Vad är det , förutom ren överlevnadsinstinkt, som får människan att gång på gång resa sig?! Mina egna reaktioner , när jag känner att kroppen mår ganska bra, är att nu, nu går det äntligen åt rätt håll! Nu kommer jag bara att bli bättre och bättre, så tänker jag. Trots att jag vet att vägen tillbaka är lång och krokig. Jag VET det, ändå vägrar jag tro det. Jag VILL INTE ha bakslag, jag vill bara gunga i en guldskål och känna att livet leker, att livet är en dans på rosor.

Med bakslag menar jag inte att det behöver vara så stora slag, som att cancerceller åter börjat växa. Nej, det behöver "bara" vara besvärlig muskelvärk, som kanske är en biverkan av cellgifter, som kan göra mej handlingsförlamad. Att ingenting göra är det svåraste jag vet, och att inte få göra det jag älskar, måla t ex, får mej att gråta av ren och skär självömkan.

Visst, jag hör till de, än så länge, obotliga optimisterna, som så fort jag får bättre dagar, tror att nu är det så här bra hela tiden. Nu går allt på räls! Kanske skulle fallet bli lindrigare, om jag garderade mej för att jag kanske inte mår bra så länge, om jag skulle förbereda mej för olycka istället för lycka.

Men det är inte jag. Det som är jag är att jag, efter några timmars bedrövelse, där de negativa tankarna helt får dominera, reser mej igen och tar kompassriktning framåt. Men när det känns som mörkast tror inte ens jag, att jag ska orka resa mej igen. Nu orkar jag inte mer, är en väl använd mening hos mej. Men ännu oftare finns en positiv, stärkande ramsa i mitt huvud, som ger mej kraft.

Min älskade familj och några goda vänner ger mej energi, och min helt otroliga syster, som gång på gång stöttar mej på olika sätt ger mej den där extra kicken att våga tro att livet har så mycket mer att ge mej.

En sak är säkert, livet är en berg och dalbana, när du bor i en kropp som gått igenom sjukdomar. Du får acceptera och åka med, att gå åt motsatt håll när du sitter i karusellen är omöjligt.

Håll hårt om dej och ta emot hjälp när det går för fort!

 

Christine

1 september 2013 14:21

Hej hej, ville bara lämna en liten kommentar. Du känner inte mig och jag inte dig men vi har en sak gemensam..ingen trevlig sak men en sak.. Utmattningsdepression. Läser sin blogg ofta och den har gett mig kraft vid tuffa stunder. Livet är inte lätt alla gånger men det hjälper att det finns människor som vill dela med sig av sina erfarenheter.. För det ska du ha ett stort tack! Kan förstå att du haft det tufft men du verkar vara en riktig kämpe. Tänkte höra om du inte kunde göra ett inlägg med dina tankar kring hur man kan göra för att komma ur en utmattningsdepression, dina erfarenheter men tips och råd. Tror att det hade uppskattats av mer än mig. Med vänlig hälsning, en av dina läsare

ILOS

4 september 2013 08:18

Hej Christine!
Känns bra för mej om du får lite hjälp av mina tankar!
Jag har ofta skrivit just om mina vägar ut ur utbrändhet i olika inlägg, men jag ska absolut tänka på det o försöka skriva ett inlägg, där jag tar med det viktigaste punkterna som hjälpte/hjälper mej att stå på benen.
Var rädd om dej o kram från ILO

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är min hemsida uppstartad och jag kommer att ha mycket pyssel med att lägga in foton, bilder på mina tavlor och så blogga förståss!   Välkomna och besök mej på  www.livsandas.se ...

Jag kommer att fortsätta blogga, visa mina tavlor o bilder via min hemsida som snart är klar. Den kommer att få stor betydelse för mej i min vardag, då jag återigen fått släppa mina utåtriktade intressen pga infektionsrisken o orken. Min nya hems...

      Qiyoröyo gör jag varje morgon! Mycket bra för att hålla musklerna smidiga och värkfria, speciellt dessa tider när cellgifterna gör sina anfall i kroppen. Som Regina Lund sa så bra, de dödar inkräktare men även civilbefolkningen faller på ...

Den här gången känner jag mej förståss lite stukad, men mest har en ilska vuxit fram när det slutgiltiga beskedet kom, att det finns en tumördjävul i min kropp. Mina tankar går till alla barn som drabbas av denna hemska jävel, som vill invadera kropp...

Floder av tårar har under förra vintern bildat en hel sjö. Nu har mina steg tagit mej till en vägkorsning igen. En kort tid gick jag på den livsbejakande vägen. Sakta men säkert byggde jag upp eller återtog det som ger mitt liv glädje. Förutom familj...