lärdom jag alltid bär med mej, vetskapen hur svårt många medmänniskor har det, hur de plågas av sjukdomar och dåligt mående.

Ändå, utan att vi riktigt kan förstå det, så vill vi leva, så vill vi finnas till, nästan till vilket pris som helst. Jag önskar att vi människor hade den enorma drivkraften också för att hjälpas åt, och förändra denna världen till något bättre, för oss alla.

Idag går mina tankar till alla er som kämpar varje dag för det mänskliga liv ni fått.

En varm kram till er.

Människan får på olika sätt gå igenom trauman som kastar henne/honom i tankar om livet. Ofta är dessa tankar omtumlande och djupa och får henne/honom att ifrågasätta många saker i livet.

Vad är viktigt och vad kan du skala av i ditt liv? Vad /vem behöver du egentligen för att kunna må så bra som möjligt? Behöver du fler saker eller behöver du mer kärlek och vänskap?

Det är som att tänka på rymden, universum,  ju längre bort dina tankar om rymden går ju svårare får du att greppa dom. Så är livet, vår existens också. Ju mer du försöker förstå desto längre bort far svaren.

Ingen av oss vet om det ens finns något svar att få, kanske ska människan leva generation efter generation utan att lösa dessa livsfrågor. Jag tror inte att vi orkar förstå allting, inte än, inte vår tids människor. Vi har fått en uppgift, vi som fick förmånen att födas till denna värld, och det är att leva vårt liv på bästa sätt.

Livet du fått är en gåva, men en gåva som har en begränsad tid, och ingen av oss vet med säkerhet när tiden är ute. Så är det även för vårt universum, även den tiden tar slut, enligt forskare.

Att leva utan att våga leva fullt ut begränsar dej. Att fastna i djupa tankar för länge är som att trassla in sig i ett nät. Var sak har sin tid. Du måste släppa rädslan över ditt liv, att det ska ta slut, och försöka hitta lugnet i ditt bröst.

Vi måste leva i tillit till att naturen, Jorden, universum har ett svar, ett svar som vi inte är mogna att förstå än. Det kommer när tiden är inne.